Vilhelm Ekensteen, min gamle trätobroder, har vandrat vidare och det känns väldigt tomt. Jag tänker på hur mycket jag lärt mig av honom, och jag tänker samtidigt på hur mycket vi har gnabbats genom åren utan att vi någonsin blev osams.
1968 lanserade Vilhelm Ekensteen det relativa handikappbegreppet i Sverige. Det är inte din diagnos som skapar ditt handikapp/nedsättning utan samhällets utformning. Därför ska samhällets handikappande hinder bekämpas och ersättas av inkludering och jämlikhet. Den förening han var med och skapade fick sålunda namnet anti-handikapp. Det var ett revolutionärt tänkande då, det är tyvärr lika revolutionärt idag.
Jag minns vilken ögonöppnare detta synsätt var när jag först fick höras talas om det. Jag som alltid hade kopplat ihop de begränsningar jag ständigt mötte med mina fysiska begränsningar, såg plötsligt hur det var samhället som begränsade mig och att denna begränsning kunde tillåtas för att allmänhet och politiker accepterade den. Jag var inte handikappad/nedsatt utan diskriminerad och förtryckt.
Men om samhället var utformat av oss människor så kunde det också förändras av oss. Om människor inte längre accepterade diskriminering så kunde hindren i samhället elimineras och jämlikhet kan uppstå. Det var en sådan upplyftande tanke att jag bestämde mig för att ägna mitt liv åt det.
Vi gjorde varandra bättre
Första gången jag träffade Vilhelm så var jag på väg att bli ordförande för Förbundet Unga Rörelsehindrade och Vilhelm var sedan 15 år DHR:s inofficiella chefsideolog. Som ordförande för Unga Rörelsehindrade fick man vara med på DHR:s styrelsemöten. Jag lärde mig mycket på dessa möten och Vilhelm sa självklart många kloka saker, men jag störde mig på att det han sa oftast möttes med en sådan andäktighet.
Oavsett hur skarp man är och hur mycket bra man har gjort så behöver man motstånd för att utvecklas. Jag började därför kritisera och ifrågasätta. Den röda tråden var att DHR hade blivit mossiga och att det var Unga Rörelsehindrade som var vad anti-handikapp hade varit på sjuttiotalet.
Det var kritik som först inte togs emot så väl av DHR:s styrelse, men jag märkte direkt att Vilhelm blev upplivad, han drog sig inte för att kritisera mig tillbaka och där startade vårt gnabbande. DHR:s styrelsemöten blev därefter väldigt roliga. Unga Rörelsehindrade sporrade DHR att bli mer radikala och DHR sporrade Unga Rörelsehindrade att inte slarva med det politiska hantverket. Vi gjorde varandra bättre.
Så höll vi på några år till Vilhelm och övriga styrelsen tog konsekvensen av sin återfunna radikalitet och avgick med buller och bång på DHR:s kongress, på frågan om hur meriterande ett eget funktionshinder skulle vara för att kunna företräda förbundet.
Jag var stolt över styrelsens ställningstagande men också lite skakad. Den gamla DHR-styrelsen bildade det nya förbundet FÖR, medan vi i Unga Rörelsehindrade beslöt att stanna kvar som DHR:s självständiga ungdomsförbund trots allt. Nu var det Vilhelm som var på mig med att vi inte var tillräckligt radikala, att det var vi som hade blivit som gamla trista pragmatiker.
“Det är Vilhelm, ring!”
Inget är svartvitt här i världen. Vilhelm var det minst av allt, utan alltid intellektuellt reflekterande. Vi fortsatte vårt gnabbande när jag engagerade mig i STIL. Vilhelm var ju ordförande i Ifa (Intressegruppen för assistansberättigade), sedan starten. STIL och Ifa kunde ofta hamna i olika slutsatser. Det handlade nästan alltid om strategier, inte mål, men det kunde ändå vara frustrerande.
Men om vi kunde vara hårda i orden mot varandra ena veckan, så kunde vi utan problem göra gemensam sak i någon expertgrupp veckan därpå. Det där var så enkelt med Vilhelm, det fanns liksom ingen prestige, ingen långsinthet, och vi fortsatte ständigt att göra varandra bättre. Genom att syna varandras argument och politiska strategier. Jag saknar meddelandena som kom med jämna mellanrum på min telefonsvarare “Det är Vilhelm, ring!”, sagt med en stämma som gjorde att jag släppte allt för att ringa så fort som möjligt.
Människor som dör lämnar tomrum som inte går att fylla, men vissa personer skapar ett sätt att se på världen som aldrig försvinner. Det samhälle som vi lever i är tack vare personer som Vilhelm mycket bättre än när han skrev sin bok På folkhemmets bakgård 1968. Men titeln är fortfarande tyvärr alltför sann. Så vi torkar tårarna, tänker på Vilhelm, och fortsätter att försöka eliminera samhällets funktionshinder. Ett samhälle utan diskriminering och förtryck är fortfarande möjligt.
Jonas Franksson, ordförande i STIL