Jonas krönikor

(Obs! Denna text kräver vissa förkunskaper om hur assistanslagstiftningen fungerar. Ni som inte har sådana kunskaper får ursäkta, men jag orkar inte försöka förklara ett regelverk som är så invecklat att inte ens politiker och myndigheter som sysslar med detta riktigt begriper sig på det.) 

Så kom det till slut, brevet med datum för omprövning från försäkringskassan. Jag har bävat för denna dag i två år. I huvudet har jag funderat på hur jag ska tackla det hela. Jag har sett framför mig hur jag går in och läser lusen (jag kan det där med löss nu) av försäkringskassans handläggare och hånar de nya, förvirrade riktlinjer som driver ut människor från en relativt trygg tillvaro med statlig assistansersättning till en otrygg och oviss tillvaro hos kommunen. Jag har sett framför mig hur jag håller långa monologer (ungefär som Al Pacinos slutmonolog i ”en kvinnas doft” eller Kevin Costners slutpläddering i ”JFK”) om grundintentionen med assistansreformen och om att Tomas Sundberg har fått allt om bakfoten. Tomas Sundberg är ju ansvarig för de nya riktlinjerna som bland annat säger att man måste ha hjälp att föra gaffeln till munnen för att matsituationen ska ses som ett ”grundläggande behov” och att tvätta håret inte är ett ”grundläggande behov”.

Men när jag öppnade brevet från försäkringskassan såg jag att jag inte ens ska få träffa min handläggare, jag ska prata med henne på telefon. De tänker alltså avfärda mig på några minuter i telefon, efter femton år tillsammans. Tack och hej men nej, det här går jag inte med på. Jag kan inte sjunga ”Time is on my side”, men jag tänker i alla fall sjunka med flaggan i topp. Jag anser att jag når upp till den magiska gränsen på tjugo timmar, nu är det upp till försäkringskassan att motbevisa mig. Jag lägger mig inte frivilligt. Låt tjugotimmarskampen börja. Nu funderar jag bara på om jag ska kontakta nöjesavdelningen på TV 4.