sv-seStil Bloghttp://www.stil.seStil - Bloggar<![CDATA[2010-09-02 - Nystart för krönikesamlingen ink. ”Alla är Handikappade” av Adryan Linden]]> 

För några år sedan åkte jag mycket tåg. Det var på den gamla goda tiden när man fortfarande kunde åka tåg. Jag trivdes med det, även om tågen även då oftast var försenade. Vad man än gör på tåget (jag brukade mest sova) så färdas man ändå framåt. Efter att nu ha sovit i tre dagar, däckad av ett virus,(eller om det är försäkringskassans och kommunernas nedmontering av assistansreformen, jag vet inte) så surfar jag in på Stils hemsida och ser att Min blogg har bytt namn till Jonas Krönikor. Min gamla blogg har alltså rättat sig efter mitt tempo (att skriva långt och sällan) och blivit en krönikesamling istället.

 

Detta är alltså något av en ny nystart för blo.. krönikesamlingen. Och vad är en bättre start än att lämna ordet till min gamla vän och trätobroder Adryan Linden som levererar ett lysande påhopp på utilitarismen och ett mindre lysande påhopp på mitt förra blogginlägg.

 

Adryan och jag har haft en diskussion kring mitt förra inlägg. Även om vi värderar frågan om språkets betydelse olika så vill jag understryka att jag medvetet aldrig ägnar mig åt (som Adryan skriver) kvasidebatter. Det har jag inte tid till eftersom jag skriver så långsamt. Mitt förra inlägg handlade framför allt om identitet, och jag är övertygad om att identiteten har en väldigt viktig realpolitisk betydelse. På vilket sätt vill jag återkomma till när febern gått ner.

 

Är ni förresten intresserade av fler lustmord på utilitarismen så rekomenderas författaren Lars Gustafssons artikel i Expressen om Torbjörn Tännsjös senaste bok. Denna artikel är definitivt överkurs och kan vara svår att ta sig igenom, men det är en överkurs som jag tror att många läsare av denna blo.. krönikesamling är intresserade av. 

 

Om ni nu undrar hur dessa attacker mot utilitarismen kan vara förenliga med krönikesamlingens public service- och objektivitets krav så vill jag bara säga att dessa krav endast handlar om politik inte filosofi. Jag kommer att fortsätta angripa utilitarismen här eftersom det är en funktionshinderfientlig filosofi, men jag kommer att göra det ur ett socialliberalt, frihetligt socialistiskt, värdekonservativt och gråsossigt perspektiv. Se det som ett löfte.

 

Nu får Adryan ordet.

 

 

Alla är handikappade

 

Det diskuteras ständigt  om vilken term som bäst beskriver oss funktionsnedsatta som grupp och vem eller hur många som verkligen är handikappade. Är detta verkligen viktiga saker att tjafsa om? Nej, det är tidsödande saker att syssla med eftersom det vi handikappade behöver är realpolitik, inte kvasi-debatter. Fokus bör ligga rätt. Den verkliga debatten borde därför utgå ifrån att alla människor är handikappade.

 

1859 skrev Darwin ”Om arternas uppkomst” och la medvetet eller omedvetet grunden till socialdarwinismen, men föga uppmärksammad blev skriften ”Inbördes hjälp” skriven 1886 av den ryska naturforskaren Peter Kropotkin, där han tar avstånd från darwinismens idé om ”kampen för tillvaron” och hävdar att det inte är den starkes rätt utan solidaritet som driver evolutionen framåt. I flera exempel visar Kropotkin på hur individer inom olika djurarter faktiskt inte konkurrerade med varandra. Fantastiska berättelser redovisades så som blinda pelikaner som matades av andra artfränder och hur djur på savannen kategoriskt brukade offra sig för andra svagare individer när rovdjur anföll.

 

Men låt oss för en stund återigen prata om människor och flytta oss bakåt i tiden, till bibliska tider när Moses och judarna i trettio år irrade runt i öknen oförmögna att hjälpa sina lyta och sjuka eftersom allt då bara handlade om överlevnad. Missnöjda med vanmakten att inte kunna behandla sina sjuka och gamla som annat än värdelöst skräp började judarna, som alla andra folkgrupper att drömma om trygghet och möjlighet till solidaritet. Den civiliserade världen hägrade helt enkelt och strävan efter att hitta landet med mjölk och honung blev den då unga folkgruppens ledstjärna ut ur öknen och handikappförtrycket.

 

Trenden fortsatte, städer bildades. Tidigare hade den ömkansvärda människan redan börjat sätta på sig kläder, elden hade besegrats och hjulet uppfunnits så att den ömtåliga människan. Nej, den handikappade människan skulle kunna fortsätta växa och frodas. Vanligtvis brukar man prata om hur krig och annat elände utvecklade människan. Nej, den uppfattningen är inget annat än en fördom, det var efter slagfälten som civilisationen formades och det var städernas och nationernas förmåga att ta hand om sina krigsskadade som gjorde att man överlevde.

 

Att idén om att vi alla är handikappade sällan pratas om i det kulturella finrummet och knappast lär bli en artikel på någon av landets tidningars ledarsidor beror på många saker, men en sak är säker och det är utilitarismens roll i det hela.

Utilitarismen var och är det filosofiska fröet som nazisternas utrotningspolitik fritt kunde växa ut från. Devisen ”största möjliga lycka åt största möjliga antal” gjorde det möjligt för Hitler att skapa syndabockar och skylla de tyska arbetarnas misär på judarna och handikappade. Att moderna filosofer så som Torbjörn Tännsjös och Peter Singer är utilitarister samtidigt som de ihärdigt argumenterar för både selektiv abort och dödshjälp kommer inte som en överraskning utan är en logisk konsekvens av deras utilitarism.

 

Summan av kardemumman i den här texten är att politiker men främst gemene man i årets valrörelse måste återta moralen och ideologin från extrempartierna genom att på allvar inse att handikappspolitik faktiskt handlar om oss alla eftersom den alltid ställer den moraliska frågan: vilken värld vill vi leva i?

 

 

Adryan Linden

Adryan är en handikappspolitisk-debattör, livskonstnär och en av de ursprungliga initiativtagarna till marschen för tillgänglighet. Han är ständigt aktuell med den civilisationskritiska och uppmärksammade crip theory kortfilmen "Paria".  

]]><![CDATA[2010-08-20 - Jag är handikappad]]>Bengt Elmen´s inlägg om kampanjen ”Ingen är perfekt” fick mig att börja fundera över hur vi benämner oss själva. Jag känner mig inte bekväm med vår nuvarande terminologi.  ”Personer med funktionsnedsättningar ” låter så distanserat och negativt. Jag ska förklara hur jag menar.

Ordet personer har jag inget emot, men sedan börjar det bli problematiskt. Först har vi ordet med. Jag brukar säga att jag är en man, jag säger inte att jag är en person med manlig könstillhörighet. Jag skulle kunna säga så om jag hade en väldigt stor distans till min könstillhörighet, men det har jag inte.

Jag säger inte heller att jag lever jag med ett faderskap. Jag säger att jag är pappa. Att leva med ett faderskap låter som att man bär omkring på en stor börda. Jag har respekt för att man kan känna så, men det är inte så jag känner.

Jag säger inte att jag är en person med en funktionsneds... Jo, det gör jag visst det. Jag gör det för att man ”ska” säga så.

Jag har full respekt för alla er (jag vet att ni är många) som vill signalera en distans till er ”diagnos”, men jag vill inte det. Jag förstår alla er (jag vet ni är ännu fler) som säger ”jag är i första hand man/kvinna, inte min funktionsnedsättning”, men jag känner inte så. Jag menar att min funktionsnedsättning har betytt mer för vem jag är, hur jag tänker och hur jag lever mitt liv, än mitt kön.

Jag kan inte förhålla mig till en stor del av min identitet som något som katten har släpat in. Jag vet att utan min funktionsnedsättning så skulle mitt liv har sett så totalt annorlunda ut att det inte längre skulle ha något med det liv jag lever att göra. Det skulle vara ett helt annat liv. Därför vänder sig hela mitt jag mot att distansera mig mot min funktionsnedsättning. Jag använder uttrycket ”med funktionsnedsättning” när jag jobbar, men aldrig privat.
  
Nu till själva ordet ”funktionsnedsättning". Jämfört med vem är jag funktionsnedsatt? Mina ben är funktionsnedsatta jämfört med min mammas ben, som är funktionsnedsatta jämfört med min frus ben, som är funktionsnedsatta jämfört med Karolina Klufts, vars ben är funktionsnedsatta jämfört med Usain Bolt, vars ben är funktionsnedsatta jämfört med en gepards. När blir man funktionsnedsatt?

Jag saknar ett bra ord. Ett neutralt ord, som kvinna, svart, homosexuell. Ja, man kanske till och med får önska sig ett ord som ger kraft. Ett ord som innehåller en positiv värdering.

Så läser jag en text i Expressen skriven av min vän och kollega Adryan Linden, en artikel som handlar om ”personer med funktionsnedsättningars”  frånvaro i den politiska debatten. Men han skriver inte så, istället använder han orden ”funktionshindrad” och ”handikappad”. Handikappad - detta ord från den funktionshinderpolitiska stenåldern, detta ord som jag inte kan se utan att få en dålig smak i munnen, jag förstår först inte varför han använder   det ordet. Men så minns jag plötsligt text som författaren Peter Pohl skrev till en ungdomsantologi som jag arbetade med:

”(...) att ordet handikapp skulle komma från engelskans ”cap in hand”, som syftar på tiggarsituationen: tiggaren som står där vid sidan av vägen med mössan i framsträckt hand. Dessbättre är detta en missuppfattning. Ordet är direkt hämtat till svensk stavning från ”hand in cap”. Det syftar på precis motsatt situation: i forna tiders duster, kunde det hända att styrkeförhållandet mellan de två stridande var så ojämnt att känslan för rättvisa stördes. Då fick den överlägsna parten stoppa den ena handen i en mössa, hand-in-cap, eller en ficka, bakbinda ena armen eller liknande. Det var alltså fråga om att förse den överlägsne med ett hinder så att de stridande blev mera jämställda.
Mycket länge behöll ordet handikapp denna betydelse: ett hinder för den som annars är klart överlägsen. Löpare i elitklass fick starta ett stycke bakom amatörerna. När laget från division 1 mötte ett lag från division 2 , så ställde det bättre laget upp med en eller två spelare mindre. Schackspelaren från eliten fick redan från början ställa undan någon pjäs i partier mot vanligt folk.
Jag tycker att den här skillnaden i betydelse är viktig. Det är viktigt att veta att ett handikapp inte redan genom sin språkliga härledning utrustar en funktionshindrad människa med tiggarmössa, som ska sträckas fram mot en förbiskyndandefolkström. Det är viktigt att veta att härledningen handlar om att det är den överlägsne som har försetts med ett hinder”.

Det kanske är så att vi har utraderat den benämning som gav oss styrka? Det kanske är så att det är ordet ”handikappad” jag har sökt efter? Det kanske är så att jag, trots allt, är handikappad?
]]><![CDATA[2010-08-11 - Lär av eliten]]>Jag har försökt koppla bort så mycket som möjligt de senaste veckorna. Försökt vila lite. Fast helt bortkopplad har jag inte varit. Varje morgon när jag vaknat i sommarstugan har jag tagit min gamla mobil, letat efter täckning  och surfat in på ”Full Delaktighet” för att se vad mina kollegor skrivit. Med djup tillfredsställelse har jag tagit del av den brännande kritiken av nedskärningarna av den personliga assistansen och den diskriminerade otillgänglighet som vi fortfarande har runt omkring oss.

 

Det var bara ett och ett halvt år sedan som flera av oss som skriver på den sidan försökte skriva ett gemensamt uttalande om neddragningarna av den personliga assistansen. Det vi lyckades ena oss om var mesigare och tunnare än vad försäkringskassan skrev i sitt remissvar i samma fråga. Det måste verka fullständigt absurt för er som följer den bloggen, men så var det. Efter att ha kompromissat fram och tillbaka i tre veckor fanns det till slut bara en liten tumme kvar.

 

Detta skulle inte kunna hända idag. Vad Erik Ljungberg (redaktören) har åstadkommit med den bloggen (utan att jag tror att han varit riktigt medveten om det) är att han har knutit Independent-Living-Rörelsen, DHR, Ifa och Moomsteatern närmare varandra. Fått oss att samsas under samma tak, fått oss att se att vi tillhör samma lag, fått oss att tala med samma röst.

 

Det finns en del kritik som brukar dyka upp när det gäller vårt engagemang, kritik som också har ventilerats angående Full Delaktighet. Den ser ut såhär:

 

1) Vi funkisar är mycket sämre än andra diskriminerade grupper (HBT, kvinnor, personer med invandrarbakgrund osv) att nå ut med vårt budskap.

2) Personer med rörelsehinder är en elit inom rörelsen som tar fokus från andra funktionsnedsättningar.

 

Jag brukar tänka att denna kritik tar fokus från det som är viktigt. Nu blir jag nästan förbannad. Det är ju uppenbart att den skickligaste lobbygruppen av alla diskriminerade grupper de senaste fyra åren varken har varit HBT-rörelsen eller kvinnorörelsen, utan personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Ingen annan grupp har de senaste åren lyckats stärka sin röst på så många olika arenor samtidigt, både medialt, politiskt och kulturellt. ”Köping” lockade miljonpublik. Föreningen JAG dominerade fullständigt på Almedalsveckan (att det inte vann utmärkelsen som årets lobbygrupp kan bara bero på att de vunnit den tidigare). Glada Hudik och Moomsteatern ligger i topp när det gäller uppmärksamheten kring kultur och underhållning skapad av personer från diskriminerade grupper. Förutom dessa finns Grunden, Radio DV, Svenska Downföreningen, för att bara nämna några i högen av föreningar och sammanslutningar som slår sig in på de olika samhällsarenorna. Personer med intellektuella funktionsnedsättningar tillhör helt enkelt Sveriges lobby-elit just nu.

 

Varför har då grupper med intellektuella funktionsnedsättningar lyckats så bra? Jag kan se att de har varit bättre på tre områden:

 

1) Att göra uppoffringar. Jag har två karaktärsdrag (som jag tror att jag delar med många av mina rörelsehindrade vänner och kollegor) som ofta står i vägen för mig. Jag är ganska bekväm och lite gnällig. Det är som det är. Jag har ofta ont. Samtidigt vet jag att om man ska komma någonstans så måste man våga offra sin bekvämlighet.

 

Jag tror att de allra flesta av de medlemmar (de flesta med omfattande funktionsnedsättningar) från föreningen JAG som jag träffade förra året i EU-parlamentet Strasbourg upplevde bussresan dit som väldigt fysiskt påfrestande, men de var där, hur många vet jag inte, men vi fyra från Stil kände oss väldigt små i jämförelse

 

2) Stolthet. Man fokuserar inte på sin diagnos, skyller inte på den, ser inte ner på den, utan står  fullt ut för den man är och känner stolthet.

 

3) Organisationstillhörighet. Jag vet inte med 100% procents säkerhet, men jag får intrycket av att man låter inte organisationstillhörighet stå i vägen för det man vill uppnå, utan man solidariserar sig med varandra.

 

Det sista har vi andra varit dåliga på – det har ofta bara blivit just en tumme kvar när vi ska samarbeta. ”Full Delaktighet” kanske inte kan påverka en hel valrörelse, men vi har redan sett hur viktig sidan har varit för att samla oss alla under ett och samma tak. Det kommer att stärka oss i kampen och kanske kan vi snart vara där våra kamrater redan är.  

]]><![CDATA[2010-07-13 - En ny väg framåt]]>
Det är klart att det är ett hån. Det kanske är bra för motståndsandan att få svart på vitt att vårt medborgarskap och våra rättigheter inte väger lika tungt som andras, men det är tufft för själen.

Politik är sällan är så tråkigt som månaderna innan ett val. Om politiken vanligtvis kan liknas vid en sjudande, het kittel av röster, rörelser, åsikter och betänkanden, så klibbar allt ihop till en kall och färglös gröt vid den här tiden.

Vi som dagligen utsätts för diskriminering och förtryck, vi vilkas liv verkligen påverkas av den politiska verkligheten, försvinner ur debatten och ersätts av barnfamiljer och villaägare. Komplexiteten byts ut mot enkla slogans, allt reduceras till ett jippo.

Den sk. handikapprörelsen är rikligt representerad i Almedalen i år, men det verkar vara extremt svårt att nå fram i större skala (undantaget är föreningen JAG som verkligen lyckas ta plats).

Det politiska ointresset syns också på DHR:s debatt. Där sitter fem representanter från olika funkisförbund, en före detta handikappombudsman, en proffslobbyist samt ordföranden för Svensk Handel. Ingen politiker är där överhuvudtaget. Jag känner att jag längtar bort.


Jag längtar till Sydafrika, och det beror inte bara på fotbolls-VM. Jag minns när jag för tre år sedan besökte kollegor för den Sydafrikanska Funktionshinderorganistationen DPSA i Free State, en av Sydafrikas provinser. Vi var tre personer från den svenska handikapprörelsen där och de bjöd oss på en middag. På den middagen kom också premiärministern för hela Free State. Jag tar det igen; DPSA hade alltså fått premiärministern för hela provinsen att komma och äta middag med tre obetydliga svenskar.

Vår resa avslutades med ett möte i Pretoria. Där fick vi, tre obetydliga svenskar, ett två timmar långt möte med ministern som hade huvudansvaret för hela den sydafrikanska handikappolitiken i regeringen. Självklart hade han en egen funktionsnedsättning och var dessutom handplockad från DPSA.

Man kan fråga sig om det rörde om ett missförstånd. Om de trodde att vi var några andra, några som hade makt. Men jag var med om samma sak när jag fem år tidigare reste runt i Sydafrika tillsammans med ett gäng ungdomar från ungdomshandikappförbunden. Första dagen den resan besökte jag parlamentet och fick bevittna ett möte där man i ett slutet rum diskuterade en skola för alla. Hur kommer det sig att DPSA i Sydafrika blivit en självklar del av den politiska processen?

