”Relationen mellan oss användare och våra assistenter är den mest spännande som finns”

Det skulle ju vara över nu.

När jag skadade mig, för sjutton år sedan, dröjde det inte innan jag uttalade ambitionen att hålla mig så långt från allt vad funktionshinderpolitik hette. Bråka om trottoarkanter fick andra hålla på med. Jag hade ett liv att leva!

Då, på 00-talet, gick det fortfarande att stoppa huvudet i sanden. Behovsbedömningarna var ännu hyfsat generösa – inte ens det famösa 91-sidiga (!) frågeformuläret, som Försäkringskassan började nagelfara oss med i tvåårsomprövningarna 2008, gjorde mig mer än personligt indignerad (en känsla jag för övrigt delade med handläggaren, vars panna blev allt blankare och kinder högröda medan hon räknade antalet minuter det tog mig att gå på toaletten/fila naglarna/ta av mig jeansen när jag skulle gå och lägga mig).

Budskap om att vi inte har rätt till värdighet

Men för ett par år sedan hände något. Turerna med regleringsbrevet, HFD-domarna och de följande – nästan dagliga – katastrofryktena som florerade bland oss berörda kan ni redan – men det som slutligen väckte mig, år efter er andra, var tonfallen hos (somliga) ledarskribenter och debattörer. De som präglades av en tvärsäkerhet, som bara den som tror sig vara immun vågar tillåta sig. Att vi utmålades som fuskare allihop var lättare att bemöta än att vi som lever med assistans skulle vara en helt annan sorts människor, som inte har rätt till sådant som integritet och värdighet.

Så, när jag äntligen kom in i matchen var detta min huvudsakliga strävan: att konkretisera alla begrepp – huvudmannaskap, schablonbelopp, grundläggande behov och så vidare – som används som slagträn i debatten, och förklara vad de innebär för alla där ute som har förmånen att (fortfarande) vara assistansoberoende. Jag vidhåller att relationen mellan oss användare och våra assistenter egentligen är den mest komplexa, och vill man vara akademisk så den både sociologiskt och psykologiskt mest spännande, som finns. Allting finns att hämta där: ömsesidigt beroende, fysisk respektive mental integritet, statusförskjutningar, tillit ...

Och det är ju där det händer. I livet, där vi skrattar och gråter och svettas och är missunnsamma och överförtjusta och vardagsstressade samtidigt. Som människor, helt enkelt. Inte en anonym volym på 15 000 personer, eller belastningar på endera stats- eller kommunbudgeten.

Följ mig i sociala medier nästa vecka

Efter de sista skälvande dagarna i valrörelsen 2018, då nästan alla riksdagspartier tävlade i att övertrumfa varandra i löften om att skyndsamt återställa LSS, har de flesta sådana förhoppningar grusats. Den nyligen presenterade statliga utredningen, som syftar till att kartlägga yrket personlig assistent, visade också på flera reella hot mot lagstiftningen.

Varje dag nästa vecka kommer jag att kommentera delar av utredningen, utifrån mitt eget liv, på STILs Facebook-sida, respektive Instagram-kontot sjalvbestämmande_nu. Kanske känner du igen dig, kanske präglas din vardag (och assistans) av helt andra villkor och prioriteringar än mina. Gå gärna in och kommentera, förtydliga, berätta! Vi behövs fortfarande, allihop. Du också. Och kom ihåg: "the distance between dreams and reality is called action". Nu kör vi! 

Annika Taesler
Styrelseledamot i STIL

Artikel uppdaterad:
2020.03.12