Emmas sommarreflektioner - 4 augusti

Temat för Crip Camp denna gång var folkbildning. Att tillsammans – baserat på ens egna upplevda erfarenheter – kunna utbilda och utbildas. Att istället för föreläsningar och seminarier ledda av professorer delta på lika premisser i studiecirklar och studiesamfund. Det låter ju idealt: utbildning i sin mest jämställda form. Samtidigt blir jag lite provocerad…

Jag är en obönhörlig förespråkare för specifika forum och peer support. Jag är övertygad om att delade erfarenheter är något positivt och något som bör uppmärksammas. Att få hjälp av människor i liknande situation som en själv är fullkomligt nödvändigt, speciellt i funkissammanhang där de omgivande professionerna ofta saknar upplevd erfarenhet och egentlig kunskap. Men samtidigt har inte folkbildning samma konnotation som utbildning. Där folkbildning bygger på gemenskap och community bygger utbildning istället på hierarkier och examensbevis. Det ena behöver givetvis inte utesluta det andra, men jag tror att det är farligt att lyfta något som förmer än något annat, i synnerhet om man inte identifierar skillnaderna. Folkbildning i form av specifika forum och peer support är en sak, folkbildning i form av att förväntas vara folkbildare något annat.

Allt för ofta förväntas funkisen agera folkbildare, men inte utbildare. Vi får synas i paneldebatter på ABF, men betydligt mer sällan som föreläsare på universitet. Varför når vi vissa rum, men inte andra? På grund av makt, givetvis. Makt är också ofta förknippat med tankar om tacksamhet. Vi ska vara tacksamma att vi blev inbjudna att prata, inte på våra egna premisser, utan utifrån normaternas anspråk på att beskriva frågeställningar och problem. Men jag är trött på tacksamhet. Tacksamhet betalar inte hyran. Tacksamhet fixar heller ingen middag eller leksaker till ens katt. Vi kan inte enbart vara folkbildare, vi måste även vara utbildare.

Givetvis sker inte all folkbildning pro bono, men faktum är att så fort vi snackar funkis så finns det ofta en avsaknad av inflytande. Läkarna har lagt beslag på auktoriteten, medan de riktiga experterna rullar runt som patienter och inspirationsobjekt. Jag vill att funkisfrågorna når in på riktigt. In i finrummen, upp på barrikaderna, ut i mainstream medier. Framförallt vill jag att funkisfrågorna slutar vara en nisch för dem som lägger huvudet på sned och säger ”Åååh, vad fint!”. Det handlar om inkludering, om demokrati och lika rätt. Detta tycks folkbildningen ha greppat, men inte utbildningen. Vi hamnar fortfarande bredvid, i separata rum. I ”anpassade” skolor, i andra klasser – ofta med brist på högskolebehörighet som resultat. Och så erbjuds vi kanske ett gig där vi ombes prata om våra erfarenheter. Kanske blir vi intervjuade i någon tidning som den där inspirerande funkisen. Folk får sig en tankeställare, blir lite tacksamma. Och hyran… well, eftersom vi, oavsett utbildning, inte får jobb antar jag att den är ännu en grej för Försäkringskassan.

Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.08.03