På DHR:s seminarium i Almedalen pratades det strategier. Det talades om att gå från patient till medborgare, om att se sig som fullvärdig medborgare och inte bara någon som  som har det bra med tanke på ens egna förutsättningar. Att definiera sig själv utifrån det samhälle man lever istället en utifrån sin diagnos. Allt detta är självklart för DPSA och allt det har man lyckats med. Det finns en medvetenhet om att man har en gemensam historia och man känner en självklar stolthet över den man är.

Även om alla som satt i panelen på det där Almedalsseminariet var överens om att är dags att vi överger den medcinska modellen och börjar definiera oss som medborgare fullt ut, så var det någonting som inte stämde. Där satt fem personer som sa sig vilja göra upp med diagnos-tänket. Fem personer från fem olika organisationer som definierar dem utifrån vilken del av deras kroppar som inte fungerar.

Men vad spelar det för roll om det är dina ben, ögon eller öron som inte fungerar? Vi vill ju samma sak. Det här har DPSA förstått, man är en medborgarättsrörelse som samlar alla som möter samma diskriminering. Där ingår synskadade, döva, rörelsehindrade och intellektuellt funktionshindrade. Där ingår inte medicinförbunden av det enkla skälet att de vill andra saker, att de prioriterar andra frågor. Så har man också blivit en stark rörelse som politikerna räknar med. Ringer DPSA så ställer man upp, behöver man personer med egen erfarenhet i regeringsarbetet så vet man vad man hittar dem.

Jag säger inte att personer med funktionsnedsättningar har det bättre i Sydafrika än i Sverige, så är det inte. Men lek med tanken på hur långt vi skulle kunna nå om alla som vill bli fullvärdiga medborgare skulle samla sig under ett tak. Tänk er vilken kraft vi skulle få, vilka resurser och vilken expertis vi skulle ha. Tänk på hur långt vi skulle kunna nå. Frågan är bara - vill vi? Vågar vi?     
]]><![CDATA[2010-06-24 - Ett klassiskt stridsrop i midsommarnatten]]>Det finns många som tycker att vår insamling till Kronprinsessan, som jag skrev om i mitt förra inlägg, är något som känns nytt och fräscht. Inte bara att själva aktionen är rolig utan också att kritiken av företeelsen Välgörenhet är modern.

 

Eftersom det snart är midsommarafton tänkte jag nu bjuda er på lite klassikerläsning som helgunderhållning. Håll till godo:


"Falk spratt till då han genom det öppna fönstret fick höra ett åkdon stanna på gatan, och tvenne

fruntimmersröster, som han trodde sig känna igen,

öppna följande samtal:

 

-- Det här huset ser bra ut.

 

-- Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret.

Jag tycker det ser förskräckligt ut.

 

-- Jag menar att det ser bra ut för vårt

ändamål. Vet kusken om det bor några fattiga här i huset?

 

-- Inte vet jag det, men det tror jag man kan

svära på!

 

-- Det är synd att svära, så det behövs inte!

Var så god och vänta på oss nu medan vi gå upp

och tjänstgöra.    

 

-- Hör du, Eugenie, ska vi inte stanna och tala

vid barnen först här nere, sade revisorskan Homan

till fru Falk.

 

-- Jo, det ska vi göra! Kom hit, min lilla gosse; vad heter du?

 

-- Albert! svarade en liten urblekt sexåring.” (...)
- Vill du ha en slant då, min gosse?

 

-- Jaa!

 

-- Jag tackar, ska man säga! (...)

De gingo upp för trapporna och stego in i det

stora rummet utan att knacka.

 

Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig

bräda, så att fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda.

 

-- Är här någon som törstar efter frälsning och

nåd? skrek fru Homan, under det fru Falk blåste

i rafraichisseuren över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.

 

-- Bjuder fruntimret på frälsning? frågade

snickaren, som gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va! (...)

Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet!”

 

Dessa stycken är hämtade från August Strindbergs bok Röda Rummet från 1879. Samhällskritiken i den boken anses föråldrad, men just det här utdraget är  fortfarande lika aktuellt. Skillnaden är att det är snickarna i Vita bergen (scenen i boken utspelas på denna del av Söder i Stockholm) som ger pengar till oss och att de gör det via insamlingar i tv, inte  hembesök. Det är fortfarande barnen, som inte kan försvara sig, som är måltavlan när man ska samla in pengar, för att väcka sympati och medlidande. Och snickarens slutsats är tyvärr lika dagsaktuell den. Ge oss arbete och lär er betala för arbetet istället. Så sant, så sant.

 

Vår kritik mot välgörenhet är alltså inte unik. Märkligt bara att man måste gå tillbaka till en 130 år gammal text för att få eldunderstöd.  

 

Rättvisa är dock ingenting man får, det är något man tar. Man kan inte bara vänta på att andra ska ge det man behöver. Konversationen mellan snickaren och välgörenhetstanterna avslutning är ett stridsrop för oss, att med oss ut i midsommarnatten och vidare in i framtiden. 


Det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar.

Begära? Nej, ta!

 

P.S. Det där med sängar ska inte tolkas bokstavligt. Snickaren ville ha bekvämlighet. Vi behöver annat; frihet, rättvisa, integritet, tillgänglighet, assistans osv. 

]]><![CDATA[2010-06-14 - Kära Victoria -en bröllopsspecial (i repris)]]>Det är bröllop. Stan gör sig redo. Folk frågar mig om jag känner brudgummen, vi är ju uppväxta i samma by. Men jag känner honom inte, kan faktiskt inte ens minnas att jag har träffat honom, men min mamma har en gång pratat med hans pappa i telefon. 

 

Däremot har jag haft visst samröre med bruden. Vi har samlat in pengar till varandra. Hon via Kronprinsessans fond, jag via Unga Rörelsehindrades fond ”Stackars Victoria”.

 

En gång i tiden blev våra insamlingar väldigt uppmärksammade. Så är det inte längre. Den enda tidning som har hört av sig till mig angående ”Stackars-Victoria-fonden” i år är den gamla vänstertidskriften ”Folket i Bild”. Kanske är det lika bra. För som jag säger i ”Folket i Bild intervjun” (som inte har blivit publicerad än): ”Jag tycker hela bevakningen av bröllopet är ganska larvig men jag blir inte så provocerad av den. De använder i alla fall inte sin makt för att sprida fördomar om den grupp som jag tillhör”.

 

Annat var det förr. Då försatte inte hovet och Radiohjälpen ett tillfälle att utmåla oss  funkisar som en svag grupp som allmänheten i sin godhet kunde skänka några slantar, så att vi någon gång per år skulle få uppleva nåden att få skumpa runt på en hästrygg.

 

När vi för exakt tio år sedan presenterade vår fond (där vi alltså samlar in pengar till Kronprinsessans fritid med argumentet att hon också, i och med sin roll som kronprinsessa, är rörelsehindrad) så väckte det en väldig uppståndelse. Och när journalisterna några år senare snokade reda på att både jag och Daniel Westling kom från Ockelbo så visste de inte till sig av glädje. 

 

Jag blev tillfrågad av Aftonbladet att skriva en artikel om fonden - med Ockelboanknytning. Det blev ett öppet brev till Victoria som publicerades några dagar innan den första Marschen för Tillgänglighet gick av stapeln, i augusti 2003. Det kändes symboliskt. Vi ville ju inte ha några allmosor, bara våra medborgerliga rättigheter.

 

Det var länge sedan, men brevet har fortfarande sina poänger. Med inspiration från Expressen, som förra veckan publicerade sin bröllopsspecial från 1976 i dess helhet, kommer här hela brevet i repris. Se det som min alldeles egna ”bröllopsspecial”.

Och (för trogna läsare av denna blogg) ja, jag har publicerat detta brev på denna blogg en gång förut; vid förlovningen för ett och ett halv år sedan. Denna blogg är dock inte bara pålitlig public service när det gäller opartiskhet och saklighet. När sommaren kommit så kan man också lita på att sommarrepriserna kommer som ett brev på posten. 

 

Kära Victoria

Eftersom din pojkvän kommer ifrån min uppväxtort Ockelbo, och eftersom du liksom jag har tillbringat delar av din semester där, så passar jag på att skriva några rader till dig nu när sommaren börjar lida mot sitt slut. Du kanske inte känner mig till namnet, men du och jag samlar in pengar till varandra. Du genom din fond som ska främja funktionshindrade barns och ungdomars fritid, jag som ordförande i förbundet Unga Rörelsehindrade genom vår fond ”Stackars Victoria” som ska främja din fritid. Vi har ännu inte fått in lika mycket pengar till dig som du har fått till oss. Bara sextusen kronor kan du söka från vår fond, men låt dig inte nedslås av det. Jag vet att du har ett brett folkligt stöd och jag vet också att många tycker synd om dig. Förklaringen är nog snarare att vi inte har lika stora möjligheter att marknadsföra vår fond, inte ens Arla supportar den.

 

Vi har ganska många likheter du och jag. Vi är födda samma år, du växte upp i ett slott, jag i ett kråkslott. Vi har båda en medfödd rörelsebegränsning, du i egenskap av att vara kronprinsessa, jag i egenskap av att ha ett rörelsehinder.

 

När du började samla in pengar till mig så började jag samla in pengar till dig. Och nu har du alltså dina svärföräldrar i Ockelbo och har börjat hänga där ibland. Min pappa och två av mina syskon bor i Ockelbo så jag är också där med jämna mellanrum. Ockelbo är ett relativt bra ställe att vara på både om man är kronprinsessa eller har ett rörelsehinder. Det är någorlunda lätt att få vara ifred för dig och det är någorlunda tillgängligt för mig. Fast eftersom du bryr dig så mycket om oss med rörelsehinder, kanske du skulle kunna fixa så vi får tillgängliga bussar. Det är ju gratis att åka lokalbuss i Ockelbo, som du vet. Och det är ju trist att några inte kan använda dem.

 

Att växa upp i Ockelbo med ett rörelsehinder är väl ungefär lika jobbigt som att växa upp någon annanstans med ett rörelsehinder, d v s ganska jobbigt. För mig var det ett helvete ibland, men något bra har jag fått med mig: känslan av att inte vara speciellt annorlunda.

 

Visst kunde vissa vara jävligt taskiga, visst hände det ofta att man inte tog hänsyn till mina behov. Men jag stod på samma nivå som alla andra. Jag upplevde inte att någon såg ner på mig.

 

Äldre människor kunde tycka synd om mig och jag fick lite pengar i små blommiga kuvert av ”majblomman” vid terminsavsluten. Jag minns såna saker med stort obehag, men det var enskilda händelser, man kunde skaka av sig det. Det var värre med föräldraföreningen RBU:s radiohjälpsinsamling till rörelsehindrade barn som ägde rum när jag gick i åttan. Jag minns hur det var att sitta i matsalen på Perslundaskolan och framför sig ha ett mjölkpaket med en bild på en pojke som sitter i rullstol och fiskar, och under honom en text med uppmaningen att skänka pengar. Jag minns mina kamraters sneda leenden, jag minns att helt plötsligt var vi inte på samma nivå längre. Helt plötsligt var jag inte som alla andra, jag var pojken som fiskade på bilden, jag var en sån som inte hade någon meningsfull fritid. Skillnaden mellan mig och mina kamrater växte för varje dag som kampanjen pågick. Jag var lättad när kampanjen var över. Jag visste inte då att jag några år senare skulle få vara med om samma sak årligen, och att det var du som skulle ligga bakom det. 

 

Jag har sett dig en gång i Ockelbo. När jag var på väg till min farmors grav svischade du förbi i en bil. Jag önskar att jag hunnit stoppa dig så att jag hade kunnat förklara vad din insamling gör med människors attityder och med vårt självförtroende. Vi hade kunnat sätta oss på serveringen vid Sjöbacken där jag tror att du har varit. Jag hade kunnat berätta för dig att pengar ibland kan göra mer skada än nytta. Jag hade kunnat berätta om min rädsla för att ännu fler personer ska börja tycka synd om mig och inte kunna se att jag är på samma nivå som andra.

 

Jag skulle förklara att varje gång jag eller mina kamrater ser något om fonden på tv eller på mjölkförpackningar så känns det som att du trampar på vårt människovärde.

 

Jag skulle också berätta att det finns folk som tycker att vi var taskiga mot dig när vi instiftade vår fond. Folk som tycker synd om dig och menar att du inte vet vad du gör, som om du vore mindre vetande fast du är fullvuxen. Det är samma attityd som folk kan ha gentemot mig. Vi skulle ha skrattat åt att det finns så mycket fördomar gentemot oss. Sen skulle vi bestämma oss för att vi inte ville spä på dessa fördomar mer, att vi ville förändra världen så att vi blev mer jämlika i stället för tvärtom. Och så hade vi lagt ner våra respektive fonder och gått till Sadelmakaren och festat upp alla pengar som fanns i dem. Och morgonen därpå hade vi båda vaknat upp i en något bättre värld.



 

Fotnot: Pengar till Kronprinsessan Victorias fritid sätts in på Pg 85 89 20-2. Märk talongen ”Stackars Victoria”.

 

P.S. Sadelmakaren är numera nedlagd. Vi får gå på Baren iställlet.  ”Stackars-Victoria”-fonden ska dock fortfarande finnas kvar. Ett bra sätt att uppmärksamma bröllopet är att sätta in pengar på postgirot ovan. D.S. 

]]><![CDATA[2010-06-02 - Ett skepp kommer lastat med konflikt, inflytande och makt ]]> 

Tidigt på måndag morgon läser jag att israelisk militär har kapat hjälpsändningen ”Ship to Gaza”. Människor har dödats, då fortfarande oklart hur många. Sedan läser jag att religionsforskaren Mattias Gardell befinner sig på det skepp där skottlossningen har skett. Jag blir orolig, nästan rädd. Mattias Gardells och mina vägar har korsats några gånger, inte så att vi känner varandra, men vi har suttit i samma panel på någon konferens, vi har suttit vid samma bord på krogen och en gång, för länge sedan, så sov vi i samma tält. Ändå känns det som jag känner Mattias Gardell. Han är en person som är djupt engagerad mot olika typer av förtryck, som lever för någon slags kamp. Jag upplever att Mattias Gardell har den typ av människosyn som är självklart inkluderande och att han lätt kan identifiera och förstå alla typer av förtryck. Jag tror inte att Mattias drivs av att göra gott utan istället drivs av att göra det som är rätt - och i min värld är det en stor skillnad.

 

 

 

Ett dygn senare läser jag att Mattias och hans fru är oskadda. De sitter fängslade. Det är en stor lättnad. Jag vet att Mattias Gardell är relativt van vid skarpa situationer. Detta får mig att vid frukostbordet börja fundera kring vilka olika slags kamper vi bedriver. För jag tycker ändå att jag viger mitt liv till en slags kamp. 

 

En kamp för: att vi med olika typer av funktionsnedsättningar ska inse att vi tillhör en naturlig mångfald, att vi inte har några fel, att vi ska kunna leva de liv vill leva,  att vi ska kunna fungera i samhället som vilka som helst. Att det egentligen inte finns någon skillnad på oss och andra, men att vi har en kollektiv erfarenhet, en gemensam historia som inte skrivits ner, men som måste berättas. 

 

Den kampen handlar om assistans och tillgänglighet, men den handlar om något mer också. Något som man kanske skulle kunna kalla för en kamp för värdighet, men det är också en kamp för makt. Makt över våra egna liv, men också makten över det samhälle vi lever i. Att våra erfarenheter faktiskt ska spela roll, i hela samhället.

 

Vår kamp skiljer sig inte från andra förtryckta gruppers, mer än på ett plan. Det finns inga konflikter. 

 

Jag gillar inte att bråka med andra, tycker inte om att ha ovänner. Personkonflikter finns det alldeles för mycket av. Men det finns andra typer av konflikter. Konflikter som rör idéer, som rör inflytande och rätten att få ha problemformuleringsprivilegiet. Kamper som inte innehåller sådana konflikter är nästan omöjliga att föra och ännu svårare att vinna. 

 

Varför kapade Israel ”Ship to Gaza”? För att de är ett hot förstås. För att de har makt att förändra. För att de med sin insats kan få ett reellt inflytande. Det är fruktansvärt att människor har blivit dödade. Jag hoppas att vi i vår kamp aldrig behöver komma dit. Men jag hoppas samtidigt att vi kommer att vakna ur den konsensusdröm som vi nu lever i, för den kommer aldrig att ge oss reell makt över våra liv eller ett reellt inflytande i samhället. 

 

För några dagar sedan gick politiker med makt att förändra först i VÅR marsch för tillgänglighet, samtidigt som de sa att frågan måste utredas på nytt. Några dagar tidigare stod de i riksdagen och sa att de utvecklar den personliga assistansen, när det faktiskt är helt uppenbart att reformen håller på att urholkas. Det är fina bilder av vad den konfliktlösa kampen kan leda till.     

 

 I sådana stunder kan jag avundas Mattias Gardell. Inte för hans upplevelser på båten, men för att han är med och organiserar något med som får betydelse. Något som har sprängkraft att faktiskt förändra en del av världspolitiken.

 

Jag har inga anspråk att ändra världspolitiken. Inte nu i alla fall.  Jag önskar bara att vi inte tackar ja när politikerna vill dansa med oss, för att sedan torka av oss och applådera snällt när de spottar oss i ansiktet. Jag vill inte ha något småkäbbel. Jag vill ha en ordentlig värderingskonflikt. Vi ska ta initiativet i debatten, vi ska sätta dagordningen, föra fram idéerna och diktera villkoren. För makt får man inte. Makt tar man och det är bara vi själva som kan göra det. 

