Nu gör vi konventionen till lag

Höstbudgeten drog in över oss som en kall höstvind i förra veckan. Regeringen försöker långsamt svälta sönder den statliga personliga assistansen genom att inte höja assistansersättningen. Som tidigare år täcker höjningen inte löneökningarna för våra personliga assistenter. Det är såklart inte hållbart.

Jag hävdar att nedskärningarna inte har något med kostnader att göra. Om någon nationalekonom räknade på hur mycket nedskärningspolitiken kostade så skulle hen troligtvis komma fram till att det vore billigare att ge oss som är i behov av personlig assistans den assistans vi behöver. Kostnaderna är stora för all administration hos försäkringskassa och kommuner, för alla ärenden som tynger förvaltningsrätt och kammarrätt, för alla utredningar och intyg som belastar landstinget i form av nya läkarintyg och ADL-intyg. Dessutom är alternativen till neddragen personlig assistans också dyra. Det byggs nya och kostsamma institutionella boenden. Den fysiska och psykiska press och stress som drabbar enskilda och anhöriga som kämpar för att slippa tvingas in institutionella boenden är också dyr. Du eller jag behöver inte vara nationalekonom för att förstå att ingen egentligen tjänar på att dra ner på personlig assistans.

Kostnaderna för nedskärningarna svåra att upptäcka

Kostnaderna för nedskärningspolitiken är svåra att upptäcka eftersom de inte samlas som tydliga utgifter i statens eller kommunens budget. De finns på många ställen – eftersom samhället är komplext. Det är lätt att bli uppgiven. Det som skulle behövas är fler politiker som inte är så fokuserade på att vinna val, utan istället fokuserade på det samhälle de vill leva i.

Orsakerna till nedskärningspolitiken handlar om att de politiska partierna förvandlats från att vara delar av folkrörelsesamhället som företräder sina medlemmars åsikter, till att bli organisationer vars främsta syfte är att vinna val. För att vinna val tror partierna att de behöver utrymme i statsbudgeten till att göra olika utspel som egentligen inte har med statens kärnverksamhet att göra. Miljoner ska kastas runt som om väljarna var på kalas och skulle firas med massa presenter, presenter som väljarna oftast själva inte skulle ha valt. Utgifterna i budgeten måste ner för att finansiera dessa presenter. Notan för utspelen skickar rikspolitikerna till tyngda kommunpolitiker ute i landet. Men kommunpolitikerna vill också vinna val genom att visa väljarna att de byggt en ny simhall eller anställt fler lärare i skolan. I en sådan värld står självklart inte individuella rättigheter som personlig assistans högt i kurs.

Funktionsrättskonventionen ställer nya krav på politiker

För tio år sedan skrev Sverige under funktionsrättskonventionen. Det visar på en tydlig ambition. Personlig assistans är den enda serviceform som idag uppfyller konventionens krav på kontroll och självbestämmande för den enskilde. Sveriges politiker måste följa vad de lovat. Kraven i konventionen innebär att de måste sluta föra nedskärningspolitik och istället stärka den personliga assistansen.

Vid årsskiftet blir en annan konvention lag i Sverige. Barnkonventionen. Jag tycker att det är bra. Konventionerna har annars en tendens att endast bli dokument med vackra ord. Men om barnkonventionen blir lag så måste även funktionsrättskonventionen bli det. Annars sätter man en konvention framför en annan och det får politiker inte göra.

Det finns ett politiskt motstånd mot att göra funktionsrättskonventionen till svensk lag. En tro på att det skulle bli väldigt dyrt. Jag tror inte det. Däremot skulle det behövas strukturella förändringar av vårt samhälle som skulle kräva lite politisk möda. Det skulle gynna de politiker som är mer intresserade av att förändra föråldrade strukturer än de som bara vill vinna val. Det skulle i sig vara en stor vinst för samhället.

Aktion utanför riksdagen i Gretas anda

När jag blev ordförande i STIL var ett av mina löften att STIL ska gå tillbaka till sina rötter och bli en mer aktivistisk förening igen. Det innebär inte bara att vara med och organisera demonstrationer och torgmöten som STIL alltid har gjort. Det innebär framförallt att man använder aktivism regelbundet för att uppnå ett mål.

Med början idag, torsdagen den 26 september, finns STIL utanför riksdagen mellan 13 och 14 för få riksdagen att göra funktionsrättskonventionen till lag. Vi gör aktionen tillsammans med Förbundet Unga Rörelsehindrade och Aktionsgruppen Marschen för funktionsnedsattas mänskliga rättigheter i samhället.

Det är ingen regelrätt demonstration utan en aktion i Torsdagsaktionens och Greta Thunbergs anda, där vi delar ut flygblad pratar med dem som är intresserade. Aktionen är återkommande. Vi vet att sådana aktioner ofta blir framgångsrika i långa loppet. Organisationer och enskilda som delar vår värdegrund är välkomna att ansluta. Kanske kommer riksdagen redan nästa år att betrakta våra rättigheter inte som kostnader utan som de mänskliga rättigheter de faktiskt är.

Vi ses på barrikaderna!

Jonas Franksson
Ordförande STIL

Artikel uppdaterad:
2019.09.26