Emmas sommarreflektioner: 2 juni

Igår på Crip camp diskuterade vi (bland annat) internaliserad funkofobi – alltså den funkofobi man hyser i sig själv som internaliserats på grund av samhällets (den externaliserade) funkofobin. Jag tycker det är så knepigt det där…

På det amerikanska webinariet i söndags blev deltagarna ombedda att besvara en poll. Pollen innehöll sex påståenden och uppgiften var att svara om man höll med dem mycket, lite, var neutral, inte höll med litegrann eller inte alls. Här är pollfrågorna på svenska (min översättning):

  1. Jag känner att jag måste jobba för att ha ett värde.
  2. Jag är en ”börda” på grund av mitt behov av stöd/assistans.
  3. Jag kan ”bota” min sjukdom [Jag: ”sjukdom”? Hmm…] om jag försöker tillräckligt mycket.
  4. Jag måste se till att andra är bekväma med min funktionsnedsättning, genom att exempelvis vara extra trevlig och kul.
  5. Jag borde inte be personer jag bor med att vara extra försiktiga under den rådande pandemin, även om jag själv tillhör riskgrupp och själv är orolig.
  6. På något sätt känner jag att mitt liv har mindre värde än ”funktionsfullkomliga” personer (personer som inte har en funktionsnedsättning).

När resultaten visades i procent över vad alla svarat kom det för mig lite som en chock att så många höll med om så mycket. Jag – en börda? (Kanske för mina vänner när jag gnäller om något obetydligt.) Vilja bli ”botad”? (Från vad i så fall? Samhällelig idioti kanske.) Det enda jag egentligen kunde gå med på var känslan av att behöva jobba samt den ständiga stressen av att få andra bekväma. Är det dock så pass enkelt så att det går att kalla för internaliserad funkofobi?

En enkel analys vore att sätta det på individen. ”Du känner att du behöver jobba och prestera för att det inte är något funkisar tros göra. Du vill alltså inte bli förknippad med att vara funkis.” likväl ”Andra måste bli bekväma i din existens då du själv inte är bekväm i den, du vill bara inte behöva tänka på den.” Men är vi inte färdiga med det här skuldbeläggandet? Tänk om det bara är så pass enkelt att man:

  1. Vill jobba.
  2. Är trött på fördomar om att man inte kan.
  3. Vill att folk ska vara bekväma med ens existens (för vem vill inte det!?).
  4. Är mätt på att hela tiden behöva förklara sig och stå upp för sig själv och därav valt att bemöta funkofobi med en trevlig och pepp personlighet – för att det i själva verket tar dig längre!

Är detta alls en internaliserad funkofobi i sådana fall? Är det inte snarare ett (mycket externaliserat!) förtryck som man ideligen utsätts för, som man tröttnat på, men ändå på något sätt tvingas hantera?

Visst att vi alla uttrycker en funkofobi. Den kan komma i form av att undvika vissa hjälpmedel även om de skulle underlätta, alltid se till att vara först på plats till ett möte för att inte vara ”den jobbiga jäveln” som folk behöver anpassa sig efter eller hela tiden dra skämt på sin egen bekostnad för att göra en situation mer lättsam. Men min fråga är fortfarande: är detta egentligen något internaliserat? Är det individen som är funkofoben, eller är det ett sätt att hantera de andra funkofoberna därute? Jag har såklart inga svar, men jag tycker på riktigt att det är dags att sluta vara så snabb med att kritisera funkisarna själva för problemen icke-funkisarna skapat. Cut us some slack – som man säger på andra sidan atlanten!

//Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.06.30