 

]]><![CDATA[2010-05-26 - Tankar efter dagens debatt]]>
Är nyss hemkommen ifrån riksdagen och dagens debatt om propositionen ang. den personliga assistansen. Det var en hel del snack om det tillkännagivande som ett enat socialutskott tog efter att vi träffade dem i april. Det är tydligen ovanligt att utskotten enas om tillkännagivanden och det sågs av allianspartierna som ett mycket kraftfullt ställningstagande. Tillkännagivandet går ut på att politikerna ska följa om försäkringskassan följer lagens intentioner, typ. Man pratade ganska mycket om behovsbedömningsinstrumentet också. Det fick absolut inte vara integritetskränkande sa man.

Det låter som politikerna vill väl, men de skjuter bredvid målet. Problemet med instrumentet är inte i första hand de integritetskränkande frågorna. De är illa absolut. De ska inte finnas där. Men det största problemet med instrumentets utformning var att man bara räknade tid kopplat till olika aktiviteter och ingen tid däremellan. Ingen lever ett liv där man kastar sig från den ena aktiviteten till den andra utan att det går någon tid emellan. Att tvingas leva så är inte att leva som andra. Ingen assistent kan heller jobba så. Det är som att säga att en spärrvakt bara får betalt när han stämplar remsor, men inte när han väntar på resenärerna. Räknar man bara "aktiv tid" blir resultatet i slutändan att vi inte får de timmar som vi behöver för att leva våra liv.

Vad det gäller tillkännagivandet så är det ganska meningslöst så länge vi har två huvudmän, försäkringskassan och kommunen. Försäkringskassan kan alltid svära sig fria idag. De behöver bara säga att kommunerna ska ta över de som faller från deras bord. Samtidigt som kommunerna hänvisar till att LSS-kommittén sagt att staten ska det fulla ansvaret för den personliga assistansen framöver och därför inte ger oss de timmar som vi behöver. Om man bara hade kommit fram till två enkla saker så hade många av dagens problem löst sig.
 
1. Staten ska ta det fulla ansvaret för assistansen. Det gäller även ansvar för dem som idag har assistans med kommunen som huvudman. Ingen Personlig Service ska finnas för personer som tillhör personkretsen för Personlig Assistans. På detta sätt slipper vi försäkringskassans nya omtolkningar av de grundläggande behoven. Ja vi slipper den fåniga medicinska uppdelningen i grundläggande och övriga behov överhuvudtaget.
 
2. När vi ansöker om assistans så ska man ta hänsyn till hela vår vardag. Alltså  inte bara vad man behöver assistans med, utan också när vi behöver det. Tid till förfogande är alltså en självklarhet när man räknar de timmar som vi behöver.

Tänk om man kunde komma överens om detta. Det kan inte vara så svårt. Oppositionen säger att de vill göra detta idag. Frågan är bara vad de säger om de vinner valet.
]]><![CDATA[2010-05-18 - Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig]]>
Igår kom det ett pressmeddelande från Marschen för tillgänglighet: ”Lars Ohly och Maria Larsson deltar i marschen…” stod det i ämnesraden. Det första namnet förvånar mig inte. Jag gläder mig inte åt det heller. Det hade varit klart bättre om vänsterpartiet hade infört kravet på en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering i sin valplattform, men det gjorde man inte. Lars Ohly pläderade tydligen inte för det heller. Men marschera det ska han.

Nej, jag är inte förvånad över att Lars Ohly tar chansen att ragga lite funkisröster till vänsterpartiet. Däremot höll jag på att trilla av stolen över det andra namnet i mailrubriken. Maria Larsson, ministern med ansvar för den svenska handikappolitiken, ska alltså marschera Varför har hon fått för sig det? Som jag kan se det finns det tre alternativ.

1) Maria Larsson ska ta tillfället i akt att presentera regeringens förslag på en diskrimineringslagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

2) Maria Larsson har tröttnat på att hennes kollegor i regeringen (Sabuni, Borg, Reinfeldt osv) inte gör något. Nu orkar hon inte längre och använder sitt deltagande i marschen som en protest. Hon vill med sitt deltagande visa att hon inte finner sig i att människor i Sverige diskrimineras med politikernas goda minne. ”Nu får det vara nog, jag skäms för att sitta i denna regering” säger hon på Sergels Torg den 29 maj.

3) Maria Larsson saknar totalt omdöme. Hon går och demonstrerar för något som hon och hennes kamrater (eller lagkamrater, som Göran Persson kallade sina ministrar) kan genomföra, borde genomföra och faktiskt redan skulle ha genomfört. 

Det sista alternativet borde vi kunna avskriva, för ingen minister kan väl vara så förvirrad. Men det är nu som det där märkliga som kallas för den politiska verkligheten gör sig påmind. För... var det inte så att hennes ministerkollega Mats Odell marscherade med oss förra året? 

Jo.

Var det inte så att jag och mina kamrater i Unga Rörelsehindrade redan för tio år sedan hörde Nyamko Sabuni säga att ”nu ska vi kämpa tillsammans mot all form av diskriminering”. 

JO. 

Har jag någonsin hört någon enda riksdagspolitiker som är emot en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering? 

NEJ!! 

Tror politiker att de kan gå ut och demonstrera för något som de sedan aldrig genomför? 

JA - DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT UPPENBART!!!

Och plötsligt så hör jag den allra första politikern, som talade på den allra första marschen (hon var för övrigt miljöpartist):

”Åh, jag får sån livskraft av att se denna glädje. Jag hoppas att ni går den här marschen varje år” sa hon. Ja, så är det naturligtvis. Politikerna vill marschera med oss varje år. De tycker ju precis som vi. De vill ha livskraft. De vill ha glädje. De vill kramas.

Men kära politiker, ser ni inte att vi för länge sedan har slutat krama er tillbaka. Vi vill bara ha våra medborgerliga rättigheter. Det finns ett ord för att krama och ta på någon som inte vill.

Plötsligt ser jag titeln till mina memoarer framför mig (och jag sänder en tacksam tanke till författaren Kerstin Thorvall): ”Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig".   

]]><![CDATA[2010-05-07 - Inför döden var vi alla lika]]>

Så stängde man av Kims respirator. ”Kim fick dö med värdighet” skriver Aftonbladet, som om värdighet någonsin har varit viktigt för dem. Det är ändå inget jag blir förvånad eller ens speciellt upprörd över. Kvällstidningarna är som de är. Så länge en majoritet av svenska folket är positiva till dödshjälp medan politikerna är negativa, så blir dramaturgin lite för bra för att de ska kunna motstå den. Liten lidande människa mot stor kall politiker, mumma. Det var knappt tjugo år sedan som kvällstidningarna hjälpte Ny Demokrati till riksdagen genom att framställa detta lilla missnöjesparti som folkets röst mot det maktfullkomliga etablissemanget. Man skriver vad som helst som säljer, så länge det inte börjar gå emot tidsandan och ledningen måste dra i handbromsen. Expressens chefredaktör fick sparken efter löpsedeln ”UT MED DOM”. Det var en tydlig signal. Rasistkortet var inte längre användbart.

 

Nej, det är inte kvällstidningarnas artiklar som är det obehagliga i denna historia utan de mer ”seriösa” pressrösternas reaktion, och den riktning samhället nu håller på att ta.

Socialstyrelsens slutsats som vid första anblicken kan verka enkel och riktig; att vi själva ska välja om vi vill leva eller dö - skapar i praktiken en gungning i hela vårt värderingssystem. För några år sedan följde Svd med en rullstolsburen kille till Schweiz. Man skrev en stor artikel om hur han valde att avsluta sitt liv. Att Svd skulle följa en gående mans förberedelser inför sitt hopp från Västerbron hade varit otänkbart, oavsett hur djup depression han lidit av eller vilka psykiska smärtor han haft.  Att på detta sätt skilja på folk och folk utifrån vilka hjälpmedel de använder är befängt, man bara skakar på huvudet. Men detta synsätt har nu legitimerats av socialstyrelsen.

För att riktigt illustrera det sluttande golv vi nu har hamnat på, så skriver samme Haverdahl som förra veckan jublade över socialstyrelsens nya riktlinjer, i onsdagens Svd om de för tidigt födda barnen, borde inte de också ha rätt att dö?

”I takt med att vi räddar allt yngre barn börjar vi se problem vi tidigare inte anat vidden av” säger professor Hugo Lagercrantz vid Karolinska institutet. Bland de exempel på problem som tas upp i artikeln finns astma, hjärnskador och näthinneskador som i värsta fall kan leda till blindhet. Ja, det låter ju onekligen som fasansfulla problem. ”Kanske har vi fokuserat för mycket på att rädda liv” konstaterar professor Orvar Finnström.

Men visst finns det skäl att rädda liv, förstår man sedan. Som exempel i artikeln framhålls Elin, tre år. Hon har nämligen ingen funktionsnedsättning alls, hon är bara lite kort men ska nog snart växa ikapp. Ett önskat liv således, och för att rädda sådana normater som Elin så får man kanske riskera att även en och annan funkis hålls vid liv.

Denna vecka då medierna försökt överträffa varandra i hyllningar av Kims självmord föreslår en statlig utredning att 400 miljoner kronor ska satsas på förebyggande åtgärder för att förhindra självmord.  Det är skillnad på folk och folk, och sällan har det varit så tydligt som nu.

(Denna text utgör tillsammans med delar av förra veckans text min första text på fulldelaktighet.nu Gå in och läs!)      ]]><![CDATA[2010-04-28 - Självmord som hyllas]]>

Förra veckan lämnade mig alldeles tom. Därför blev det inget inlägg. Allt detta tjafs om Madeleine. Vuxna människor jagar ett par tills de tvingas separera och så sitter vi och läser skiten och tycker att det är spännande. Välkomna till tiotalet! 

 

Under tiden fortsätter verkligheten, med det ständiga flödet av nyheter som berör fler än två familjer i stockholmsområdet och en norsk handbollsspelare. Igår kunde vi läsa om en nyhet som det skrevs om i så positiva ordalag att man kunde tro att det var något riktigt bra som hade hänt. ”Sjuka får avbryta medicinsk behandling som man upplever som meningslös”, så stod det. Det låter ju bra, det kan väl inte någon ha något emot? 

 

Men vad innebär det här egentligen? Om man t.ex. vill stänga av sin respirator så ska man nu få göra det. När man säger ordet respirator tänker många på någon som ligger för döden. Men en respirator är egentligen bara ett vanligt hjälpmedel. Många använder respirator i sina vanliga liv, utanför sjukhusen. En människa måste andas för att kunna leva. För att kunna andas använder vi våra lungor. Har vi nedsatt lungkapacitet använder vi det tekniska hjälpmedlet respirator. 

 

Det väsentliga är vad vi gör, inte hur vi gör det. Glasögon gör att vissa ser bättre, rullstolen gör att vissa förflyttar sig bättre, respiratorn gör att vissa andas bättre. Varför se i dimma när man kan se klart? Varför gå när man kan rulla? Varför andas med lungor som inte gör jobbet, när det finns maskiner som kan utföra samma sak mycket bättre? 

 

Hindrar man någon att andas tillräckligt länge så dör denne. Då har man begått ett allvarligt brott. Det spelar ingen roll om människan själv har bett att om att få bli dödad. Stänger man av en människas respirator så dör denne. Då har man också begått ett allvarligt brott. Men från och med nu har, enligt socialstyrelsen, inte något brott begåtts om en person som använder respitator bett sin läkare att stänga av denna och läkaren uppfattar att detta är ett noga övertänkt beslut. 

 

Alltså: jag får ingen hjälp att ta livet av mig, men mina vänner som använder det tekniska hjälpmedlet respirator kan alltså få det, om jag tolkar socialstyrelsen rätt.

 

I Sverige har man rätt att ta livet av sig. Denna rätt gäller självklart också oss som har en funktionsnedsättning. Men det svenska samhället ser varje självmord som ett stort misslyckande. Begår en brottsling självmord på ett fängelse så tillsätts en utredning för att se vad man har gjort för fel, var man har brustit, vad man skulle kunna ha gjort annorlunda. Detta gäller självklart även om ett självmord begås på ett sjukhus. 

 

Men från och med nu ska detta alltså inte gälla personer som använder hjälpmedlet respirator.

 Svd:s reporter Anna-Lena Haverdahl jublar åt detta . ”Idag ler nog Joakim Alpgård i sin himmel” skriver hon.”För fem år sedan tvingades han ta hjälp av självmordskliniken Dignitas i Schweiz för att avsluta sitt liv som fånge i sin egen totalförlamade kropp. I flera år berättade vi om hans kamp för ett värdigt liv efter bilolyckan där han bröt nacken efter att ha tävlingskört med en kompis. Olyckan krympte hans värld, från ett aktivt liv med familj, vänner och sportande till en evig väntan bakom ett skynke i ett grådaskigt sjukhusrum bland åldringarna på en geriatrisk klinik. Efter uppmärksamheten i medierna kom han till slut hem till en tillvaro med dygnetruntvård men livsgnisten återfick han aldrig. Till slut tog han sig med anhörigas hjälp till Schweiz för att få dö. Idag hade han inte behövt göra det. ”

Ok, låt oss tala om Joakim Alpgård. Låt oss tala om hur en kille som var väldigt fysiskt aktiv plötsligt blev totalförlamad. Låt oss tala om hur han inte fick tillräckligt med stöd att ta sig igenom detta trauma. Låt oss tala om hur han var tvungen att ligga på sjukhus i mer än ett år, utan att vara i behov av sjukvård, bara för att kommunen inte kunde ordna hans personliga assistans (se Tom Alandhs film ”Jocke heter Sussies man” för mer detaljer). Låt oss tala om vad det gör med en människa. Låt oss tala om hur den kamp med myndigheter som Joakim och hans fru var tvungen att föra tog knäcken på deras förhållande. Låt oss tala om att sådana omständigheter gör att en människa lätt tappar sin livsgnista.

Finns det något självmord som har blivit så glorifierat som Joakim Alpgårds? En småbarnsfar som inte fick den hjälp och de resurser han behövde för att klara av omställningen till sitt nya liv, så att han till slut kände att han inte orkade leva längre. Är det något positivt?  

Det finns mycket att lära sig av Joakim Alpgårds självmord. För alla handläggare på försäkringskassan och kommunen är hans historia ett tydligt exempel på hur man kan knäcka en människa i kris och vad det kan ge för konsekvenser. Men när man istället använder hans död som ett exempel på människor med omfattande funktionsnedsättningars rätt att få begå självmord så avslöjar man att man inte värderar alla småbarnsföräldrars liv lika högt. Man avslöjar att man faktiskt värderar våra liv olika utifrån vilka hjälpmedel vi använder. Ett synsätt som socialstyrelsen legitimerade i måndags. Välkomna till tiotalet! 

]]><![CDATA[2010-04-16 - Assistansberättigad har setts prata i telefon ]]>I onsdags rapporterade media om en 32-årig man från Halland som fuskat till sig assistansersättning genom att spela CP-skadad. Bidragsfuskare har vi läst om dagligen de senaste fem åren. Det här är det tredje fallet på kort tid där det handlar om personer som man misstänker har fuskat med assistanersättningen. Alla fall har rört män som bor i Halland.

 

 Det är klart att det är bra att de som fuskar åker fast. Det är ett oansvarigt användande av assistansersättningen, av oseriösa företag, som lett till den situation vi nu har, där personer som är i behov av personlig assistans nekas det av försäkringskassa och kommun. Jag vet naturligtvis inte om just den här mannen har fuskat eller inte, men oavsett vilket finns det skäl att fundera på hur media väljer att rapportera om det, för det är intressant i ett större perspektiv.

 

 Expressen skriver i onsdags att ”32-åringen, som ska vara cp-skadad sedan födseln, rullstolsburen och knappt kunna prata, har enligt polisens smygfilmning lyckats leva ett högst normalt liv”. ”Ett högt normalt liv” det låter kusligt, inte sant, här måste det finnas ugglor i mossen. LSS-lagstiftningens intention är visserligen att vi ska kunna leva det liv vi vill leva, så önskar man leva ett ”högst normalt liv” så har man rätt att göra det. Men visst kan man som Expressen känna att man är något suspekt på spåret. Man kanske skulle ha smällt upp det på löpet på en gång ”EXTRA: CP-SKADAD MAN LYCKADES LEVA ETT HÖGST NORMALT LIV” 

 

Bevisen för att mannen har fuskat är också tunga enligt Expressen. Man skriver: ”Han har setts prata i telefon och även varit på en bordtennisturnering”. Prata i telefon! Huva, så de bär sig åt dessa assistanberättigade. Prata i telefon och samtidigt ha assistans, har ni hört. Visserligen så pratar de allra flesta som har personlig assistans i telefon, men visst känns det lite stötande. Det står ju visserligen att mannen ”knappt kunde prata.” Svårigheter att kommunicera behöver visserligen inte betyda att man för den skull inte kan prata i telefon. Man kan ha svårt att kommunicera med personer som man inte är närmare bekant med och som därför inte känner till ens eget sätt att kommunicera, samtidigt som man kan prata med sin familj och sina närmaste vänner utan problem. Men det är klart, mannen har alltså setts prata i telefon, det är lite obehagligt det är det.

 

Och sedan detta att han varit på en bordtennisturnering. Ingenstans i rapporteringen, vare sig i Expressen eller någon annanstans, står det visserligen att mannen lämnat sin rullstol och börjat röra sig som JO-Waldner. Men han har varit där, kanske har han till och med DELTAGIT. Nu är ju bordtennis en ganska stor idrott inom handikappidrotten men är inte kopplingen mellan idrottsintresse och funktionsnedsättning ganska obehaglig, när man tänker efter. När jag var liten försökte jag mig på att spela bordtennis, det gick inte bra. Jag gav upp och svor över att jag inte ens lyckades vara en riktig invalid. Jag skulle säkert ha gnuggat händer om jag vetat att det i framtiden kunde vara grund för häktning att som funktionsnedsatt delta i en bordtennisturnering. 

