Emmas sommarreflektioner - 31 augusti

Sommarens sista blogginlägg! (Det kändes passande med en regnig helg, framförallt under nattens Crip Camp –  som en urladdning efter något långt och mastigt!)

Det ord jag bäst tycker sammanfattar sommarens webinarier är empowering! (”Bemyndigande” på svenska, men det klingar inte alls lika upp-till-kamp för mig; svengelskan är trots allt det språk jag är mest flytande på!) Att varje söndagsnatt fått ta del av erfarenheter, tankar och upplevelser som på många sätt är olika mina egna, men som alla har funkiscommunityt gemensamt, har varit lite som en Resorb för själen. Helt ärligt visste jag nog inte riktigt hur uttorkad jag var, men tydligen rätt så rejält.

Jag – och garanterat många funkisar med mig – är så vana vid att ”våra frågor” anses vara precis just det; våra och därav inte relevanta för samhället i stort. När vi talar om mänskliga rättigheter och kräver vår demokratiska rätt att vara fullvärdiga medborgare, tolkar samhället det som särintressen och specialfall. Att hela tiden bli förpassad till sidan resulterar inte bara i att man inte blir hörd och tagen på allvar, utan också (framförallt som kvinna, något som bland annat Judy Heumann uppmärksammar i sin bok Being Heumann) att man anses tjatig och lite irriterande. Per automatik börjar man ursäkta sig och välja sina strider, även om man egentligen vet att det är just precis här som skon faktiskt klämmer. Om man inte får prata om det, hur ska man då någonsin få till en förändring?

I mitt fall blev konsekvensen att jag förvarnade mina normatvänner. ”Okej, sorry för funkisrant nu, men […]”. Just ordet ”funkisrant” blev en viktig del i min vokabulär, vilket både är en förminskning av vad man har att säga och ett ursäktande för ens blotta existens. Det gick så pass långt att jag blivit ombedd att inte köra denna funkisrant, lite som om det var ett intresse som bara jag var intresserad av och därför får syssla med för egen del privat hemmavid. Inte konstigt att Crip Camp och funkiscommunityt i stort blir ett andrum. Våra frågor är plötsligt relevanta – våra frågor blir era frågor blir allas frågor. Det är absolut inte frågan om ett specialintresse, utan om fundamentala rättigheter.  

Jag är så glad och tacksam att jag fått utrymme till dessa ”funkisrants”. Både via amerikanska Crip Camp, vår svenska motsvarighet och genom den här bloggen. Tacksamhet är inget jag använder lättvindigt. Generellt har jag svårt att ta ordet i min mun, då det ofta som funkis förväntas att man ska visa tacksamhet för egentligen helt självklara saker. Men i det här fallet är jag faktiskt tacksam. Tacksam för att det finns ett helt community därute som vill samma saker som jag och som peppar och bygger upp. Så med tacksamhet, och laddad med jävlar anamma inför framtiden, avslutar jag den här sommarbloggen.

På återseende!

(PS. Till er normater som fortfarande tycker detta inte berör er: vänta bara. Om man lever och har hälsan får du också antagligen nedsatt syn och hörsel, samt begränsad rörelse- och kognitiv förmåga.)

Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.08.31