Igår startade Crip camp Sverige – ett initiativ för att ta Crip Camp: The Online Experience, som är en pågående virtuell studiecirkel som sänds från USA på söndagar varje vecka hela sommaren, till Sverige. Crip camp Sverige följer originalet både i tema och tid, så första mötet kretsade kring frågor om community, identitet och kultur i relation till funktionalitet.

Hur kan man egentligen definiera funkiscommunityt? Finns det ens ett och i så fall: vem hör dit? Sedan länge har det funnits en vana att klumpa ihop och trycka samman enbart utifrån premisser om funktion. Utifrån vaga begrepp som ”diagnos” och ”sjukdom” har människor grupperats, ofta motiverat med ”delade erfarenheter”. Delade erfarenheter av vadå? Medikalisering? Strukturellt förtryck?

Kanske är det just precis det som gör ett funkiscommunity så viktigt. En plattform för att tillsammans kunna lyfta frågor och en gemensam agenda. Frågor om mänskliga rättigheter, självbestämmande, att leva fritt och självvalt. På mötet igår var vi flera som pratade om komplexiteten i en funkisidentitet. Att få en stämpel på att ”så här fungerar du”, nästan alltid stämplad av någon som inte alls fungerar på samma sätt, är ett konstigt sätt att definieras på. Att överhuvudtaget definieras av en utomstående person är i sig en udda grej, åtminstone till den grad som det innebär som funkis. Snarare än att definieras utifrån en medikaliseringsmodell är det väl i de gemensamma erfarenheterna av brist på tillgänglighet som identiteten ligger? Oavsett om det rör sig om en trappa, brist på teckentolk eller en mental spärr av ”sådana som du ska inte vara här” så är det i indignationen vi går samman. Kanske är det dags att sluta diagnosticera individer och istället sätta epiteten Ur funktion på samhället i stort. Det – om något – är vad jag vill ha ut av ett funkiscommunity!

//Emma Åstrand

Artikel uppdaterad:
2020.06.30