 

Även i Rapport framhöll man deltagandet i bordtennisturneringen som det tyngsta beviset på att mannen inte har haft rent mjöl i påsen. Utredningschefen Karl-Arne Ockell säger till Expressen att man inte har kunnat avgöra om mannen är sjuk. CP-skada är ju viserligen inte någon sjukdom utan just en skada, men visst, något sjukt måste det vara om man både pratar i telefon, deltar i bordtennisturneringar och i övrigt lever ett högst normalt liv, SAMTIDIGT som man har personlig assistans. Gå i fängelse, gå direkt i fängelse utan att passera gå!

P.S. Jag läser nu, i en senare artikel i Expressen, att mannen endast deltagit som åskådare på bordtennisturneringen. Detta minskar knappast hans skuld. Det vet ju alla att vi som har personlig assistans bara stirrar in i väggen hela dagarna.  

]]><![CDATA[2010-04-11 - Framåt i ekorrhjulet]]> 

 

Ibland känns det som om man har fastnat i ett ekorrhjul. Visst är det skönt att det blivit vår och visst ser jag fram emot sommaren och jag tycker verkligen om den tidiga hösten. Men sen kommer dimman, kylan, snön, igen. Och visst kan jag tycka att det känns bra när jag får till ett riktigt bra blogginlägg, men jag vet ju att det brukar följas av några mindre bra, snabbt skrivna inlägg, sen skriver man ett bra inlägg igen, följt av ett dåligt, osv. Runt, runt i ekorrhjulet  

 

 Så där kan man känna ibland när man är trött, man ser inte nyanserna. Vintern brukar visserligen vara ett helvete, men ofta är det ett ganska mysigt helvete. De där inläggen som man slängde i väg kan ju ibland vara ganska kärnfulla, ja ibland bättre än de långa omsorgsfullt skrivna som man ägnat en hel dag åt. 

 

2007-2008 spelade jag 250 föreställningar av samma pjäs, oftast för en tonårspublik. Det slog mig då hur lika varandra tonåringar är. Det kändes ofta som att man skulle spela för samma personer om och om igen. Man tittade ut över publiken som satt sig ner för att se föreställningen, och tyckte att man sett alla förut. Men sedan när man börjat spela så var ju varje föreställning ny. Olika saker hände, energin var annorlunda, publiken reagerade på andra saker. När man var mitt i föreställningen så var även föreställning 62, 153 och 238 roliga och spännande. Det var tanken innan som gjorde att man ibland kände sig trött. Känslan av att man gjorde och sa samma sak om och om igen. Runt, runt i ekorrhjulet.

 

Samma känsla fick jag när jag var riksdagen i torsdags. Jag var där för att vi, tillsammans med sju andra organisationer, skulle prata med socialutskottet om vad vi tyckte om propositionen om den personliga assistansen som ska klubbas igenom senare i vår.

 

Vi sa samma saker som vi sagt i över ett års tid. Vi inledde med att säga att det viktigaste inte var vad som stod i propositionen utan vad som inte stod där. Och så räknade vi upp allt igen, försäkringskassans nya interna riktlinjer, det nya behovsbedömningsinstrumentet som håller på att skapas. Vi berättade om alla som plötsligt inte får någon personlig assistans trots att lagen inte har ändrats. Om att den kartläggning av våra liv som behovsbedömningsinstrumentet kommer att innebära faktiskt strider mot FN-konventionen.

 

Vi på Stil tog åter igen upp vårt mantra om arbete och föräldraskap. Att det visserligen är bra att man i den nya propositionen inför ett barnperspektiv i assistansen, men att detta förslag bara är halvt eftersom det inte gäller alla barn. Barn som är i direkt behov av personlig assistans omfattas, men inte de barn som är i indirekt behov av assistans genom att deras föräldrar behöver personlig assistans för att kunna vara föräldrar. Vi berättade återigen om dem som varit tvungna att säga upp sig från sina jobb eller som fått ta med sig föräldrar eller partners till arbetet, efter att deras assistans blivit indragen eller kraftigt nedskuren.

 

Inget nytt under solen alltså. Samma budskap, samma ord och samma publik. Ja, så var det faktiskt. Men till skillnad från när jag spelade teater och fick känslan av att vi spelade för samma publik om och om igen, men sedan såg, hörde, förstod, att detta såklart var helt nya personer som tog del av detta för första gången, så pratade vi denna gång för EXAKT SAMMA PERSONER som vi pratat med om och om igen under det senaste året. Visserligen hade jag aldrig träffat dem alla tillsammans förut, men det förstärkte bara den otäcka deja-vu känslan. Jag kände igen deras upprördhet. Jag såg att dessa personer egentligen vill väl. Men jag såg också det märkliga uttrycket av maktlöshet i deras ansikten. Som om medlemmarna av Sveriges riksdag inte har någon makt över situationen. Och detta gällde både oppositionen och alliansen.

 

Då fick jag känslan av att befinna mig i ekorrhjulet igen. Men denna gång var det inte bara  en känsla. Denna gång befann jag mig där på riktigt och det enda jag kunde se framför mig var min egen svans som jag ihärdigt försökte få tag på.

 

En känsla av hopplöshet infann sig, men så försvann den plötsligt. För visst fanns de där även denna gång, nyanserna. För visst var det så att vi alla brukarorganisationer och handikapporganisationer var ovanligt enade vid denna träff. Att vi alla, för en gång skull, återupprepade samma saker. Var det inte till och med så att de andra organisationerna den här gången underströk Stils mantra om föräldraskap och arbete. Jo, så var det. Och den känsla av maktlöshet som syntes i riksdagsledamöternas ansikten, kunde inte det lika gärna varit förvåningen över att först bli översköljd av en våg, för att sedan höra det diskreta klirret när polletten plötsligt trillar ner. Jo, så kan det faktiskt ha varit. Visserligen känns det fortfarande som om vi springer i ett ekorrhjul, men det kan man leva med så länge hjulet rör sig framåt. Och det hoppet ger mig kraft att springa några varv till, runt, runt i ekorrhjulet.  

 

]]><![CDATA[2010-04-02 - Glad Påsk]]><![CDATA[2010-03-29 - www.sprakande.se!]]> För en gångs skull är jag nästintill mållös. Eller snarare tycks jag ha förtvivlat svårt att välja mellan alla mer eller mindre klichéartade uttryck som poppar upp i huvudet på mig. Veni vidi vici? Det som inte dödar härdar? Eller helt enkelt ett kärnfullt eureka?

Oavsett vilket är jag intill oförskämdhetens gräns nöjd med mig själv. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och en hel del fula ord har jag nämligen lyckats få upp min hemsida! Åtminstone skelettet till vad som så småningom månde bliva. Och med ens har både lycka, kärlek och inte minst en fridfull stämning lägrat sig över det röda huset i Huddinge.

Detta binder även ihop flera av mina lösa skrivartrådar till en tjusig cirkel. För efter ett knappt år i det här forumet har det nämligen blivit dags för mig att sätta punkt – i varje fall vad dessa blogginlägg anbelangar. I stället kommer ni att på denna sida få stifta bekantskap med flera av STIL:s andra medlemmar och arbetsledare.

Jag vill ta tillfället i akt att både högtidligt och innerligt tacka för er tid, er uppmärksamhet, alla kommentarer! Tack vare den här bloggen har jag kommit i kontakt med många fantastiska människor, och jag är verkligen oerhört glad för allt engagemang ni har givit mig och mina texter. För egen del hoppas jag på att få behålla kontakten med så många av er som möjligt. Min mailadress heter annika@sprakande.se, och där kan ni nå mig i princip dygnet runt.

Till er alla: ta hand om er!

]]><![CDATA[2010-03-26 - Avlatsbrev]]> Först: ett erkännande av vetskapen om detta inläggs försening, från vilken jag nu gör offentlig avbön!

Ingen form av teknikstrul, varken rörande STIL:s hemsida eller mitt eget röstprogram, är heller min medskyldige denna gång. Tyvärr höll jag på att säga, eftersom jag själv då onekligen hade känt mig som en något mindre dålig människa. :-) Just denna gång har dock de maskinella förutsättningarna varit oklanderliga (eller, nåja. Så felfritt som mitt något lynniga, och därmed oförutsägbara, program nu kan sägas vara.).

Istället är det helt enkelt mitt schema som gäckat mig dessa dagar. Därför; en kort sammanfattning:

På måndagens schema stod alltså mitt extremt prestationsångestladdade jobbmöte, om vilket jag aviserat både en och flera gånger. Och som jag högtidligen lovat att återkomma till i bloggen. Av olika anledningar, den ena mer klichéartad än den andra, kan jag dock tyvärr inte uppfylla detta mitt löfte. Åtminstone inte för tillfället. Låt mig i alla fall konstatera att det stal mig på hela den dagen.

Tisdag: radiointervju på förmiddagen. En lokalstation i Malmö ville prata om mina åsikter om funktionshinder/funktionshindrade i media, med anledning av den vid det här laget flera månader gamla debattartikeln. Och en del om undersökningen som låg till grund för den, givetvis. Jag måste erkänna mig en hel del ringrostig när det gäller just detta ämne. Väl medveten om att mina kommentarer skulle ta mycket bättre skruv om jag kunde återge SVT-chefernas enfald åtminstone någorlunda bokstavligt fick jag lite panik. För vad var det de sade nu igen, mina intervjupersoner – som jag alltså pratade med för ETT ÅR sedan?

Ja jisses. Med lika delar sökande i min hjärnas minnescentrum och improvisation hoppas jag dock att jag inte gjorde radiofolket alltför besviket. Och med det hoppar jag vidare till eftermiddagen: jobbmöte. En hel del sådant den sista tiden, inte sant? Men så länge det ger utslag i plånboken så…

Även onsdagen inleddes med ett, för denna dag obligatoriskt, förmiddagsmöte. Efter en någorlunda hastig lunch på stan var det dags för fru Taesler att pila iväg till en älskvärd rendezvous med farbror doktorn: en resa av naturliga skäl ackompanjerad av högljudda såväl grymtningar som stönanden.

Till samma stora förvåning som jag erfar efter varje sådan träff, mellan Herr läkare och mig själv, överlevde jag även denna gång. Varpå jag, nu med mer belåtna än missnöjda suckar, for i väg till en session av mer älskvärd natur. Uppmärksamma läsare bör vid det här laget ha på känn vad som väntar – och för er något mer sporadiska besökare väntar knappast heller några överraskningar. Just det. Obligatorisk onsdagsfika med Emma och Sandra.

Varpå vi redan kommit fram till gårdagen. Då det, efter en lunch med min kusin och inte utan en viss obekväm nervositet från min sida, var dags för mig och Martin att genomleva ett par timmars poserade framför kameran. Båda har vi flera bestyr på gång som kräver fotopresentation, såväl av oss själva som tillsammans, och därför beslutade vi oss för att helt enkelt göra flera flugor på smällen samtidigt. Att mitt resultat när som helst skulle kunna sammanblandas med Cindy Crawfords är naturligtvis överflödigt att tillägga. :-)

Nåja. Som tack för att genom linsen ha försökt krama ur det mest fördelaktiga ur våra ansikten bjöd vi Björn, fotograf och tillika Martins bror, på middag. Och klockan hann inte säga mer än vips, så stod datumvisaren på fredag morgon igen. Hej vad det gick. Skulle det gå att anföra som någon ursäkt, ställde jag åtminstone min väckarklocka på tidigare än vanligt i morse för att kunna författa denna text. Och, med inte så lite tur hoppas jag kunna blidka åtminstone någon av er till förlåtelse.

Snälla?
]]><![CDATA[2010-03-24 - Vintern dör]]>Ni kanske tror att jag har fallit tillbaka i gamla synder och struntat i min veckouppdatering av denna blogg. Men jag har faktiskt haft semester i SOLEN.

Det har varit en eländig vinter. Kall, oframkomliga trottoarer, integritetskränkande behovsbedömningsinstrument, assistansomprövning, oro. Men nu kommer krafterna tillbaka i samma takt som snön smälter bort. Och jag tänker på Rolling Stones låt Winter, inte deras kändaste alster men med en träffande text:
 
And it sure been a cold, cold winter
and the wind aint been blowin from the south.
Its sure been a cold, cold winter
and a lotta love is all burned out.

It sure been a hard, hard winter,
my feet been draggin cross the ground.
And I hope its gonna be a long, hot summer,
and a lotta love will be burnin bright. 

Ja, låt det bli så.

]]><![CDATA[2010-03-22 - F.V. (Före Vätan) ]]> Just som jag i helgen skulle drista mig till att börja se över vårgarderoben – under några förlovade förmiddagstimmar når faktiskt temperaturen på vår altan i dagsläget upp till drygt 15 grader – blev jag tvungen att uppmärksamma ett blott alltför känt sanitetsbesvär.

Fukt i garderoben.

Någon annan orsak kan jag nämligen inte ge till att jeansen, alldeles nyss så välformade runt min kropp, numera är så förtvivlat svåra att knäppa i midjan. Eller att uppstudsiga magvalkar sticker ut mellan knapparna i skjortan. Nog för att just denna vinter varit ovanligt snörik, varför det egentligen inte borde förvåna att väta har letat sig in och krympt mina kläder. Men i ärlighetens namn har detta problem tilltagit alltmer under de senaste åren, även när barmarken varat långt in i januari. Egentligen bör någon annan förklaring än klädkrympning finnas att tillgå. Men vilken?

Se där ett problem jag inte hade att tampas med under mitt år på Karolinska. Inte ens förflyttningen från intensiven upp på avdelning fick mig att vilja gloffa i mig kalorier på samma hämningslösa vis som i dag – och för den delen som innan min olycka.

Annars krävde min nya livsföring, som både inkluderade två pass sjukgymnastik och någon timmes sittande i rullstol varje dag, otvivelaktigt mer energi av mig än då jag bara legat sängbunden på NIVA. Trots det hade jag förtvivlat svårt att uppbringa någon aptit. Maten smakade fortfarande illa; dessutom envisades tuggorna med att växa till enorma, klistriga massor så fort de hade anlänt till min mun. I ett försök att hjälpa upp mitt kaloriintag serverades jag varje kväll dessert till middagen, i form av blåbärspaj med vaniljsås. Manövern var dock fåfäng. Det fanns inte en chans att jag tänkte antasta mig själv med den där smetiga, knottriga klumpen. Och jag var definitivt för listig för att gå på ett simpelt efterrättstrick. Med hjälp av all manipulativ förmåga jag kunde uppbringa lyckades jag prångla ut nästan varenda pajbit till mina, i alla fall från början, intet ont anande anhöriga. När någon av dem försiktigt bad mig att åtminstone smaka gick jag i baklås direkt. Aldrig i livet, sa jag!

Middagsdesserten var dock inte det enda sätt min omgivning tappert försökte locka fram min aptit. Väl medvetna om att jag innan min olycka varit en godisråtta av rang beslöt de sig för att vädja till min sockerberoende sida. Sålunda dök snart en enorm glasskål upp på bordet intill min säng, fylld till brädden med ofantliga mängder av det mest utsökta smågodis. Skolkritor, lakritsmumrikar, chokladpraliner och sega råttor vältrade sig vällustigt över skålens kant, och fick nästintill mitt sängbord att digna under tyngden. Den tänkta mottagaren av dessa läckerheter, jag själv, rynkade visserligen fortfarande på näsan åt allt ätbart. Det hindrade dock inte mina besökare från att förstulet låta både en och fem snaskbitar slinka ner under sina påhälsningar hos mig. Efter ett par veckor, då den drastiskt minskade mängden gotter obarmhärtigt avslöjande det allomfattande snatteriet tillkom en oskriven regel: den som äter av godiset ansvarar också för dess påfyllning!

Detta påfund långt ifrån hjälpte till att minska antalet kalorier på sängbordet. Men så var också godisskålen en allmän källa till glädje och förhöjare av stämningen på rum 9. Det var inte heller bara mina anhöriga som tog del av den. Så sa den gängse normen att sjukgymnasterna, när det aktuella träningspasset var över, ringde från träningslokalen upp till R 18:s undersköterskor för att de skulle komma och eskortera patienten tillbaka till avdelningen. Som alltid fanns dock ingen regel utan undantag. Jag skjutsades alltid både fram och tillbaka av Mats, som passade på att noga inventera snaskförrådet varje gång han dök in på mitt rum. I ärlighetens namn inträffade det också minst ett par gånger att han helt enkelt blev sittande bredvid min säng, glatt mumsande på allehanda praliner medan vi avhandlade livets vedermödor.

Flera medlemmar ur personalen ansträngde sig också för att upparbeta en längtan efter något att tugga på. I en låda i köket på R 18 samsades ett stort antal recept, alla prydligt handskrivna på linjerade kort. Samtliga hette sådant som "Kerstins mintchokladrulltårta" eller "Ljuvlig kardemummakaka". Just den senare lyckades faktiskt appellera även till mina, vanligtvis så kräsna, smaklökar. Och tack vare undersköterskorna Anna och Helena fanns denna kardemummakaka att avnjuta i dagrummet åtminstone ett par dagar i veckan.

Men kläderna? Satt fortfarande löst, till och med bylsigt. Innan fukten gjorde sitt intåg!
]]><![CDATA[2010-03-18 - Klara, färdiga... ]]> Det rör på sig, sannerligen!

Efter flera månaders både mental och fysisk dvala är det alltid med en viss road förvåning från min sida våren, och med den ett mer både späckat och varierat schema, tar mig i besittning. Det fanns ett liv på andra sidan vinterskiten, den här gången också!

Så har den senaste veckan präglats av allehanda projekt, av både större och mindre art. De allra flesta av dem är dock jobbrelaterade. Ryktet går nämligen, att man inte kan leva på luft och kärlek allena – trots mina ivriga försök att intala mig detta varje gång decembermörkret faller. Därför är det, i och med att mars äntligen behagat infinna sig, hög tid även för mig att fjutta igång.

