Jonas krönikor
Jonas Franksson är skådespelare, debattör, fd programledare för Cp-magasinet och styrelseledamot i Stil. Han skriver om allt från personlig assistans till Michael Jacksson. Allmänna regler
Söndag 11 Apr
Framåt i ekorrhjulet
Ibland känns det som om man har fastnat i ett ekorrhjul. Visst är det skönt att det blivit vår och visst ser jag fram emot sommaren och jag tycker verkligen om den tidiga hösten. Men sen kommer dimman, kylan, snön, igen. Och visst kan jag tycka att det känns bra när jag får till ett riktigt bra blogginlägg, men jag vet ju att det brukar följas av några mindre bra, snabbt skrivna inlägg, sen skriver man ett bra inlägg igen, följt av ett dåligt, osv. Runt, runt i ekorrhjulet
Så där kan man känna ibland när man är trött, man ser inte nyanserna. Vintern brukar visserligen vara ett helvete, men ofta är det ett ganska mysigt helvete. De där inläggen som man slängde i väg kan ju ibland vara ganska kärnfulla, ja ibland bättre än de långa omsorgsfullt skrivna som man ägnat en hel dag åt.
2007-2008 spelade jag 250 föreställningar av samma pjäs, oftast för en tonårspublik. Det slog mig då hur lika varandra tonåringar är. Det kändes ofta som att man skulle spela för samma personer om och om igen. Man tittade ut över publiken som satt sig ner för att se föreställningen, och tyckte att man sett alla förut. Men sedan när man börjat spela så var ju varje föreställning ny. Olika saker hände, energin var annorlunda, publiken reagerade på andra saker. När man var mitt i föreställningen så var även föreställning 62, 153 och 238 roliga och spännande. Det var tanken innan som gjorde att man ibland kände sig trött. Känslan av att man gjorde och sa samma sak om och om igen. Runt, runt i ekorrhjulet.
Samma känsla fick jag när jag var riksdagen i torsdags. Jag var där för att vi, tillsammans med sju andra organisationer, skulle prata med socialutskottet om vad vi tyckte om propositionen om den personliga assistansen som ska klubbas igenom senare i vår.
Vi sa samma saker som vi sagt i över ett års tid. Vi inledde med att säga att det viktigaste inte var vad som stod i propositionen utan vad som inte stod där. Och så räknade vi upp allt igen, försäkringskassans nya interna riktlinjer, det nya behovsbedömningsinstrumentet som håller på att skapas. Vi berättade om alla som plötsligt inte får någon personlig assistans trots att lagen inte har ändrats. Om att den kartläggning av våra liv som behovsbedömningsinstrumentet kommer att innebära faktiskt strider mot FN-konventionen.
Vi på Stil tog åter igen upp vårt mantra om arbete och föräldraskap. Att det visserligen är bra att man i den nya propositionen inför ett barnperspektiv i assistansen, men att detta förslag bara är halvt eftersom det inte gäller alla barn. Barn som är i direkt behov av personlig assistans omfattas, men inte de barn som är i indirekt behov av assistans genom att deras föräldrar behöver personlig assistans för att kunna vara föräldrar. Vi berättade återigen om dem som varit tvungna att säga upp sig från sina jobb eller som fått ta med sig föräldrar eller partners till arbetet, efter att deras assistans blivit indragen eller kraftigt nedskuren.
Inget nytt under solen alltså. Samma budskap, samma ord och samma publik. Ja, så var det faktiskt. Men till skillnad från när jag spelade teater och fick känslan av att vi spelade för samma publik om och om igen, men sedan såg, hörde, förstod, att detta såklart var helt nya personer som tog del av detta för första gången, så pratade vi denna gång för EXAKT SAMMA PERSONER som vi pratat med om och om igen under det senaste året. Visserligen hade jag aldrig träffat dem alla tillsammans förut, men det förstärkte bara den otäcka deja-vu känslan. Jag kände igen deras upprördhet. Jag såg att dessa personer egentligen vill väl. Men jag såg också det märkliga uttrycket av maktlöshet i deras ansikten. Som om medlemmarna av Sveriges riksdag inte har någon makt över situationen. Och detta gällde både oppositionen och alliansen.
Då fick jag känslan av att befinna mig i ekorrhjulet igen. Men denna gång var det inte bara en känsla. Denna gång befann jag mig där på riktigt och det enda jag kunde se framför mig var min egen svans som jag ihärdigt försökte få tag på.
En känsla av hopplöshet infann sig, men så försvann den plötsligt. För visst fanns de där även denna gång, nyanserna. För visst var det så att vi alla brukarorganisationer och handikapporganisationer var ovanligt enade vid denna träff. Att vi alla, för en gång skull, återupprepade samma saker. Var det inte till och med så att de andra organisationerna den här gången underströk Stils mantra om föräldraskap och arbete. Jo, så var det. Och den känsla av maktlöshet som syntes i riksdagsledamöternas ansikten, kunde inte det lika gärna varit förvåningen över att först bli översköljd av en våg, för att sedan höra det diskreta klirret när polletten plötsligt trillar ner. Jo, så kan det faktiskt ha varit. Visserligen känns det fortfarande som om vi springer i ett ekorrhjul, men det kan man leva med så länge hjulet rör sig framåt. Och det hoppet ger mig kraft att springa några varv till, runt, runt i ekorrhjulet.
Skriven av Jonas 20:50:21
2010-04-13, 09:10:19 Rapportera denna kommentar
Bra skrivet!
Kjelle
http://hallbarhumanism.blogspot.com/2010/04/ekorrhjulet-och-assistansen.html
2010-04-14, 08:02:16 Rapportera denna kommentar
Skriv en kommentar
