Emmas sommarreflektioner - 6 juli

Aristoteles hävdade att vi människor är ”zoon politikon” – politiska djur. Det som skiljer oss från andra djur är vårt förnuft och vår talförmåga. (Jag är kanske snarare benägen att säga vår förmåga att kommunicera; något som såklart är betydligt mer komplext än huruvida man har tal eller inte.)

Igår på Crip Camp betonade författaren och bloggaren Imami Barbarin att funkis – hur man än vänder och vrider på det – alltid är politiskt. Såklart beror det bara på en sak, nämligen brist på representation. Det faktum att vi sällan syns eller hörs gör oss inte bara osynliga, utan också till en politisk aktion så fort vi faktiskt dyker upp. Jag har varit inne på det här tidigare. Bland annat i inlägget den 9 juni där ämnet var kroppen och hur man varken vill bli bedömd eller ansedd vara inspirerande. Med det i bakhuvudet blir det genast ganska uppenbart att individen Funkis är synonym med politik.

Barbarin sa att man bör sträva efter att vara den där funkisen som man själv hade velat se som liten. Men… om man inte gillade Funkis med stort F då? Om man inte tyckte Aristoteles idé om politiska djur var särskilt skoj? Hade jag följt funkisar om de funnits online – förutsatt att vi delade forum och sfärer då, såklart – eller hade det versala F:et förstört individen, i mina ögon? Det vill säga – är det möjligt att vara politisk utan att för den skull vara Politisk? För att tala ännu mer klarspråk: kan samhället skapa representation utan att någonsin benämna att det är just det som görs?

Aristoteles menade att de människor som ställer sig utanför samhället inte längre är människor på samma premisser. De hamnar i en annan del av hierarkiska kedjan; ”över” eller ”under” beror helt på individen. En funkis som alltså inte går med på att vara Funkis… var hamnar hen? Och en Funkis… är det ett zoon politikon 2.0?

Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.07.06