Och detta har jag, faktiskt minst sagt, gjort. Framför allt har mitt fördömda manus, som i flera månader framskridit så tuggummi-klister-sirapssegt, äntligen masat sig över ett tresiffrigt antal sidor. Även om antalet bokstäver kvar att knattra fortfarande tycks oändliga, och jag knappast kan räkna med att detta projekt ens så småningom ska kunna ge mig en inkomst värd namnet, är det inte så lite förnöjsamt jag numera kan skönja en faktisk disposition. Och att min ursprungliga plan om upplägg, tro det eller ej, tycks fungera. Nu har jag bara att härda ut mina sista skälvande kapitel. För har jag tagit fan i båten, tänker jag minsann ro honom iland också.

Dessutom vill jag ta detta tillfälle i akt att högtidligast tacka alla som kom för att lyssna, och även ge feedback, på min och Martins provföreläsning i måndags. Det var för några veckor sedan som vi pitchade idén om att samla våra erfarenheter av att försöka ta tillvara på ett förhållande när livsförutsättningarna – i det här fallet på grund av en skada – drastiskt förändras. Och eftersom ett par uppdrag redan har ramlat in kändes det onekligen som en god idé att testa vårt material på en befintlig publik.

Så skedde också. Och återigen: TACK för er tid, ert stora engagemang, alla värmande ord! Det är en underdrift att säga att jag och Martin sov gott natten efter vårt framträdande. Ett par koncentrerade timmar av gårdagen ägnades åt såväl finslipning av vår dialog, som utveckling av den tillhörande Power point-presentationen. Nu tror vi oss minsann vara redo för vilka talartillfällen som än kommer i vår väg.

So far so good. Efter ytterligare ett par effektiva dagsverken idag och imorgon, som skall ägnas åt såväl mitt företags hemsida som planering av en professionell fotografering (!) av mig och Martin, väntar snart en välförtjänt helg. Som dock bara alltför fort kommer att övergå i en ny arbetsvecka – som just denna gång inleds med ett jobbmöte som med stor sannolikhet kommer att vara av ett både avgörande, och minst sagt prestationsladdat, slag. Mer om det på måndag!
]]><![CDATA[2010-03-15 - Omstart]]> Mmm!

Både förnöjt, och inte så lite upprymt, kan jag fastslå att livet minsann ser ut att återvända. De senaste dagarna har begåvats med såväl strålande sol, en temperatur som äntligen ser ut att sega sig mot humanare gradtal och därmed – vilket nog ändå är den viktigaste bieffekten av dem alla - TÖ! Både jag, min rullstol och mina hårt prövade assistenter (som ägnat de sista månaderna åt att förgäves försöka frigöra rullens ekrar från diverse iskockor) bugar, bockar och tackar ödmjukast vädrets makter för hjälpen.

Det är märkbart hur adrenalinet rinner till den här tiden varje år. Och för att med eftertryck boota om alla celler som huserar inuti mig anslog jag och Martin helgen till att, tillsammans med min mamma och moster, göra ett besök på vårt landställe i Roslagen. Mat, godis, skvallertidningar, intensivt umgänge med värmefilten, samvaro och, föga förvånande, finalen i Melodifestivalen stod på schemat. Och jodå. Allt ovanstående hanns med, kan jag inte så lite belåtet konstatera. Dock vore det onekligen en överdrift att beskriva dagarna som tempofyllda. Både aktiviteterna, stämningen och timmarna höll sig oavkortat inom ramen för vad hjärnan utan problem kan prestera, trots att den avgjort placerats i energisparläge.

Inte ens lördagkvällens TV-kalas vållade några hätska toner hos vårt tittande sällskap. Visserligen orsakade några av låtarna tyckanden i diametral polemik med varandra (jag kommer för min del ALLTID hålla en Jöback och en al Fakir före en minst sagt slätstruken Andersson), och Dolph Lundgrens storhet har uppenbart gått mig spårlöst förbi. Men som genom ödets försyn ordnade sig även denna tillställning till det bästa. EN låt kunde vi enas om var en värdig vinnare. Gissa vilken?

En liten smula jobb lyckades jag dock klämma ur mig även denna, minst sagt förslappade, helg. I kväll är det nämligen dags för premiär på min och Martins gemensamma föreläsning, om hur vårt förhållande plötsligt invaderades av en tredje medlem i form av en ryggmärgsskada för ett gäng år sedan. Trots att ingen av oss är anhängare av polygami. :-) Så, för att försöka hålla en någorlunda stringens brainstormade vi under ett par lördagstimmar ner några anteckningar att hålla oss till. I går förvandlades ansträngningarna till en Power point, som tillsammans med en del bilder förhoppningsvis klargör våra intentioner för åhörarna. Knyt tummarna för oss!

I alla fall. Fint väder, god mat, roliga samtal och en klart godkänd vinnare i det som någon journalist kallade SM i nöjesjournalistik var vad helgen bjöd på. Inte konstigt att batterierna återigen känns fulladdade!
]]><![CDATA[2010-03-11 - Vecka ett ]]> Mycket märkligt.

Just innan jag för en liten stund sedan slog mig ner framför datorn för att påbörja det blogginlägg du nu har framför dig sköljde en våg, eller snarast en tsunami, av nostalgi över mig. Bland diverse högar med papper fann jag nämligen ett dokument med en personlig betydelse för mig som knappast går att överskatta. Författaren är Martin, anteckningarnas tillkomst december 2003. Och eftersom jag faktiskt helt förlorade mig down memory lane får de utgöra dagens läsning. Håll till godo.

Hej älskling,
Den här veckan har varit lite upp och ner på mer än ett sätt. Jag tänkte skriva ner lite åt dig, så att du kan läsa det när du mår bättre och vill veta.

Lördag, Strömsholm 11 44:
Du och Kristina var ute och skrittade på Österängarna. Du satt på Simson. Han blev rädd för något och satte av åt fel håll. Tina och Emma räknade ut på märken efter hovarna att han sen vände igen och drog in i skogen. Kristina sa att du såg ut som om du var på väg av åt vänster sida. Efter ett ögonblick kom Simson ut ur skogen utan dig.
När Kristina kom in i skogen hittade hon dig på marken. Hon ringde till Emma och sen till ambulansen. För att hålla dig varm la hon på dig sitt sadeltäcke. Ett förbipasserande par med hund fick ta hennes häst. Emma, Mads och Annsie kom ner till er efter några minuter och snart kom även ambulansen. Från att Kristina ringde, tog det cirka 20 minuter tills att de började ta hand om dig.
Ambulansen åkte till Västerås lasarett, med Annsie efter i bil. Hon hade tagit din telefon, så hon ringde till mamma, som sen ringde till mig. Vi satte också av mot Västerås.
På akuten i Västerås konstaterades det att du hade fått en hjärnskakning och dessutom skadat några av halskotorna (kota 3-6). Tyvärr blev alla dina kläder sönderklippta, men vi har sparat allt.
Läkaren i Västerås bedömde att du skulle få åka till Uppsala med ambulans, så han ringde till oss i bilen. Vi tog av utanför Enköping och körde också mot Uppsala. Jag kan lugnt säga att det här var den värsta bilresa jag någonsin gjort! Allt vi tänkte på var att komma fram till dig och få veta hur du mådde, men hela kroppen bara skakade!
När vi kom fram till Uppsala hade du fortfarande inte kommit. Jag och mamma satte oss och väntade utanför avdelning NIVA, neurointensiven. Efter ett tag kom pappa också. Det var en orolig stunds väntan, men sen kom du och då kunde vi i alla fall få se på dig och klappa dig på pannan. Personalen på avdelningen satte igång med att titta på dig och ta röntgenbilder. Vi fortsatte vänta i korridoren.
Vid sextiden (tror jag, vad klockan var, var inte direkt det man funderade över mest!) kom en läkare på NIVA som heter Anders Holst och pratade med mig, mamma och pappa. Han berättade om hur din nackskada såg ut och om vilka konsekvenser man kunde vänta sig. Vi bröt ihop fullständigt! Jag satt och dränkte dina kläder och lakan i okänt antal timmar. Det var så många saker som inte var bra med dig. När ambulanspersonalen hade kollat din temp var den 32.4 grader, trots Kristinas underbara akutinsats. Under kvällen och natten värmde de sakta upp dig med 1 grad i timmen.
Vid 23.30 på lördag kväll var du uppe i normaltemp igen (36.6 grader) och de började klura på när och hur de skulle operera dig. Eftersom flera kotor hade skjutits i sidled och gått sönder, behövdes en stabilisering av nacken med titanskenor. Dina värden var ganska bra, men de ville få upp ditt blodvärde och din koagulationsstatus lite mer så man sköt lite på operationen. Jag och mamma "sov" i omgångar i väntrummet under natten, men jag tror inte att det blev mer än 2 timmar.

Söndag 7 december
Under dagen väntade vi på att dina värden skulle bli bättre, så att det skulle gå att operera dig. På kvällen började neuro- och ortopedkirurgerna att bli nöjda, så klockan 23.00 åkte du väg till operation. Den var klar klockan 05.30 på måndag morgon.

Måndag 8 december
Du kom tillbaka till avdelningen vid 6-tiden. Under dagen satt vi hos dig och pratade med dig och killade dig i håret. En av läkarna som hade planerat operationen, Göran Hesselager, berättade lite om vad som gjorts och vad som var kvar att göra. Det finns flera som var supersnälla mot dig och oss i Uppsala. De vi kan namnet på är, förutom Göran, din neuroläkare som heter Anders Holst (en av de skickligaste i hela Sverige, enligt flera!) och dina sjuksystrar Per Bondegård, Anna och Jennie. Per är en sån där människa som man skulle vilja ha med sig hela livet som hjälte! Han har pysslat om dig och berättat och pratat med oss om allt. Bättre stöd går inte att få på ett sånt här ställe, eftersom man är så orolig och allt är så obegripligt.
På kvällen fick vi komma in och prata med en annan läkare om hur allt såg ut. Han var bara negativ, och hade dragit ner rullgardinen totalt. Ville man höra någonting positivt, fick man dra det ur honom! Vi blev helt förkrossade och kvällen var bara en enda lång dimma av tårar för mig. Denna doktor visade sig dock vara något av en notorisk pessimist, och eftersom vi inte kommer ihåg vad han heter, så blev han officiellt "Dr Dysterkvist".

Tisdag 9 december
Efter gårdagens mörker lyckades jag få några bra besked från Anders, Göran och Per, så den här dagen kändes kanske lite bättre. Runt lunch skulle du iväg på röntgen, så vi åkte en sväng till Stockholm för att hämta lite kläder och sånt. På kvällen såg allting fortfarande bra ut och neurokirurgerna och ortopederna bedömde att de skulle passa på att förbereda din andra operation. Du fick tid till klockan 08.00 på onsdag morgon.

Onsdag 10 december
Vid 11.00 var du klar från operationen och kunde komma tillbaka till avdelningen igen. Den hade visat sig enklare än de hade trott, och planerna på att ersätta en av dina halskotor med en protes visade sig vara onödiga. Jag hade bett en av ortopederna att ringa mig när han var klar med dig. Det kändes liksom skönt att få prata med någon som verkligen varit där vid operationsbordet. Han ringde mig vid kvart över elva och sa att allting gått jättebra och att du inte skulle behöva fler operationer. Nu låg allt där det skulle och kunde få börja läka.
Under kvällen satt vi hos dig och Per och Anna pysslade med dig och dina maskiner.

Fredag 12 december
Jag kom upp till dig vid kvart i elva. Det kändes bra att kunna tacka dem som hjälpt dig där uppe. Jag lovade att vi skulle höra av oss längre fram och berätta hur det gick med allt. Per skickade en stor kram!
Klockan 13.00 kom Sveriges nyaste, största, dyraste och coolaste pippi-gula ambulans. Du skulle få åka med Stockholms Intensivvårdsambulans till KS i Solna. Jag var med och lastade in dig, dina mjukisdjur och syster Maria från Ackis, som skulle åka med ner till Stockholm och vaka över dig i bilen. Jag tror att ambulanskillarna tröttnade på mina uppmaningar att köra försiktigt efter en stund, för de undrade om jag skulle ta tåget eller egen bil ner... Vid 15-tiden var du framme på KS.

Älskar dig! Du e finast i världen!
Martin]]><![CDATA[2010-03-11 - Läge att pusta ut?]]><![CDATA[2010-03-08 - Att bliva vid sin läst.]]> Så var det dags igen.

I veckan befann jag mig på en sammankomst med allt möjligt löst folk, varav en hel del jag inte tidigare träffat. Och det har jag ju tidigare nämnt, att min skada sällan (faktiskt nästintill aldrig) går obemärkt förbi. Inte heller denna gång var något undantag.

För tydlighetens skull bör dock sägas: de flesta personers frågor, kommentarer och betraktelser vållar mig endast undantagsvis, och knappt ens då, något bekymmer. Uppriktig nyfikenhet visar dessutom på ett genuint intresse för någon annans livssituation, och ger mig möjlighet att vederlägga ett gäng rullstolsmyter och -fördomar på samma gång. Efter ett par minuters ryggmärgsskadeförhör kan vi elegant glida över till både trevligare och mer dagsaktuella ämnen. :-)

Ett ämne har dock mer än andra orsakat bryderier för människor i allmänhet att förstå. Nämligen min inställning till hästar, ridsport och allt som hör den världen till. Det faktum att en häst var intimt förknippad med – faktiskt avgörande för – min olycka borde tydligen per automatik diskvalificera allt som har med dem att göra från min intressesfär. Att jag 1) inte minns någonting från den aktuella händelsen eller 2) hade druttat av hästryggar i snitt 368 257 gånger tidigare, om än med något mindre dramatisk utgång, har av allt att döma ingen betydelse. Jag borde helt enkelt vara rädd nu. Basta.

Så är dock, till min evinnerliga tacksamhet, inte fallet. Och har heller aldrig varit. Redan mina allra första dagar i vaket tillstånd efter olyckan fokuserades för egen del nästintill runt just denna enda sak. Hästar. Framför allt min älskade Diego, som var kvar på det nu så avlägsna Strömsholm. Det fanns inget jag önskade högre än att vara tillbaka i stallet, på hästryggen, i sadelkammaren. Jag längtade intensivt efter allt som hörde mitt vanliga liv till: de mjuka mularna, den tunga skottkärran, den knaggliga rampen upp till dynghögen …

Min saknad delade dock plats med en oro av mer närvarande, akut slag. För vad skulle mamma och pappa egentligen säga om mitt fall? Några hästmänniskor var de sannerligen inte, med undantag för de obligatoriska timmarna som medföljare till ridskolan när jag var liten knatte. Jag var rädd att min avramling hade förstärkt deras aversion. På något sätt måste jag få dem att förstå att det som hänt varit en olycka. "DET ÄR INTE SIMSONS FEL", mimade jag. Och för säkerhets skull en gång till: "DET ÄR INTE SIMSONS FEL". De log trött under min eftertryckliga deklaration, men nickade instämmande. "Okej", sa de.

Jag var osäker på om jag hade övertygat dem. Däremot rådde det inte minsta uns av tvekan hos mig själv. Jag ville tillbaka! MÅSTE tillbaka! Inte kunde de väl ta allt det ifrån mig? Redan då reagerade jag med bestörtning varje gång någon besökare försiktigt frågade om jag hade blivit rädd, om jag nog ville vänta lite innan jag återsåg hästar i framtiden. Instinktivt, närmast panikartat, skakade jag på huvudet – i alla fall så mycket som min nyopererade nacke tillät. Trots allt var det i stallet jag hörde hemma. Det var ju det som var jag!

]]><![CDATA[2010-03-07 - I väntan på tjugotimmarskampen]]>(Obs! Denna text kräver vissa förkunskaper om hur assistanslagstiftningen fungerar. Ni som inte har sådana kunskaper får ursäkta, men jag orkar inte försöka förklara ett regelverk som är så invecklat att inte ens politiker och myndigheter som sysslar med detta riktigt begriper sig på det.) 

 

Så kom det till slut, brevet med datum för omprövning från försäkringskassan. Jag har bävat för denna dag i två år. I huvudet har jag funderat på hur jag ska tackla det hela. Jag har sett framför mig hur jag går in och läser lusen (jag kan det där med löss nu) av försäkringskassans handläggare och hånar de nya, förvirrade riktlinjer som driver ut människor från en relativt trygg tillvaro med statlig assistansersättning till en otrygg och oviss tillvaro hos kommunen. Jag har sett framför mig hur jag håller långa monologer (ungefär som Al Pacinos slutmonolog i ”en kvinnas doft” eller Kevin Costners slutpläddering i ”JFK”) om grundintentionen med assistansreformen och om att Tomas Sundberg har fått allt om bakfoten. Tomas Sundberg är ju ansvarig för de nya riktlinjerna som bland annat säger att man måste ha hjälp att föra gaffeln till munnen för att matsituationen ska ses som ett ”grundläggande behov” och att tvätta håret inte är ett ”grundläggande behov”.

 

Men när jag öppnade brevet från försäkringskassan såg jag att jag inte ens ska få träffa min handläggare, jag ska prata med henne på telefon. De tänker alltså avfärda mig på några minuter i telefon, efter femton år tillsammans. Tack och hej men nej, det här går jag inte med på. Jag kan inte sjunga ”Time is on my side”, men jag tänker i alla fall sjunka med flaggan i topp. Jag anser att jag når upp till den magiska gränsen på tjugo timmar, nu är det upp till försäkringskassan att motbevisa mig. Jag lägger mig inte frivilligt. Låt tjugotimmarskampen börja. Nu funderar jag bara på om jag ska kontakta nöjesavdelningen på TV 4.    

 ]]><![CDATA[2010-03-04 - När fan blir gammal…]]> …blir han religiös.

