Nora Eklöv, förra årets STIL-pristagare och medlem i STIL, fick i veckan rätt till personlig assistans på sitt arbete. Det är en process hon drivit i fyra år med stöd av STILs jurister. Domen är också en konsekvens av den lagändring STIL fick in i samband med att det tillfälliga nödstoppet på omprövningar infördes. STILs ordförande Jonas Franksson förklarar:
– Försäkringskassan sa i slutet av oktober 2017 att de inte skulle räkna väntetid som personlig assistans längre på grund av en dom från högsta förvaltningsdomstolen. Efter två veckor av stora påtryckningar från hela rörelsen gick dåvarande minister Åsa Regnér ut och sa att de skulle ändra lagen.
– Vi fick förslaget någon gång i december, den gällde framförallt möten, säger Jonas Franksson. STIL skrev i sitt remissvar att det borde gälla arbetssituationen i sin helhet, om personer i behov av personlig assistans skulle ha någon möjlighet att arbeta, och vi fick igenom det.
– Lagen började sedan gälla under 2018 och nu har vi alltså sett att lagändringen fungerar som den var tänkt, säger Jonas. Det är en stor seger!
Nora Eklöv skriver själv följande om sin dom:
Och så landade domen från Kammarrätten. Efter fyra år och fem olika domstolsprocesser har jag fått tillbaka rätten till assistans vid arbete. Jag hade rätt hela tiden. Till assistans för grundläggande och övriga behov och för att kunna arbeta. Jag fick tillbaka mina rättigheter en efter en under processens gång. Stadsdelen hade fel.
Det har gått fyra år sedan jag skulle flytta från Öland till Stockholm för att börja jobba på Förbundet Unga Rörelsehindrade, men nekades assistans i Stockholm. Fyra år, varav tre helt i en husarrest med uteblivet självbestämmande. Av yttranden, överklaganden, möten med stadsdel, debattartiklar och möten med politiker.
Det känns fantastiskt att nu ha det svart på vitt, jag gläds över att domen blir prejudicerande och vad den kan komma att innebära för andra som processar om rätt till assistans vid arbete. Jag vet att jag borde känna att detta är något att fira men egentligen är jag förbannad. I fyra år har kommunen tillåtits att göra fel, medan jag egentligen har haft rätt. Man har struntat i mina rättigheter, dragit in, tagit bort och isolerat mig. Hindrat mig från att arbeta och flytta hemifrån, i fyra år. Fyra år och den enda som får eller har fått någon typ av påföljd är jag... Vad hade hänt om de gjort rätt från början? Jag kan heller inte låta bli att fundera på hur många andra som sitter i samma situation och processar år ut och år in.
Jag vill kunna lita på att kommuner och myndigheter fattar rätt beslut om samhällsstöd till medborgare. Då det var tydligt att kommunen och Förvaltningsrätten, i mitt fall, frångått ansvar både gällande mänskliga rättigheter och enligt LSS-lagstiftningen, kändes det viktigt att driva detta så långt det gick. Både för min egen framtid men också för andra som kan ha nytta av domen.
Jag vill tacka STIL och ILI som har hjälpt mig att driva detta sedan 2016. Jag vill också tacka ALLA som trott på mig och som stöttat mig, uppmärksammat min situation, samt alla som ställt upp och hjälpt mig ideellt! Jag hade aldrig orkat utan er.
Detta är en seger, helt klart. Jag har fått vara med att laga en tand i en annars, numera tandlös lag. En lag som fått tänderna utslagna av svensk byråkrati. Vi har mycket arbete kvar.
Nu återstår det att se om kommunen vill överklaga. Det återstår att se om och hur jag ens kan ta del av domen, eftersom jag just nu studerar. Oavsett kan jag använda den i framtiden när jag börjar arbeta igen och den kan, som sagt, vara till hjälp för andra.
Det återstår också för makthavare, kommuner och myndigheter att se till att mänskliga rättigheter garanteras. Se vikten av att många personer med assistansbehov kan börja arbeta, om man bara ges rätt förutsättningar. Se att alla vill vara en del av samhället och inte tvingas stå utanför.
Vi måste vara envisa, tro på att vi har rätt och våga ta kampen. Enträgen vinner och kampen fortsätter.”
Vill du ta del av domen har den målnummer 8431-19. Du kan begära ut den av Stockholms kammarrätt.