Assistansfrågan är het just nu, och jag kan bara hoppas att funkisrörelsen är tillräckligt stark för att ta tillfället i akt att flytta fram positionerna.

Igår skrev Centern på DN Debatt om att de vill stärka den personliga assistansen. Samma dag utfrågades Jan Björklund i SVT om bl.a. assistansen. Samma dag tog Ebba Bush Thor upp assistansfrågan i en debatt mot Magdalena Andersson i Aktuellt.

Men i alla tre fallen så var det främst barnen som lyftes fram – barnen som inte kunde andas och som riskerade att hamna på institution.

Detta är en viktig aspekt på frågan, men inte den enda. Och när Björklund blev utfrågad så var han inte helt glasklar. Han stakade sig, svävade på målet och var märkbart pressad när han tillfrågades om det borde införas ett tak i LSS. Uppenbarligen var han inte tillräckligt mediatränad.

Jag är så innerligt trött på att bli reducerad till ett särskilt ömmande fall, därför att då hamnar vi återigen i ett läge där assistansen framställs som en fråga om välvilja, välgörenhet och paternalism. Vi beskrivs som svaga, beroende och utsatta.

När Björklund fick frågan om ett tak i LSS så hade han mycket väl kunnat göra det till en fråga om jämlikhet, rättvisa och självbestämmande. Men det gjorde han inte. Han hade kunnat ställa en motfråga till journalisten: ”Skulle du vilja att staten gick in och satte ett tak i ditt liv – ett tak för hur ofta du fick komma ut, arbeta, sköta dina barn, spela tennis, ägna dig åt politik osv?”

Men den motfrågan kom aldrig. Och så länge som den frågan inte kommer så får vi aldrig den där debatten om vad LSS egentligen handlar om, nämligen om möjlighet att kunna leva som en själv vill.

Bengt Elmén, Stockholm

Den här texten publicerades först på bloggen http://blogg.independent-living.tv/

Artikel uppdaterad:
2018.08.29