Leva eller bara överleva?

Sedan 2009 har 1500 personer förlorat sin statliga assistansersättning.

Jag själv fick färre timmar 2012. Då bedömdes jag ha färre grundläggande behov. Över en natt kastades jag ur den statliga assistansersättningen och jag var tvungen att vända mig till min kommun.

Min diagnos är livslång och jag blir sämre för varje år. En bra dag för mig känns ungefär som när du har en riktigt jobbig influensa.

När jag söker personlig assistans måste jag kunna redogöra på sekunden för varje aktivitet jag gör. Min vardag är så dokumenterad som den kan bli. Jag kan på sekunden säga hur mycket av hushållsarbetet jag gör och hur stor del min man gör. Jag har sökt assistans för min del av hushållssysslorna. I min senaste omprövning bestämdes det att min man ska ta 75% av hushållsansvaret. Han fick 80% av föräldranasvaret. Han arbetar heltid men förväntas också hjälpa mig de timmarna jag inte har assistans. Det är inte speciellt jämställt, och går i linje med vad rapporten ”Konsekvenser av indragen assistansersättning” visar. Kostnaderna som det offentliga sparar läggs över på anhöriga.

Försäkringskassan pratar om den personliga assistansen som en förmån. Den är inte en ”förmån”. Det är en rättighet som vi har i Sverige. Vi har den från att vi föds, den dagen diagnosen ställs eller när olyckan är framme. En rättighet som är fastställd av riksdagen monteras just nu ner utan att riksdagen fattat beslut om det.

Och kommunerna klarar inte att ta vid. Min hemkommun går med underskott på 25 miljoner. I kommunens budget står mina rättigheter mot en cykelbana.

Låt inte min delaktighet vara en kommunal besparing. Staten måste ta ensamt ansvar för den personliga assistansen.

Alla vi som har behov av personlig assistans måste få den via socialförsäkringen.

Tinna Romlin Wooremaa, styrelseledamot STIL

Läs mer om hur personer drabbas av kommunerna ojämlika och orättvisa bedömningar under länkarna nedan.

 

Artikel uppdaterad:
2016.11.08

Dokument

Länkar