Emmas sommarreflektioner - 9 Juni

Igår kväll stod temat ”hälsa och den egna kroppen” på tapeten. I Crip camp Sverige diskuterade vi hur definitionen av hälsa länge varit – och än idag är – mycket funkofobisk, samt hur den egna kroppen därför blivit lidande. Ämnet hälsa är för stort för att lyckas avhandla i ett litet blogginlägg. Vad är hälsa? När mår man bra? Har någon annan rätt att uttrycka åsikter om ditt välmående och hur kan vi omdefiniera begreppet hälsa för att göra det mer tillgängligt och allmängiltigt? Om detta kan man skriva en avhandling (minst). Jag tänker därför låta dagens bloggpost handla om kroppen – och mer specifikt, synen på och kärleken till den egna kroppen.

Delar av mig tänker att det här är för privat för ett offentligt inlägg. Är det något jag inte vill så är det att framstå som ”inspirerande”. Det där ordet funkisar allt för ofta får utstå bara på grund av sin blotta existens. Lägg sedan till en dimension av kroppslighet och – jisses! – att känna sig bekväm i den egna kroppen och du kommer med 100 % sannolikhet möta genomgående hurrarop. Det är såklart inte i sig särskilt konstigt. För som så många andra konstaterat före mig: kanske finns det få saker som är mer radikala än att älska det som alla andra ratar. Funkiskroppen är, enligt samhället, inte önskvärd. Den ska allt för ofta opereras, redigeras, undersökas och diskuteras. Så att stå upp (snarare: sitta ner) och säga att man faktiskt tycker om sin kropp, tycker den är fin och på många sätt vettig och – inte minst! – helt totalt rimlig blir helt plötsligt en radikal handling. En politisk aktion, även om det enda jag sa var att jag var fine. Inte konstigt att man inte orkar ha en bikinibild på sin Instagram; vem orkar kommentarer på att man är härlig och stark när allt man gjorde var att sola? Givetvis är alla positiva affirmationer av välmening. Människor har såklart rätt att bli förvånande av något de inte stött på tidigare, likafullt som de gör bra i att få sig en tankeställare. Men att därifrån uttrycka en förvåning och sin inspiration… Jag hade ändå hoppats vi kommit längre. Jag kommer inte skriva att vi inte får kommentera varandras kroppar. Det vore absurt. Men vi borde tänka på hur vi kommenterar. Och när. Och till vem och varför.

Jag och min mamma har båda långa tår. När jag var liten brukade hon säga att hon kammade mina fransar (tårna alltså). Det var en komplimang till något så enkelt som tio små tår. Jag älskar mina tår. Bara på grund av att de är mina tår. Jag använder dem inte till annat än att måla nagellack på ibland, de gör mig varken från eller till om de finns där egentligen. Men de är mina och de hör till mig. På samma sätt tycker jag om min resterande kropp – varenda liten punkt. Ibland gör den ont, ibland kliar den, ibland tar den mig framåt och ibland säckar den. Men alltid är den min och det är i den jag lever.

Så när sjukgymnaster ska mäta vinklar och säga saker som att jag blivit stel och ”oj oj oj Emma, inte bra” så kan jag bara titta frågande. Har någon just haft en åsikt? Nyss var jag inspirerande för att jag visade hud, i nästa stund ville ni göra mig mer normativ och därav mindre inspirerande? Kan ni bestämma er? Eller snälla, vet ni vad: gör inte det. Låt kroppen vara min att bestämma över. Packa ihop era åsikter i en liten låda och knyt ett band om (gärna dubbelknut), så kan vi få ha våra kroppar för oss själva. Och sedan, när vi alla luskat ut vettiga svar på hur, när, till vem och varför, så kan vi hurra franstår och annat fint. När kroppen är en kropp och inte en politisk symbol som ska värderas, utstår förtryck och måste upp till kamp. Då är jag nöjd.

(Förövrigt: vad tror ni om mossgröna tånaglar för sommaren 2020? Jag nog rätt för!)

//Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.06.30