Alternativt, en något mer dagsaktuell variant: när Annika får loss tummen blir hon slutligen effektiv.

Efter flera dagar, veckor, månader av konstanta minusgrader och ymnig nedskräpning från himlen – dessutom gärna, som i dag, tack vare ihärdig blåst på närmast horisontell nivå – gjorde jag slutligen slag i saken. Insåg, om än motvilligt, att någon bättring på våra breddgrader knappast är att vänta på åtminstone någon månad. I värsta fall två. Och att förekomma är sannerligen att anse bättre än att förekommas.

Med andra ord var det dags att pricka av en ansenlig mängd punkter från min alltför digra "att åtgärda"-lista, innan dagen för deras sistadatum redan var kommen och förbi. Och jodå! När jag väl fått min berömda fjutt är min effektivitet, om jag får säga det själv, allraminst att jämföra med de mest idoga nissar i tomtens verkstad. Anmälan till fortbildningskursen i april är således ifylld och klar. Det prestigefyllda (och i ärlighetens namn prestationsångestladdade) jobbmötet om ett par veckor har fått prydliga förberedelseanteckningar med agenda och strategiknep. Hela gårdagen laddade jag ny energi bland hästar och folk på Segersta. Samtal, av jobb- såväl som social art, är äntligen ringda. Till och med en på alla sätt illa emotsedd läkarundersökning, som jag med alla medel förhalat sedan före nyårsstrecket, är numera avklarad. Min pösande självbelåtenhet vet vid det här laget knappast några gränser.

Och så det viktigaste av allt!

Vid sidan av mina och Martins mer vidlyftiga reseplaner, såsom Nya Zeeland, Australien, Borneo och Tanzania, ryms för oss båda en hel hoper önskedestinationer på mer närbesläktade breddgrader. Som Florens. Detta kulturella Mecka har vi visserligen besökt tidigare, men längtan tillbaka är för oss båda såväl ihållande som stark. Eller den franska Rivieran: för mig en erfarenhetsmässig blind spot, men en både välbekant och trivsam fläck på Martins karta.

Även färdmål av mindre glamorös natur trängs på den här förteckningen. Efter flera års gästföreläsningar för Komvuxstuderande om Förintelsen, anser jag det vara en sorglig brist i min allmänbildning att jag aldrig besökt vare sig något av de polska eller tyska lägren. Auschwitz har sin givna plats bland dessa; även Treblinka, Bergen Belsen eller Majdanek hoppas jag innerligt kunna avlägga ett besök i. Martin å sin sida, med 25 procent tysk härstamning, vill gärna övertyga mig om att inte allt och alla i landet är nazister...

Så vad blev kontentan av allt detta? Ett hopkok minsann!

I maj bär det nämligen av. I en åstundan både att få våra egna önskemål tillgodosedda, och att låta vår Volvo får sträcka mer än vanligt på hjulen, tänker vi företa oss en bilfärd genom nästintill hela Europa. De flesta länder har vi redan hälsat på minst någon gång, så resan lär fyllas av glada återseenden. Rutten vi tänker oss är följande: Sverige-Danmark-Tyskland-Polen-Tjeckien-Tyskland-Österrike-Italien-Frankrike-Belgien-Tyskland-Danmark-Sverige.

Godkänt?
]]><![CDATA[2010-03-01 - ¡×#??±¿!]]> Trött kan man tydligen bli för mindre.

Efter idoga uppmaningar, närmast påhopp, från min omgivning (främst Martin) kapitulerade jag slutligen. Övergav min gamla, troget tjänande dator för en modern och främmande. Det skulle bli så bra så, suckade umgänget överseende. Fortare kommer det att gå. Och bättre. Jaha, och till slut gav jag väl som sagt upp. Såg Martin installera nya apparaten full med obegripliga attiraljer. Lät Johan göra vad-det-nu-var med mitt mailprogram. Hade hem Zorina, min guru på Voice Xpress, att exportera över min talprofil. Gick till allehanda ytterligheter för att nykomlingen skulle trivas.

Och vad hade jag för det? Ingenting, mina vänner! Ingenting! För tar datorn emot mail som den ska? Knappast. Håller den sin utlovade himla långa batteritid? Inte direkt. Och viktigast av allt: funkar mitt röstprogram? NÄ!

Frustrationen i det Huddingska residenset är sålunda total. Och med en Martin på jobbet och en krasslig Zorina får jag vackert ge mig till tåls tills morgondagen randas. Jag tills i morgon – och ni, mina bloggläsare, tills på torsdag. Vars inlägg härmed utlovas heligt kommer att bli både längre och fylligare än ovanstående. Om datorn överlever så länge vill säga…
]]><![CDATA[2010-02-27 - Sopa bort nationalismen]]>Så var ännu ett OS snart till ända, och jag har en varm känsla i magen. En känsla av att det här var ju riktigt trevligt. Fast samtidigt känner jag mig lite dum. Jag är ju glad för att det har gått bra för Sverige. Att svenskarna presterat. Men jag förstår egentligen inte varför. Jag avskyr nationalism. Det finns mängder av anledningar att känna stolthet, men att känna stolthet för sitt land känns unket på nåt sätt. Det är en massa tillfälligheter som har gjort att världens länder ser ut som de gör. Att man byggt upp myter kring nationer bygger i grunden på att det finns syften med att skilja på folk och folk. Man sätter upp gränser, man säger till dem som lever utanför dessa gränser att ni tillhör inte oss, man går ut i krig för att försvara dessa gränser. Man dödar människor för att de fötts på andra sidan gränsen. Det finns inget gott i att bevara dessa myter. Att känna stolthet för sitt land är något som vi borde ha slutat med för länge sedan.

 

Ändå sitter man här framför ett OS och känner en lycklig klump i bröstet för att gått bra för Sverige, ivrigt påhejad av hejarklacksledarna i televisionen som kallas för kommentatorer. Min favorit i detta OS är expertkommentatorn i skidskytte, Kalle Grenemark. ”Men gud vad roligt för Slovakien” utbrast han efter att den relativt okända slovakiska skidskytten Anastazija Kuzmina vunnit guld i sprinten,  medan de svenska guldhoppen skjutit bort sig. Han lät som han menade det till hundra procent. Mer sånt tack!

 

Jag satt i soffan och svor när Sverige åkte ur hockeyturneringen, men såhär efteråt känns det ganska skönt. Vi skulle bli överösta med så mycket trams om Sverige tagit guld där. Däremot kändes det riktigt bra när Annette Norbergs lag vann OS-guld i curling. En stilfull sport som i år gör premiär i Paralympics. Detta guld kommer inte få personer att måla sina ansikten i gult och blått eller bada i fontänen på Sergels torg. Detta guld fick inte journalisterna att börja skriva om hur fantastiskt det var att vara svensk, utan bara uttrycka beundran för utövare som vunnit sitt andra OS-guld i en sport som ingen, som inte själv spelar, riktigt begriper. Jag satt uppe hela natten och tittade och när Norbergs mot alla odds vunnit fick jag en tår i ögonvrån. Jag kände efter en extra gång och jo, det kändes bara bra i magen denna gång. Ända fram till att nationalsången spelades. Då stängde jag av TV:n.  

]]><![CDATA[2010-02-25 - I väntan på uppryckning]]> John Lennon, har jag precis för mig att det var, ska någon gång ha sagt att "livet är det som händer medan vi planerar för morgondagen". Ett uttalande som i mitt tycke stämmer blott alltför väl. För var tar tiden egentligen vägen?

Regelbundna läsare av den här bloggen är helt på det klara med att nuvarande årstid (särskilt under rådande, snötäckta premisser) är den period då jag gör så få knop som möjligt. Åtminstone mobila. Visst kan jag tänka mig att skriva, föreläsa, maila eller fika - så länge aktiviteterna sker i stugvärmens trygga förvar, långt från allt vad minusgrader och isfläckar heter. Och eftersom Paroll envisas med att vara skadad väntar till och med mina stallbesök, med undantag för ett par utflykter till Martina och Mads på Segersta, på att töbildning och vitsippor ska vara ett faktum.

Allt detta bör gemensamt bidra till att mina möjligheter att få gamla synder undanstökade är minst sagt goda. Sålunda är det inte för mycket begärt att förvänta sig att mitt påbörjade manus äntligen ska färdigställas. Eller att min ytterligt osorterade företagspärm både ska få ett ordentligt register och nummerordnade fakturor. Min hemsida, även den obönhörligt försummad, väntar också på ett ryck.

Till detta går att addera en hel del sociala åtaganden, som även dessa emotser att jag äntligen ska få tid. Den där klasskompisen från grundskolan var tanken att jag skulle fika med redan före jul. Min nyförlösta jobbarkompis från bion ska definitivt komma på den husesyn vi planerade redan i april, då jag faktiskt var nyinflyttad. I skrivande stund kom ett SMS från min Strömsholmskollega Kristina, som lät påkalla att "det är minsann dags för dig att ringa snart!".

En hel hoper uppgifter, av varierande grad, alltså. Och enligt min kalender definitivt tillräckligt många luckor för att färdigställa åtminstone de flesta av dem. Några godtagbara ursäkter för att skjuta upp dessa ytterligare finns med andra ord inte. Jag åmar mig, letar febrilt efter någon punkt på min "att göra-lista" som går att stryka och suckar uppgivet. Likt värsta sortens betongluva trycks skämsmössan bara längre och längre ner över mina öron. Jag borde verkligen, MÅSTE verkligen ta tag i mig snart… Och mina intentioner är minst sagt goda. Men listan? Den fortsätter vara sig lik. I alla fall lika lång som tidigare.

Med den självinsikt som ett helt decenniums pluggande ofrånkomligt ger har jag dock självinsikt nog att genomskåda mitt eget beteende. För på samma sätt som mina byrålådor aldrig var mer utrensade och välstrukturerade än när tentaplugg stod på schemat, är jag även i dag ett under av kreativa undanflykter till allt vad duktiga projekt heter. Inte en brödsmula får plats på mina skinande diskbänkar. Krukväxterna skriker i vanmakt om jag tvingar på dem ens en droppe vatten till. Månadens räkningar är redan prydligt uppdelade i högar. Och så vidare.

Samtidigt: sociala förpliktelser är sannerligen inte att jämföra med betungande skoljobb. Och när jag, i en paus från just detta inläggs skrivande, passade på att ringa ett par av de där samtalen utföll de till minst lika stor trivsel som jag hade kunnat förvänta mig. Med andra ord finns det hopp även om en sådan soffpotatis som jag.

Över telefon, i alla fall. För göra något utomhus? Nu? Mm, alldeles strax. Ska bara våttorka fönsterbrädan först…
]]><![CDATA[2010-02-22 - Teknisk tillbakagång]]> Jag säger bara en sak. Vad gör jag väl inte?

Om någon medlem i min läsekrets skulle få för sig att känna sig styvmoderligt/nonchalant behandlad av mig som författare till dessa texter, torde detta vara det ultimata beviset på vilka ansträngningar jag gör för att punktligt förse er med nya inlägg. Just i dag sätter jag nämligen inte bara min egen sinnesfrid på spel för att producera något skriftligt. Även sådant som äktenskaplig lycka och undvikande av fysiskt våld lever minst sagt på gränsen till sin överlevnad.

Naturligtvis höjer den kräsne vid det här laget på ögonbrynen. Hur svårt kan det egentligen vara att kladda ner en blogg? Vi pratar knappast om något Nobelprisaspirerande alster här. Även våra inhemska medlemmar i Augustpriskommittén behöver inte ens förstrött notera att ett forum vid namn "Annikas blogg" existerar innan de vänder sig till mer litterärt kvalitativa opus. Så vem är jag att framhålla mina våndor inför detta mitt marginella författarskap?

Det ska ni allt bli varse. För någon vecka sen delgav jag er hur jag, ehuru motvilligt, har bytt upp mig till en dator av något modernare snitt än min tidigare, både repiga och dammiga IBM-laptop. Det tog en del knorrande, men det gick. Ett visst mankemang i sammanhanget var dock att mina gamla mail inte automatiskt hängde med över till nya maskinen, varför jag måste sitta med även min kasserade dators inbox öppen för att kunna ta del av deras information. Knöligt, sa Bull.

Med viss desperation vände jag mig till Johan, Martins kompis och tillika guru i tekniksammanhang. Han konstaterade lugnt att någonting (vars namn jag aldrig tidigare hört) behövde (något jag varken förstod innebörden av, eller brydde mig om att ta reda på namnet på). Den slutsats jag själv kunde dra, efter att han med all önskvärd artikulation upplyst problemet för mig på samma sätt som man förklarar för en fyraåring att det omöjligt kan bli något lördagsgodis på en tisdag, var att han för att kunna angripa uppgiften behövde båda mina datorer. Över natten! En måndag!

Vad göra? För mitt inre bultade bloggen bryskt på dörren till min uppmärksamhet. På något sätt måste ett alster in. Men min röststyrning, ensamt avgörande för att texten ska kunna produceras, var på hastigt påkommen semester.

Tja, som bekant har nöden knappast någon lag. Sålunda har jag inte haft något annat val än att helt frankt få sätta mig med ett dikteringsprogram av ett något mer mänskligt slag. Nämligen Martin.

I teorin torde denna nyordning inte vålla några som helst problem. Av naturliga skäl är min man, mer än någon annan, väl förtrogen med mina egenhändigt komponerade uttryck och formuleringar. Själva arbetsuppgiften – jag dikterar och han skriver – ligger även den sannolikt inom båda vår fattningsförmåga. Och trots min deklaration i inledningen av detta stycke är denna tågordning inte ens särskilt ny. Mina första tre år som ryggmärgsskadad, innan jag bekantades med Voice Xpress, var det med hjälp av Martins händer jag författade såväl vardagliga mail som en c-uppsats i historia. En tillfällig återgång till detta arbetssätt borde till och med kunna framkalla en smula nostalgi, kanske även intimitet. Skulle man kunna tro.

Låt mig dock, både snarast och brutalt, ta er ur dessa villfarelser. Nog för att min make har extremt många goda sidor, vilka jag är den första att påpeka. Men, och detta kan ej nog betonas: som sekreterare är han... Yster! "Ska du inte ha ett komma där?" "Jag tycker att det ser bättre ut så här!" Eller, efter att jag i ett obevakat ögonblick vänt blicken bort från dataskärmen, tittar tillbaka och ser ett meningsslut som jag själv aldrig skulle formulera blinka på skärmen: "Men så där kan du ju inte skriva!" "Jo... Det blir utmärkt tycker jag!"

Så där håller vi på, nu likväl som alltid. Och två kreativa kockar ger nästan ofelbart sämre soppa. Med vissa, och det vill jag framhålla, några lysande undantag. Fler än en gång har Martin förlöst mig ur en förstelnande skrivkramp, och min vana trogen låter jag alltid honom korrläsa all text innan jag lämnar ifrån mig den. Icke desto mindre längtar jag hejdlöst efter återkomsten av mitt fantasilösa röstprogram. Och därmed en redaktör mindre att slåss emot...


]]><![CDATA[2010-02-19 - En arbetsvecka i februari]]>SHIA, snökaos, löss, avlusning.

Nu letar jag solresa.]]><![CDATA[2010-02-18 - Loranga, Mazarin & Dartanjang]]> ... och med ens är allt som det ska vara igen.

Så fort det kan gå. Det är bara någon dag sen som min mage skavde av frustration, saknad, vanmakt. Otillfreds, helt enkelt. Och nu: lugn, harmonisk, förnöjsam. Efter bara några timmar. Fascinerande!

Pratar jag Galimatias? Kanske. Men egentligen är förklaringen till omvandlingen av mitt kynne både enkel och vardaglig. Så här:

Någon gång, i slutet av förra årtusendet, höll jag till i ett stall alldeles söder om stan – ett ställe fyllt med både roliga hästar och människor, att lägga till otaliga svettiga träningstimmar och festliga klubbtillställningar. Genom en lycklig slump fanns där även de två kompanjoner som krävdes för att min i det här sammanhanget ensamma, och inte ens särskilt heliga, ande skulle förvandlas till en del av en komplett treenighet. Nämligen Sandra och Emma.

Som rågade tonåringar möttes vi alltså, med intressen och vanor som hörde den tiden till. Våra scheman styckades i lika delar krogbesök, stallhäng och sofftimmar framför både ett och flera Vänner-avsnitt. Förutom detta gick den allra största delen av våra studielånsbaserade inkomster till ett hak för oss lika centralt som någonsin Central Perk, eller Sex and the City-tjejernas lunchställen: Coffeehouse by George i Globen. Timmarna vi spenderade i deras blåklädda soffor, eller på de hårda rottingstolarna, räknas bäst i tusental. Det internt benämnda Jojje blev vår scen för oräkneliga samtal om liv, karriär, politik, hjärtesorg, hästar, TV-serier... You name it.

Vartefter åren gick förändrades så småningom shoppingmiljöerna från Bik Bok till Babyland. Nattklubbarna har fått ge vika för hemmakvällar och parklekar. Hästar är det numera bara jag av oss som slösar tid och engagemang på. Även våra karriärer har blivit sinsemellan helt olika: medan jag skriver för min försörjning arbetar Sandra för att erbjuda förskolebarn en meningsfull vardag, och Emma tar hand om svårt sjuka patienter på en neuro-avdelning. På många vis, en del skulle kanske till och med säga de flesta, har våra liv valt att gira åt helt skilda håll.

Betydelsen av dessa olika livsbanor kunde dock knappast vara mindre. Jag dristar mig snarare till att deklarera att våra vägar korsades, fortsatte parallellt åt samma håll och med tiden faktiskt smälte samman till ett enda körfält. Dessutom belagd med sådan mjuk och tystgående asfalt att resan blir både snabb och smidig. :-)

För: vad spelar väl det praktiska för roll? När du har en ständig hejaklack med när du är ute och tävlar. När du vakas över varje dag under ett år på sjukhus. När dina två tärnor kör din rullstol uppför altargången på ditt bröllop. När den ena värmer kantarelltoastar, som står klara lagom tills du kommer från jobbet. När den andra gör blåbärssoppa när du är dödstrött och frusen.

