Emmas sommarreflektioner - 28 juli

I år fyller ADA [Americans with Disabilities Act] 30 år. ADA är en lag som säger att det är förbjudet att diskriminera på grund av funktionalitet och den täcker alltifrån kollektivtrafik, möjlighet till arbete till tillgänglighet online. Jag skulle kunna skriva en rant om behovet av en svensk version. Om hur det tycks omöjligt då vi – till skillnad från USA – inte har ett system som bygger på att man kan stämma organisationer, företag och andra aktörer då man blivit diskriminerad. Jag tror dock jag lämnar det utlägget tills vidare. (Det kräver snarare en debattartikel med källor än ett blogginlägg.) Istället tänkte jag fokusera på något som sas i Crip Camp-webinariet i söndagskväll.

För att fira ADA:s födelsedag hade flera funkisprofiler blivit inbjudna till minisamtal. Bland annat Natasha Ofili och Jillian Mercado var där och pratade om att jobba framför kameror. Ofili och Mercado kommer båda från modeindustrin och jobbar numera även som skådespelare. När de fick frågan om hur det är att representera andra i sitt jobb och varför det är viktigt, svarade Mercado:

”Jag gillar inte att hålla dörren för andra. Jag vill ta bort dörren helt och hållet, för dörrar kan stängas.”

Dörrar kan absolut stängas.

Jag vill hävda att det finns flera nivåer i det här. Dels – precis som Mercado säger – måste dörrarna bort helt och hållet för att på så sätt möjliggöra riktig representation. Det ska vara en självklarhet att det inte är en viss person som alltid syns, hörs och får komma till tals. Dels är det även oerhört uttröttande att agera dörrstopp.

Vi pratar för lite om dörrstoppen. När vi väl tar upp det för diskussion sker det ofta på fel sätt. Fokus tenderar att hamna på individen som inspiration eller – i värsta fall – som kritik för att vara just precis det; en inspiration. Vi talar sällan om hur utmattande det är att vara den som håller upp dörren för andra. Stressen i att hela tiden titta bakom sig för att se till att man inte missar någon, utan att ännu en person kom igenom dörren. Att snarare behöva vara dörrstopp än det man de facto vill vara – oavsett om det är skådespelare, författare, fotbollsproffs eller jobbar på ICA. Att vara den som gör det möjligt för andra individer och inte alla är otacksamt och dränerande och ingenting jag skulle rekommendera någon.

Men att istället agera dörrbortagare…! Att få göra en kraftansamling och sedan BANG! Dörren försvann. Det är inte en eller två eller fyra efter dig; det är oändligt många eller inga alls. Det spelar liksom ingen roll, för den funkofobiska dörren är borta och trösklarna brända. Dörrknoppen finns kvar på ett museum i en utställning över det trångsynta samhälle vi levt i, som känns lika fjärran som att bära krinolin… eller att lägga ut bortbytingar i skogen.

Det blev mycket dörrar i det här inlägget. Inte jättetillgängligt då det bygger på metaforer. För att exemplifiera i en svensk kontext: dörröppnaren är en LSS-lagstiftning, en dörr som släpper igenom vissa individer och stängs i ansiktet på andra.

Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.07.28