Emmas sommarreflektioner - 18 augusti

Denna veckas Crip Camp handlade om andlighet och ens egna värde och mänsklighet. Bland annat var det mycket fokus på behovet av rekreation och att ta hand om sig själv. För att prata trendspråk: det handlade om self-care.

Det var ju inte jättelänge sedan self-care blev en grej. Speciellt bland millennials pratar man mycket om att fira sig själv och alla attiraljer som behövs för att kunna göra detta. Det kan vara alltifrån en doftljus och sheet masks, mysiga mjukiskläder och en flaska vin, till en redig hajk uppe på ett fjäll. Self-care har blivit en estetik som gärna twittras och instagrammas.

Såklart har mycket kritik riktats till den här trenden. Att diskutera self-care utifrån klass och kapitalism är givetvis både intressant och relevant, men likaså utifrån frågor om femininitet i förhållande till produktivitet. Min avsikt med det här blogginlägget är dock ingetdera. Jag kan villigt erkänna mig ett fan av (mycket kommersiell) self-care. Jag älskar att lägga en sheet mask i 15-20 minuter (K-beauty – vad annars!) medan jag dricker ett glas rosa bubbel och klappar min katt – givetvis till en avslappnande meditationspodd. (Sök på #selfcare på valfri social media-plattform om det här inte känns bekant.) Det är en perfekt grej att göra efter en lång arbetsvecka och det känns – precis som hashtaggen utlovar – som om jag firar mig själv. Self-care är ju något enkelt, skönt och avslappnande. Någonting man gör för att bara få känna njutning.

Låt oss gå tillbaka till min hemmaspakväll med bubbel och katt. Låt oss skala av det så gott det går och göra det i en budgetversion för att se till att det verkligen känns tillgängligt. Masken kan lätt bytas ut mot en vattenångbehandling över kastrull, bubblet kan bli till te, meditationspoddar finns gratis på YouTube. Ekonomiskt känns just den här typen av self-care alltså relativt genomförbar alldeles oavsett. Något som däremot inte kan kompromissas i det här läget (nu förutsätter vi alltså att det är hemmaspa som gäller) är den fysiska aspekten. I mitt fall innebär det att någon annan måste lägga på masken eller luta mig över ett ångbad. Denna någon måste också koka te/korka upp bubbel. Förmodligen även flytta på katten, som troligen är mitt uppe i att peta på masken. Denna någon är i mitt fall en personlig assistent och har som jobb att göra precis just dessa saker – fysiska saker jag inte kan göra själv. Helt plötsligt blev self-care inte bara en fråga om ekonomiska privilegier, utan även om funktionalitet.

Enligt Försäkringskassans senaste assistansutredning ska personlig assistans enbart ges för integritetsnära grundläggande behov. Bland dessa definieras personlig hygien som något som endast handlar om att hålla kroppen fri från smuts. Skulle jag behöva genomgå ett nytt assistansbeslut hade mina timmar av self-care alltså inte godtagits som grundläggande.

Enligt Försäkringskassan är mitt liv – precis som alla andra liv med assistans – till för att överlevas, inte levas. De bryr sig inte om trender på Instagram. Huruvida man kan klappa en katt eller gå på en hajk är för dem egalt. Jag tänker därför att min koreanska sheet mask inte bara är ett firande av mig som person, det är också ett stort fett jävla utropstecken mot funktionsmaktsordningen och allt den står för. Och vad är det – om inte self-care!

Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.08.18