Och vadan min plötsligt fridfulla sinnestämning?

Inget mindre än en timslång sammanstrålning under gårdagseftermiddagen, på just ovannämnda fik. Absolut inget mer fashionabelt än vanligt. Men samtidigt ett fullgott exempel på mitt främsta livselixir.

Emma. Sandra. Jojje. Jag. Kan det bli bättre?


Foto: Martin Taesler
]]><![CDATA[2010-02-15 - Gapa - tugga - svälj.]]> Mina två första ryggmärgsskadade veckor, då jag var sövd, hade jag en sond som skötte mitt näringsintag. Den bestod av en slang som gick genom näsan och ner i svalget och magsäcken, där personalen kunde spruta in flytande föda. När jag väl var vaken skulle jag dock givetvis börja äta som vanligt igen. Med mitt hål i halsen var sväljandet knappast någon njutbar historia – det gjorde duktigt ont när maten passerade såret. Men medicinskt farligt var det inte, och därför såg alla fördelar med att mitt matintag skulle återgå till det normala. Framför allt hade jag tappat väldigt mycket i vikt. Mina första tre veckor som ryggmärgsskadad hade jag rasat från ganska muskulösa 62 kilo, till ynkliga 41. Min nya kroppsform var faktiskt inte helt olik en spermies. Från halsen och nedåt var jag rnager och sladdrig. Huvudet däremot hade antagit en klotrund profil, efter att ha blivit itryckt stora doser kortison för att minska trycket på min svullna ryggmärg.

Tyvärr var dock respiratoranslutningen i halsen inte det enda hindret för mitt återtåg till ätandet. Jag kände dessutom aldrig tillstymmelse till minsta hungerkänsla. Detta i kombination med ett närmast konstant illamående gjorde att jag långtifrån längtade efter de brödbitar, chokladkakor eller bananer som undersköterskorna och min familj gjorde gemensamma, tappra försök att peta i mig. Jag suckade högljutt, rynkade näsan och vände demonstrativt bort huvudet så fort minsta kalori närmade sig.

Och inte nog med att jag redan ansåg mig ha nått ett tillräckligt stadium av mättnad. Allt, precis ALLTING, smakade vedervärdigt! Äppelbiten hade marinerats i diskmedel. I frukostyoghurten flöt bitar av öronvax. Hur kunde de över huvud taget få för sig att jag skulle kunna svälja något så motbjudande? Jag ömsom bönade och bad att få slippa, ömsom knep sturskt ihop läpparna så fort personalen ens andades något om att äta. Om jag bara visade min motvilja tillräckligt tydligt borde de snart låta mig vara.

Eftersom min sond var borttagen behövde jag emellertid få i mig näring på något sätt, och den absolut lägsta gräns för hur många kalorier mina organ behövde för att orka dra runt systemet hade man räknat ut var 1 400 per dag. De första dagarna av hungerstrejk hotade Håkan, min underskötare, med att koppla dropp varje natt jag inte lyckats förtära tillräckligt, i tron att jag till varje pris ville undvika nya slangar att vara kedjad vid. Tyvärr misslyckades hans intentioner helt. Eftersom min kropp redan var ett sammelsurium av nålar, infarter och kanyler gjorde en extra ställning i mina ögon varken till eller från. Och var ett dropp det pris jag behövde betala för att slippa tugga på tvål och likmaskar var det lågt. Basta.

Från NIVA:s sida var det här dock inte första gången man stött på en matvägrande patient. Och Håkan visste på råd. Nästa måltid försäkrade han mig om att jag den här gången skulle slippa någon som helst fast föda, kunde jag bara tänka mig att få i mig lite dricka. Fram höll han ett tredeciliters tetrapack med ett nedtryckt sugrör i. Bara den här, lovade han.

Redan när de första dropparna nuddade min tungspets ångrade jag bittert mina nickande instämmanden om att svepa hela kartongen. I munnen simmade en tjock, trögflytande vätska med smak av koncentrerad saft, så stark att min tunga ofrivilligt krullade ihop sig och det ilade högljutt i tänderna. Att kalla sörjan odrickbar var en underdrift, och missmodigt bad jag Håkan förklara vad det var för nytt jävulskap jag utsattes för – samtidigt som jag med skärpa förklarade att jag inte tänkte låta en enda milliliter till av detta komma över mina läppar.

Addera, visade sig innehållet i tetrapacken heta. En näringsdryck så koncentrerad att endast tre deciliter innehöll hela 240 kalorier, vilket av naturliga skäl gjorde aromen högintensiv. Stark, och livsviktig. För min metmaskliknande gestalt skulle minsta kolhydrat vara av avgörande betydelse för att kroppen skulle återfå något av sin forna styrka.

Detta kunde jag givetvis inte ta någon hänsyn till. Skiten var omöjlig att svälja, punkt. Varken ihärdiga böner eller eftertryckliga uppmaningar om bara en klunk till kunde få mig att vekna. Inte ens hotet från Håkan om att sätta tillbaka sonden gjorde mig välvilligare inställd till denna satans vätska. Tjurigt satte jag mig på tvären till både mat, dropp och näringsdryck.

Nu blev det hög tid att att komma på råd. Trots att minsta klunk vatten antecknades i min journal över intagen föda, lyckades jag vid kvällens regelmässiga genomräkning aldrig komma upp i tillräckligt antal kalorier. Efter ett antal nätter med intravenös tillförsel av glukos in i min arm frågade Martin, något desperat, om jag inte kunde tänka mig att åtminstone smaka på den presentask Noblesse som någon tagit med och lämnat på mitt sängbord.

Urless på allt tjat om föda nickade jag bifall för att få tyst på honom. Och efter första tuggan kunde jag faktiskt delvis ge honom rätt. Chokladen var visserligen både övermåttan stark, besk och knottrig, och varje nersvald bit accentuerade effektivt mitt illamående. Trots det var denna Noblesse, tro det eller ej, det minst outhärdliga jag försökt få i mig sedan sonden försvunnit. Och efter tio minuters trugande hade jag ätit inte mindre än två hela flarn.

Denna seger satte i gång en febril aktivitet. Jag åt! Det fanns något som gick att stoppa i mig! Raskt satte sig Martin att räkna ut hur många kalorier en enskild rundel Noblesse egentligen kunde tänkas innehålla. 27,1 stycken, visade det sig. Det innebar att jag stunden innan hade svalt ner 54,2 kalorier. På en gång!

Efter denna flagranta upptäckt tog genomräkningen av min födotabell varje kväll en ny vändning. Hoten om droppåsar avtog visserligen inte helt, men minskade åtminstone betydligt. Så fort mitt dagliga kaloriintag inte motsvarade önskvärd mängd tittade helt enkelt Håkan pillemariskt på mig, la huvudet lite på sned och konstaterade:
"Jaha du. Fyra Noblesse i dag, tydligen..."

]]><![CDATA[2010-02-11 - En påminnelse jag hade klarat mig utan]]> Astrid Widding Söderbergh skriver i Svd: "För övrigt förblir problemet med Välviljans apartheid just att genuset står så i centrum för programmet att dess betydelse snarare riskerar att hamna ännu mer i fokus".
Eller vänta nu, stod det " För övrigt förblir problemet med Välviljans apartheid just att  den sexuella läggningen står så i centrum för programmet att dess betydelse snarare riskerar att hamna ännu mer i fokus" 

Nej, just det, det stod "För övrigt förblir problemet med Välviljans apartheid just att funktionshindren står så i centrum för programmet att deras betydelse snarare riskerar att hamna ännu mer i fokus"

Istället för att vi tillåts att med stolthet betrakta våra funktionsnedsättningar som något som påverkar, formar och bidrar till att göra oss till de vi är, så blir vi här påminda om att vi bör gömma undan den delen av oss själva. Funktionsnedsättningen är ju inte en naturlig  del av oss, utan något som äter upp vår personlighet om den får för mycket fokus. Tack för den påminnelsen Astrid! ]]><![CDATA[2010-02-11 - Tjyvstart]]> Förutsatt att man inte är bosatt djupt under en sten, har det knappast gått att undgå att kommande söndag är vikt till Alla hjärtans dag. I butiksfönstren lockar erbjudanden om överraskningskort till kärestan, godisaffärerna skyltar med hjärtformade chokladaskar och blomsterhandlarna gör sitt bästa för att prångla på kunderna förföriska, djupröda rosor. Med andra ord är allt som det brukar vara, den här veckan på året.

Dessvärre måste jag erkänna att jag alltsedan min livslängd överskridit två hela decennier tillskriver just den här högtiden allt mindre betydelse. Under skoltiden fortskred varje 14 februari med en kombination av uppskruvade fniss och hjärtan som envist bosatt sig i min och mina kompisars halsgropar, förväntansfulla och samtidigt livrädda som vi var att få eller inte få en blomma/ett kort/uppmärksamhet från just honom. I dag ler jag snarast överseende med dagens tonårstjejers nervösa tisslanden och tasslanden, innan jag gonar ner mig i soffan med samma Martin som jag valt både igår och för framtiden.

En smula förstrött suckar jag dessutom över att den ena högtidsreklamen knappt hinner plockas ner innan det är dags för nästa. Julgranarna har nätt och jämnt fällt sina sista barr innan Valentin-korten gör entré. Påskriset är att vänta vilken dag som helst. Om ett par veckor ska vi binda midsommarkransar... Och så vidare. Jag vet inte hur det är med er, men för egen del blir all detta propaganda lätt en smula kontraproduktiv. Just den här veckan snaskar jag glatt i mig vilken typ av choklad som helst, så länge den inte är hjärtformad och fyllt med sötsliskig nougat. Ska jag inhandla en planta får det allt bli en kaktus. På sin höjd.

För: sådan lyder min kärringmotströmmen-filosofi. Åtminstone i vanliga fall. Men, som av en händelse sammanfaller den kommersiella kärlekshögtiden detta år med två separata inträffanden i mitt eget liv, som har fått även min vanligtvis luttrade och fossila personlighet att darra i knäna. Närmare bestämt:

I går åt jag lunch med Mats, min före detta sjukgymnast som jag kamperade ihop med mina tre första år som ryggmärgsskadad. Det kan framstå som vilken artig, formellt social sammankomst som helst – om man inte känner mannen i fråga. För utan överdrift är Mats den absolut dråpligaste, fyndigaste person jag någonsin träffat. Bara hans blotta inträde i mitt liv fick mig att bli övertygad om att något som heter själsfränder existerar, och dessutom att en sådan gemenskap är helt oavhängig sådana triviala faktum som kön och ålder. Att han råkar vara man, och 26 år äldre än jag själv, hindrar nämligen inte det faktum att vi faktiskt tänker likadant. Alltid.

En skopa Mats som påfyllning i mitt liv är egentligen i sig tillräckligt för att göra mig killig i magen. Men just denna vecka följer de rosa molnen med mig hem från lunchrestaurangen och upp i min läshörna.

Jag utgår helt frankt ifrån att ingen av er kan ha missat hysterin kring sagan om Twilight (och har ni mot förmodan gjort det, är ni välkomna att kräla ner under samma sten som jag nämnde i inledningen). Ni vet, den där high school-tjejen Bella blir kär i sin klasskamrat Edward – som dock lider av den något försvårande omständigheten att vara vampyr. Efter att ha sett kvällsblaskornas nöjessidor fyllas av spaltkilometer om de båda huvudrollsinnehavarna i filmen med samma namn, beslöt jag och Martin oss för en tid sedan för att hyra första delen och själva se vad kidsen av idag snackar om.

Och jodå. Filmen var väl... Söt. Och med största säkerhet fyller den samma funktion för dagens pubertetstjejer, som en gång Titanic gjorde för mig. Men att påstå att den gav mersmak vore överdrivet, och jag var helt på det klara med att låta Edward gå vidare in i sin odödlighet utan mig.

Men så kom det sig, att min assistent Malin (som är näst intill lika uråldrig och luttrad som jag själv) tillbringade några sena höstkvällar med att plöja böckerna i Twilight-serien. Och när jag för några dagar sedan var på jakt efter något nytt att läsa – eller, om jag varit den göteborskt ordvitsande typen, sätta tänderna i – drog jag mig till minnes hennes ord om att historien faktiskt var riktigt trivsam. Så jag gav den en chans.

Och här sitter jag nu. Alldeles uppfylld av blodsugartakter, smäktande kärlek och ond, bråd död. Det vore sannerligen en överdrift att kalla texterna stilistiskt goda (en kulturskribent i DN menade att författarinnan lider av "adjektivsjuka"), och jag blir förvånad om historien kommer ha samma dragningskraft på ungdomar ett par generationer framåt. Men ändå!

Det är trots allt alldeles tokigt vad näpna de är, Bella och Edward. Och kära. Och hungriga (han i alla fall). Och inte får han äta upp henne heller. Och förutom allt detta: boken har effektivt försatt mig i samma sinnesstämning som hundratals skyltfönster och reklampelare misslyckats med. Och då är det i dag ännu bara den elfte...




]]><![CDATA[2010-02-08 - Prat i kvadrat]]> 8 februari, mina vänner! 8 FEBRUARI!

Vad innebär detta? Inte så lite alls. Nämligen att HELA november, december och januari nu är ett minne blott. Dessutom går februari om endast två uschliga små dagar in på ett tvåsiffrigt datum, vilket innebär att mars, och därmed våren, endast ligger ett par veckor bort. Livet nalkas, gott folk!

Om denna världsavgörande omständighet bryr jag nu mitt huvud nästintill hela tiden. Och det är en sanning allmänt känd att varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. Faktiskt så till den milda grad att de flesta i min omgivning, även mina mest soldyrkande vänner, omsorgsfullt och välartikulerat har bett mig att hålla s-n-a-t-t-r-a-n. Lydigt och högtidligt lovar jag också att denna gång var den sista, att inte en endaste krokus eller ljus vårkväll ska komma över mina läppar igen. Absolut. Inte.

Flera gånger har jag faktiskt lyckats hålla mig riktigt länge, om jag får säga det själv. Två, till och med tre timmar har förflutit utan en endaste drömsk fantasi från min sida om gummistövlar och solglasögon. Men sedan brukar det vara klippt. På fullt allvar har jag den senaste tiden börjat misstänka att Gumman Tö, som ju brukar börja pocka på uppmärksamhet så här års, det här året har bosatt sig inuti mig. Och hon vill ut! Alltså har jag inget annat val än att påminna folket om vad som komma skall...

Annars har denna senaste vecka långtifrån inneburit det vanliga nötandet på mina närmaste. Snarare skulle jag kunna döpa dagarna till det facebook-iskt klingande "networking". En hel mängd människor har på ett eller annat sätt korsat min väg, nästan samtliga för första (men förhoppningsvis inte sista) gången. Det är faktiskt förra helgens artikel som har föranlett personer från både när och fjärran att höra av sig. Många dessutom med betydligt mer förankring i mediebranschen än jag själv, vilket har inneburit massor av kunskap och erfarenhet att uppskattande ta emot. Tack alla för det!

Ovanstående är även anledningen till att dagens blogginlägg är en hel del kortare än brukligt. Då jag tidigare i dag fick en förfrågan om att ställa upp på en intervju om SVT via mail var min avsikt att ägna denna måndagskväll åt 1) "Himlen kan vänta – ett år senare", 2) bloggen och 3) en okynnig nattmacka, varför jag tänkte svara på frågorna under morgondagen. Dessvärre dök snart ett något desperat svarsmail upp i min inbox från samma journalist, som tydligen har lämning på texten redan i morgon bitti... Och är det något mitt hjärta ömmar för så är det skälvande ångest inför en deadline. Därför är nu Martin satt på kreerandet av min smörgås, medan jag själv gonat in mig i ett virrvarr av duntäcke, värmefilt och lap-top för att förhoppningsvis kläcka nöjaktiga intervjusvar. Så kan det gå. Bättring tills på torsdag utlovas!

Till sist: i dag publicerades mitt reportage, Rullstol i rutan?, på Institutet för mediestudiers hemsida som gratis, nedladdningsbar pdf-fil. Är ni nyfikna på bakom-historien runt SVT finns allt att läsa där...
]]><![CDATA[2010-02-04 - Generationsskifte]]> Torsdagen den 4 februari. En, i sanning, sorgens dag.

Alltså. Det var på gymnasiet, någon gång under senare hälften av 1990-talet, som jag till mina sociala tillbehör och studiehjälpmedel adderade de tekniska nymodigheterna dator och mobiltelefon. Ty förstå detta, ni ungdomar födda på 80-talet och senare: min barndom tilldrog sig under en förgången tid, någon gång mellan jura och krita, då man skrev sina skoluppgifter för hand. Johodå. Och än värre: bestämde i förväg var och när man skulle ses, utan att ringa varandra på vägen dit. Påvert så det förslog, absolut. Till vår smala lycka förstod vi dock inte bättre.

Emellertid vande sig mitt flickrum raskt vid att ha en dator stående på ett bord i ena hörnet. Och den där telefonen passade finfint i min jackficka, bredvid sängen eller i handväskan. Inte mer än ett par månader hann förflyta innan jag blivit fullständigt mobilifierad, trots att min förhårdnade tumme värkte av den moderna umgängesformen SMS-meddelanden – som vid det här laget långtifrån hunnit konstruera T9-funktionen, varför ett evigt knappande var nödvändigt.

Ett gäng modeller hann passera revy på både data- och mobilfronten, och inte utan vemod minns jag både min PC 486 och min bordellröda Nokia 5110. I samband med min hemkomst från sjukhuset, hösten 2004, var det dock dags att än en gång uppdatera det maskinella förrådet. Ut med det gamla alltså, och in med en IBM lap-top att skriva med och en Nokia 5240 att ringa från. Den sistnämnda visserligen en gammal modell redan vid inköpstillfället, men fullt fungerande för mina basbehov. Dessutom gummiklädd, vilket i min stalldammsansamlande och något drulliga värld icke skall föraktas.

