Emmas sommarreflektioner - 16 Juni

Historia var aldrig mitt bästa ämne i skolan. Konstigt nog föll det mig inte riktigt i smaken, min kärlek till berättelser och narrativ till trots. Jag lyckades sällan uppmana tillräckligt med intresse för att lägga vare sig kungar eller revolutioner i detalj på minnet och även om historien är det mest ypperliga sättet att förstå vår samtid så orkade jag i skolan sällan bry mig om att göra avancerade analyser. Då tänkte jag att jag hade bättre saker för mig och att det man lärde sig på historielektionerna helt enkelt var för långt ifrån mina egna intressen, men idag undrar jag om det faktiskt någonsin var så enkelt.

Vad händer när man aldrig läser om sig själv i historieböckerna? Det talas mycket om vikten av ”kvinnohistoria”, alltså att inte bara undervisa om män, men vad händer med andra grupper som inte är vita, ”funktionsfullkomliga” män? Det var inte som om man någonsin pratade om ”funkishistoria” på mitt högstadium. (Tur var väl det – som enda uppenbara funkis hade man väl hellre dött än att sitta i ett klassrum och läsa om funkisar! Tvånget av att trycka det ifrån sig och återigen knäppa på sig de där obekväma normatkängorna på bekostnad av sin funktionalitet hade väl varit totalt, alldeles oavsett hur dålig passformen var!) Det närmsta vi kom var när min lärare i förbifarten nämnde funkisar som en utsatt grupp i förintelsen. En utsatt grupp. Ingenting om institutionalisering, ingenting om experiment och sterilisering. Men heller ingenting om funkisar genom historien rent generellt. Inte ett enda namn.

För att vara ärlig känns det nästan lite pinsamt att ens skriva det här inlägget. Så dålig koll har jag på funkisarna före mig. Jag börjar bli bättre – läser böcker om funkishistoria, pluggar teorier och tar del av andras tankar. Jag kan mitt Berkeley och min IL-historia. Kan min assistans. Jag vet att vi inte fick allmän rösträtt i Sverige förrän 1989 och jag vet om Vipeholmsexperimenten. Men jag kan inga funkisar! Förutom Berkeley och IL kan jag ingen direkt positiv historia, alls!

Jag skriver Berkeley och IL och Vipeholm och 1989 och hoppas i smyg att folk som läser detta är icke-funkisar med icke-koll. Att man känner sig lite obildad och hastigt måste googla för att veta vad jag pratar om. Detta då det borde vara allmänbildning. Det borde ingå i vår undervisning, i alla fall Vipeholm och 1989! Det är en del av vår historia och – tro det eller ej! – vi funkisar har alltid funnits.

Jag kan inte svära på att jag hade varit en bättre historieelev av att behöva plugga funkishistoria, men jag tror utan tvekan jag hade kunnat göra en tydligare koppling till varför ämnet är viktigt. Idag hoppas jag såklart att jag är något mognare – att det inte behöver handla om mig för att jag ska bry mig – men att sitta på lektion efter lektion iklädd illa passande normatkängor… eller vita boots… eller straighta klackar… Nja, jag tror nog inte på den pedagogiken!

//Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.06.30