Emmas sommarreflektioner - 30 Juni

I söndags var det otroligt mäktigt på Crip Camp: The Virtual Experience. Temat var ”funkiscommunity” och medborgarengagemang och två av gästtalarna var inga mindre än president Barack Obama och Judy Heumann!

Det finns så många nivåer i det här som går att lyfta, tänker jag. Kanske var det som gjorde starkast intryck på mig ändå det faktum att det var Obama som bjöd in Heumann. Att USAs förra president satte sig själv som en upptakt till den riktiga huvudpersonen kändes – om än helt rätt – ödmjukt på ett sätt som jag sällan tycker man ser. (Dock föga förvånande med tanke på att Barack och Michelle är de som producerat dokumentären Crip Camp och… well, Judy är Judy!) Men nog om det; min plan var inte att det här inlägget skulle handla om hur jag var starstruck över Heumann (och Obama!), utan snarare om något som Obama och Heumann pratade om, nämligen ”att vara människa”.

I sin inledning talade Obama om intersektionalitet och relaterbarhet. Han menar på att ingen någonsin är bara en sak, men att minoriteter har en fördel i att kunna empatisera och relatera till andra minoriteter då vi alla vill detsamma: leva i en bättre värld. Samtidigt betonade Obama också att vi alla – oavsett förutsättningar – har en sak gemensamt: vi är alla människor. Fair enough… eller?

"We have to be allowed being human." – Judy Heumann

Tack Judy. Det här citatet sammanfattar allt. Jag hade egentligen kunnat posta det och kalla det ”funkispolitisk sommarblogg” och varit nöjd så. Vi måste tillåtas vara människor. Varken mer eller mindre.

Tillåts vi vara människor har vi rättigheter. Tillåts vi vara människor följs dessa rättigheter. Tillåts vi vara människor har vi respektabilititet, får vi möjligheter, ställs det krav (både på oss och på er). Tillåts vi vara människor blir ”vi” ett större begrepp – nämligen just precis det: människor och mänsklighet. Detta må vara en förenkling av en betydligt mer komplex struktur. Huruvida man ses som människa eller en icke-person med enda egenskap av att vara… vadå? Trasig? säger inte särskilt mycket om vare sig funkofobi, funktionsmaktordning eller normer om funktion. Men samtidigt: det är först då vi tillåts vara människor som dessa diskussioner kan föras.

Dock är begreppet ”tillåta” ett ämne för en annan bloggpost…!

//Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.06.30