Det är så välfärden ska fungera.
Men personlig assistans är inte bara frihet för den enskilde. Det är också arbete för hundratusentals människor i hela landet. Personliga assistenter som går till jobbet varje dag, som betalar skatt, som bidrar till Sveriges ekonomi och tillväxt.
Assistansersättningen, det schablonbelopp som staten betalar per timme för assistansen, är själva förutsättningen för att detta ska fungera. Den finansierar löner, pensioner, arbetsgivaravgifter, utbildning och administration. Utan rimlig ersättning, ingen fungerande assistans.
Trots brett politiskt stöd har ersättningen år efter år urholkats. När kostnaderna stiger men ersättningen släpar efter händer något allvarligt.
Det blir svårare att rekrytera.
Svårare att behålla erfaren personal.
Svårare att erbjuda trygga villkor och god arbetsmiljö.
Och i slutänden: svårare för människor att bidra och leva som andra.
Sverige kan bättre. Personlig assistans är varken en förmån eller lyx. Den är ett verktyg för att leva, älska, jobba, plugga, resa, få barn, skaffa hund – allt det där som andra tar för givet.
Underfinansiering är inte neutral budgetpolitik. Det är en aktiv nedmontering. Rättigheter försvagas i praktiken när ersättningen inte räcker.
Detta är ett svek.
Mot de som vill jobba.
Mot de som redan arbetar.
Mot skattebetalare som vill göra rätt för sig.
Mot idén om ett jämlikt och demokratiskt samhälle.
Mot själva människovärdet.
Regeringen och finansminister Elisabeth Svantesson – personlig assistans är inte en kostnad som ska pressas ned. Det är en investering i arbete, skatteintäkter, självständighet och självbestämmande.
Ge rimlig lön för rimligt arbete.
Höj och indexera assistansersättningen. Nu.
#indexera2026
