Jag är arbetsledare för mina personliga assistenter dygnet runt, året om. Men jag tycker att mitt och andras arbete inte erkänns alls i debatten om personlig assistans. En kan lätt tro att allt är fix och färdigt för oss som gått igenom nålsögat och blivit beviljade personlig assistans. Men nej, så är det förstås inte. Jag vill berätta om vilket slit det är – men också om den frihet det innebär – att själv arbetsleda sin personliga assistans.

Jag arbetsleder mina assistenter, och därför är jag chefen i mitt liv. Det gör att jag har ett liv som andra. Jag bestämmer vad som ska göras och när och hur det ska göras. Jag rekryterar och anställer mina assistenter. Det är jag som beviljar semester eller annan ledighet. Jag schemalägger själv mina assistenter. Det är också mitt ansvar att sätta löner och skriva anställningsavtal.

Som arbetsledare talar jag hela tiden om vad mina assistenter ska göra och hur de ska göra. Allt från hur jag vill ha hjälp i duschen till att känna om en avokado är lagom mogen när jag handlar. Jag arbetsleder mina assistenter i livet olika situationer. Klädd som naken, när jag lagar mat, i mitt arbete, i mitt liv tillsammans med maken, på resa med övernattning i miljöer som inte är så tillgängliga som mitt hem.

Det kan ta mycket kraft att vara arbetsledare. Om en assistent anmäler frånvaro samma dag kan det vara svårt att hitta vikarier med kort varsel. Ibland kan det vara svårt att säga nej till en assistent som vill vara ledig när jag vet mycket om deras privatliv.

Jag har inget större behov av att höra att jag är duktig som gör detta själv men jag vill ha respekt för det enorma arbete jag lägger ner, både praktiskt och känslomässigt, för att kunna leva mitt eget liv och inte låta mitt liv styras av andra.

För mig har det varit jätteviktigt att få råd och stöd av andra i samma situation. Jag har varit på flera träffar med andra personer som själva arbetsleder sin assistans. Sådana här träffar kallas Peer-Support och där träffas vi, ger råd och stöttar varandra. Jag ger och får självförtroende att inte vara för snäll utan att tänka att det här är mitt liv. Stöd i att inte anpassa mig efter vem som jobbar en viss dag utan att istället sätta gränser för mina assistenter. Är det taskigt att en assistent inte får sitta med när jag besöker vänner? Eller att assistenten sitter i assistentrummet när jag har gäster? Att träffas och diskutera har gjort att jag vågar och tro på mitt arbetsledarskap.

Lotta Ottosson, Jönköping

Artikel uppdaterad:
2018.08.24