Emmas sommarreflektioner - 11 augusti

Söndagens Crip Camp handlade om konst som verktyg för förändring – och kanske mer specifikt: den politiska ”funkiskonsten”. Under Crip Camp-webinarierna är det alltid minst två tillfällen då deltagarna ombeds svara på så kallade ”fireside chats”; frågor du ska besvara på egen hand och som är till för att väcka tankar och leda till vidare diskussion. I söndags var en av dem:

Vad är funkisestetik?

Spontant känns det lite motigt att prata om en specifik estetik som endast gäller funkisar. Menar man att funkisar i sig har en viss stil, eller att det i sig är en stil att vara funkis? Finns det liksom funkis-moodboards som man kan använda sig av när man inreder eller komponerar nya outfits? Och hur ser de i sådana fall ut?

En vän och jag brukar ofta diskutera det här med stil. Vi har vid ett flertal tillfällen konstaterat att det är relativt stor skillnad mellan henne som gående och mig som sittande just vad det gäller kläder och utseende. På grund av vår funktion har vi de facto helt olika möjligheter när det kommer till looks. Det bör här poängteras att jag med ”möjligheter” inte menar en fråga om vad man fysiskt kan bära – där gäller det bara att vara en duktig shoppingdetektiv–, utan vad man i ett normativt samhälle kommer undan med. Vi har båda sett hur jag kan bära betydligt galnare grejer än hon kan, bara för att jag alltid kan dra funkiskortet. Min (rosa) permobil gör det möjligt för mig att svassa runt i glittriga guldkjolar, ormskinsmönstrade silkeskjortor, lager på lager av halsband, leopardmönstrade boots, gröna läppstift och hjärtformade glasögonbågar. Allt för att Funkis redan i sig är ett event. När jag var liten var mitt motto ”ge dem något att stirra på”. Men nu, som äldre och – förhoppningsvis! – något mer medveten om indoktrineringen i den normativa funkofobin och hur den kan ta sig i uttryck i att spela på normatens premisser, tänker jag snarare att det är precis det här som skulle kunna anses vara funkisestetik. Där min kompis lätt blir ”för” spexig är hela jag ett spex i mig själv, så varför inte krydda lite extra! Inte för att ge åskådaren något att titta på, utan för att uttrycka mig själv och därigenom som konsekvens även mitt funkisskap. Det känns svårt att i en svensk kontext prata om ”stolthet” och att ”leva sin verklighet”; här där allt är lagom och Scandi Chic. Men någonstans tänker jag ändå att det är precis det jag gör. Min verklighet (om det nu finns en subjektiv verklighet – som teoretisk filosof är jag inte helt övertygad om den saken…) är guldglittriga kjolar, hjärtformade bågar och spexiga läppstift. Min verklighet är också rosa permo.

Kanske är det så jag definierar min funkisestetik. Mitt egna moodboard där rullen definitivt alltid är en del, men även allt det där lilla extra som jag kommer undan med, till skillnad från mina gående vänner. Givetvis är detta något högst personligt. Likväl som man kan sitta i leopardboots kan man även sitta i tofflor. Funkisestetiken kanske därför främst bör definieras utifrån modellen av funkisskap; hur har ditt funkisskap påverkat ditt utseende? Till vilken grad?

Mitt svar på frågan om vad funkisestetik är för något blir nog därför detta:

Själva showen i freakshow!

Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.08.11