Båda dessa mackapärer har redan från dag ett i min ägo fått jobba för att spela in sina pengar. Och som de har gjort det! Knappt en timme är jag hemmavid utan att koppla upp mig åtminstone ett par gånger. Den enda funktion jag aldrig utnyttjat på min telefon är den för avstängning. Bäggedera har, sannerligen med den äran, försett den informationsmissbrukare som är jag själv med ständiga "fixar" av mail, telefonsamtal och andra typer av meddelanden. Visst har de båda, särskilt efter det nya decenniets inträde, uppvisat ålderskrämpor. Glappet i min dators ena USB-port gör sparandet av dokument något slumpartat, och för att slå in siffran 8 på telefonen krävs både tur och en god portion tålamod. Men dessa skavanker har utan vidare överskuggats av vana och affektionsvärde.

Ända tills i förrgår. Då min dator obevekligt vägrade sätta igång sig själv, trots handpåläggning i form av "Ctrl+Alt+Delete" minst 20 gånger. Först den 21:a hördes den dra en djup suck och påbörja sitt välbekanta surrande. Mobilen å sin sida förstod inte alls vad huvudmenyns neråtpil eller uppringningsfunktion ville säga. Till och med jag, som passionerat försvarat dessa två inför en alltmer ifrågasättande omgivning, tvingades slutligen inse att alla återupplivningsförsök vid det här laget var fåfänga.

Så i går kom den. Den nya lap-topen. Av samma modell och färg som min vanliga, men en betydligt yngre och fräsigare generation. Som slutlig spik i kistan dyker kvinnan som servar mitt röststyrningsprogram upp på fredag förmiddag, och för över min talprofil till nykomlingen. Martin har redan slängt sig över förflyttningen av mina dokument. Själv sitter jag vid sidan om och våndas av dåligt samvete inför min vanliga dator. Hur skulle jag själv må av att svart på vitt få veta att jag var passe? Att jag skulle kasseras, slängas på skräphögen?

Och som inte ont vore nog har även en ny mobiltelefon gjort entré i vårt hem. En beige. Visserligen en Nokia det också, och onekligen med något fastare tangenter. Den har dessutom förklarat sig både fullt införstådd med arbetets art och redo att jobba hårt. Batterierna, lovar den, håller dessutom betydligt längre än den futtiga timme som är maximalt vad 5240:n den senaste tiden mäktat med.

Det vore ogint av mig att säga att mitt intryck av de båda noviserna är annat än gott. Icke desto mindre svider det i själen, som så ofta vid en separation. Faktiskt så till den grad att pensionärerna ska få mellanlanda i en byrålåda innan vi beger oss till tippen. Någon dag, eller så. Eller en vecka...
]]><![CDATA[2010-02-01 - På utflykt i politiken]]> Så kan det tydligen gå.

Gång på gång, senast i förra inlägget, har jag närmast övertydligt artikulerat den här bloggens ambition att endast röra sig kring sådana ämnen som florerar i min vardag. Stall, fikor och en eller annan resa är därför givna, om än knappast världsomvälvande, objekt.

Sa jag ja. Och låter, trots det, dagens text handla om det mediepolitiska utspel som var min artikel på DN debatt i går, om frånvaron av personer med funktionsnedsättningar i Sveriges Television. Den grundar sig i sin tur på ett reportage jag skrev i våras, med titeln Rullstol i rutan? Vet du inte vad jag talar om så finns artikeln här.

Till att börja med: varför frotterade jag mig över huvud taget med ämnet? Ni som känner mig vet att jag knappast kan ta åt mig äran av att stå på barrikaderna för funktionshindrades rättigheter. Över huvud taget erkänner jag mig hopplöst efterbliven vad gäller handikappolitik, tillgänglighet, assistansberäkningar och liknande. Naturligtvis vill jag lika mycket som alla andra inget hellre än ett samhälle som präglas av likabehandling, jämställdhet och tolerans – tro inget annat! I just detta fall anser jag det dock finnas personer som betydligt bättre än jag själv kämpar för ovanstående värden.

Snarare var mina motiv för att undersöka SVT mer egoistiska än ädla. Mitt uppe i min journalistutbildning på JMK började jag fundera över frånvaron av funktionshindrade journalister, TV-profiler och programledare i TV-rutan. Sedan tidigare hade jag funnit flera rapporter, till och med en avhandling, som svart på vitt bekräftade en extrem underrepresentation av personer med funktionsnedsättningar i SVT. Siffrorna var deprimerande, men gjorde mig knappast förvånad. Jag var helt på det klara med att i stället försöka utröna varför statistiken ser ut på det här sättet. Och hur det avspeglas på företagets anställda. I Sveriges Television, på tjugohundratalet, finns nämligen TV-journalister av nästan alla de slag. Män och kvinnor, unga och gamla, homo- och heterosexuella, av en hel palett färger och ursprung... Men ingen som har en synlig funktionsnedsättning. Av vilken anledning då? Är det av slump det inte syns någon, eller finns några bakomliggande motiv? Och i vilken position sätter det mig? Skulle jag ha sämre möjligheter än mina klasskamrater att jobba i TV-världen, av den enkla anledningen att jag sitter snarare än står?

Och varför just Sveriges Television? Tja, av en anledning lika enkel som självklar. Vill Kanal 5 enbart sända program om grisbönder, ligger det i deras fulla rätt (och eventuella klagomål från tittare är enbart en förhandlingsfråga mellan kanalen och dess annonsörer). Men SVT existerar till stor del på regeringens nåder. Staten utverkar det sändningstillstånd som företaget har att hålla sig till, och har därför en hel del att säga till om när det gäller hur verksamheten utformas. I gengäld har SVT rätt att ta ut en lagstadgad licens av alla medborgare som äger en TV-mottagare, vilket gör programverksamheten avgiftsfinansierad. Sveriges Television proklamerar sig därför tydligt vara ett företag för alla.

Min främsta drivkraft har jag dock sparat till sist. Efter sex år i rullstol, fem när reportaget skrevs, har framför allt en insikt drabbat mig rörande detta med rörelsehinder. Nämligen vilken liten plats skadan, och dess implikationer, har i min vardag! Så mina ben, och för den delen armar, fungerar en hel del sämre än innan jag blev ryggmärgsskadad. Visst. Men mina tankar, åsikter och mer eller mindre smickrande personlighetsdrag? Sorry to say, men samtliga är precis desamma i dag som på den tid jag ambulerade stående. Så hur kan jag i dag betraktas som så radikalt annorlunda? Bäst uttrycks kanske mina känslor kring detta i ett citat från reportaget, när jag pratar med Thomas Fogdö och frågar honom hur han tycker att vi bäst ska förändra folks uppfattningar om oss som lägre presterande:

" - Jag vet inte riktigt. Antingen är det vi som måste ändra på oss, men vi kan ju inte ta ansvar för deras syn. Men vi kan åtminstone visa att vafan, vi är ju inget annorlunda..

Jag kan inte låta bli att skratta till. För nu lyfter jag blicken och försöker se på oss utifrån. Här sitter alltså jag och fikar med Thomas Fogdö. Båda i trettioårsåldern. Båda i jeans. Båda gestikulerande. Ser man oss ovanifrån ser vi precis ut som vilka som helst. Det är bara om man tittar in under bordet som man upptäcker att våra stolar har hjul på sidorna. Och stannar man kvar tills vi skiljs åt så ser man att vi inte ställer oss upp, utan rullar i väg. Det är alltså detta som är så skrämmande för redaktionerna på Sveriges Television."

Efter publiceringen i DN har jag mottagit en hel drös med komplimanger och uppmuntran, för vilka jag är evigt tacksam. Naturligtvis har även kvoteringsmotståndare hört av sig, med beskyllningar om att jag såväl vill rekrytera dvärgar till basketlandslaget som tondöva till hovkapellet. Mitt minne måste svikta, eftersom jag varken kommer ihåg ett skattefinansierat speltillstånd till Svenska Basketförbundet eller en kulturpolicy som välkomnar alla till Filharmonikerna. Och eftersom jag tyvärr inte ids sänka debattläget lägre än så får nog denna diskussion anses runnen ut i sanden.

Men. Byt ut "funktionshindrad" i reportaget till "med en annan etnisk härkomst". Så här:

Varför finns det idag ingen programledare av en annan etnisk härkomst?
- Nja... Jag tror att det skulle kunna bli lite bökigt. Personens hudfärg skulle ju automatiskt dra fokus från innehållet. Dessutom kan våra tittare knappast identifiera sig med någon som de inte ens kan uttala namnet på. Och hur skulle en sådan person klara sig? Medieexponering bidrar ju ofta till uppmärksamhet, som kan vara svår för en turk eller neger att hantera. Det är faktiskt av omtanke vi inte har någon...

Nu: tillbaka till hästarna!
]]><![CDATA[2010-01-31 - Välkomna till DDR]]>  

 

Östtyskland brukar nämnas som ett skräckexempel när det gäller att kartlägga medborgares liv. Nu har arkiven öppnats. Vi pratar om det som en förgången tid, en tid att förfasa sig över. Men den tiden är närmare än vi tror. För några av oss väntar den runt hörnet.

 

Jag har sedan ett år suttit i referensgruppen för behovsbedömningsinstrumentet för personlig assistans. I onsdags ringde min kollega ifrån DHR och var så upprörd att det slog gnistor. Hon läste upp brottstycken ur den senaste versionen av instrumentet, och jag trodde inte mina öron. Sedan öppnade jag dokumentet som jag fått skickat till mig och trodde inte mina ögon.

 

På 91 sidor ska varje minut och sekund av vårt dygn kartläggas. Det finns frågeställningar som rör  såväl ett säkert sexualliv och rengöring av könsorgan som en god diet och lämplig motion. Under varje frågeställning ska försäkringskassans handläggare fylla i en ruta om huruvida beskrivningen av hjälpbehovet är rimligt eller inte; alltså om man ljuger eller talar sanning.

 

Jag har nästan aldrig använt ordet kränkt. Jag vill inte missbruka det ordet. Dessutom tycker jag att man ger en massa puckon onödigt mycket makt om låter sig bli kränkt. Men i detta fall tycker jag att ordet är korrekt. Detta är, om det kommer att användas, en kränkning mot alla som kommer att utsättas för det. En kränkning från staten. FRA-lagen, släng dig i väggen. Här synas du av staten , hela vägen in under dina underkläder. Det obehagligaste just nu är att detta ”instrument” är tänkt att testas i ”skarpt läge” redan från februari på några stackars försökskaniner.

 

Naturligtvis kunde vi inte sitta kvar i gruppen och naturligtvis var vi tvungna att slå på stora trumman. Detta har på sina håll väckt irritation. Socialstyrelsen säger att det här bara är ett arbetsmaterial. Det är förstås kvalificerat trams. Ett material som ska användas på människor om någon vecka är inget arbetsmaterial. Det är inte ok att förödmjuka människor genom att hänvisa till att man genomför ett test. 

 

Det här kom inte som en blixt från klar himmel. Vi i referensgruppen insåg tidigt att det hela var på väg åt fel håll. Vi förstod ganska snart att Socialstyrelsen inte lyssnade på oss. I maj förra året skrev vi ett brev till regeringen där vi var tydliga med att samarbetet inte fungerade. Tidigt i höstas var vi på ett möte med Socialstyrelsen där man lovade bättring. Sedan hörde vi inget. Så kom då den senaste versionen och den var värre än någonsin.

 

En av de ansvariga, Helene Wirandi, säger nu att man efteråt ska fråga dem som blir utsatta för testet om de uppfattade frågorna som integritetskränkande, vilket är ett helt befängt resonemang. Det är som om jag skulle ta dig mellan benen och sedan fråga om du uppfattade det som integritetskränkande. Övergreppet är ju redan ett faktum.

 

Vi gör allt vi kan för att detta instrument inte ska testas. Vi är bland annat med och drar igång assistansuppropet. Om vi misslyckas skulle jag gärna vilja uppmana dem som råkar ut för detta ”test” att inte ställa upp. Tyvärr vågar jag i dagsläget inte uppmana till det, för det finns en risk att den som vägrar inte får behålla sin assistans. Men blir du försökskanin, hör av dig hit till Stil. Ingen ska behöva förödmjukas för att få behålla sina mänskliga och medborgerliga rättigheter. 

 

P.S. Glöm inte att läsa min bloggkollega Annika Teaslers utomordentliga artikel på DN-debatt idag  om  funkisar i tvrutan. Ni ska veta att det finns inget svårare här i livet än att få en artikel publicerad På DN-debatt, framförallt om man är relativt okänd.

 

P.P.S. För övrigt får radioserien ”Välviljans Apartheid” mer skit i samma tidning idag (ej på nätet). Redaktionen måste vara stolta över alla all uppmärksamhet serien får. Jag tror att kritiken grundar sig i att programmet visar arga funkisar. Både CP-magasinet och ”Köping” älskades för det glada tonläget. Om någon minns de stadier jag beskrev att vi måste ta oss igenom för att nå ett jämlikt samhälle (eller har tid att scrolla i bloggen) - här är ett exempel på att vi rör oss från ihjälkramningsstadiet mot aktivt-motstånsstadiet. Det är bra. Det är ett steg framåt. Det finns inga genvägar till ett jämlikt samhälle. 


]]><![CDATA[2010-01-28 - Extraknäck]]> Vid en genomläsning av mina blogginlägg, både förr och senare, är det blott alltför lätt att få känslan av att de har skapats efter slumpens ingivelse. Ämne, betydelse, seriositetsgrad – samtliga tycks variera utan någon som helst eftertanke eller avsikt.

Till viss del kan detta också stämma. Råvarorna mina texter bakas på skiftar helt enkelt utifrån vilka händelser som poppar upp i mitt vardagsskafferi. Ett kalas på lördagen blir blogg på söndagen, helt enkelt. Men, och detta vill jag till mitt försvar ha sagt: hela syftet med mina inlägg är att vara just detta. Ett banalt alternativ! Till skillnad från Jonas, min medbloggare som drivs av både en politisk agenda och en hel del research, spänner mina alster enbart över sådana ämnen som inträffar i mitt eget liv. Varken mer eller mindre.

Därmed är dock risken stor för att förledas att tro att det jag skriver inte bidrar till något mer samhällsomstörtande än en stunds förströelse framför datorn. Ack så fel, säger jag bara! Detta torde bevisas av följande anekdot, om vad jag haft för mig de senaste dagarna. Dessutom binder den här historien effektivt ihop flera tidigare opus. Så håll i er nu:

För ett par inlägg sedan berättade jag om, och visade foton på, min extremskicklige kompis Mads (han som med både lite tur och massor av idogt arbete kommer att rida OS 2012). De ovannämnda bilderna, och en hel del andra, la jag i samma veva ut på min profilsida på Facebook. Föga förvånande renderade de en hel del förtjusta utrop och kommentarer från olika personer som såg dem.

Minns ni ett än tidigare inlägg jag la upp här, om en av mina allra första assistenter? Ni vet, hon som jag än i dag är tack skyldig för att ha hjälpt mig att mentalt komma tillbaka till en vardag så lik den jag levde innan skadan som möjligt. I samband med att jag publicerade bilderna på Mads hade hon och jag en lång och intensiv mailkorrespondens, där hon bland annat uttryckte sin längtan efter att få åka och jobba, träna och utvecklas hos en ryttare tillhörande den yttersta eliten.

Nu råkade det komma sig att jag visste om Mads behov av en ny hästskötare, dessutom med så kort varsel som möjligt. Följaktligen slog jag honom en signal för att ge en rekommendation. Och jodå, efter att ha skickat honom ett mer formellt ansökningsmail åkte hon för ett par dagar sedan upp till Stockholm och följde med mig och Martin till en träff med Mads på hans anläggning.

Till saken hör emellertid att den här tjejen egentligen saknar formella kvalifikationer och erfarenhet som den här typen av jobb vanligtvis kräver. Så hur kan jag så reservationslöst garantera att både arbetsgivare och -tagare blir nöjda med varandra?

Även det ska ni bli varse – med hänvisning till ytterligare tidigare blogginlägg. I detta ögonblick utgår jag frankt från att ingen av er glömt Diego. (Och har ni, är det marsch pannkaka tillbaka till någon av alla tidigare texter han figurerar i.) Mitt livs kärlek, som aldrig behövde låta nöja sig med mindre än perfekt. Det var just denna min assistent som hade till uppgift att göra hans vardag alltigenom angenäm. Och: det klarade hon med bravur. Därför är jag inte tillstymmelse till orolig. Inköpsskillnaden mellan Diego och Mads hästar må vara i mångmiljonklassen, men är i det här fallet av underordnad betydelse. Med noggrannhet, engagemang och inlevelse nog att sköta min bästa vän, är tjejen obestridligt kvalificerad nog att ta hand om ingen mindre än Gud Fader själv.

Så. Nästa fredag är hon att inställa sig hos Mads. På nytt jobb, ny ort och i ny bostad. Att det kommer att gå utmärkt är jag redan förvissad om. Och att jag själv är en alldeles sjusärdeles SYO!
]]><![CDATA[2010-01-26 - To-do-list]]> Om du får veta när du kommer att dö. Vad vill du ha hunnit göra innan dess?

Ovanstående tankelek brukar jag och Martin fördriva mången söndagkväll med att resonera kring. Eller lek och lek. Våra önskningar spänner över högt och lågt, världsomvälvande och vardagligt – men samtliga tas, av både talare och åhörarkrets, på fullaste allvar. Den första premissen, att tidpunkten för ens förestående dödsfall ska göras känd, är förresten inte alltigenom nödvändig. Poängen är en självrannsakan: vad vill jag ha ut av återstoden av mitt liv?

Så vitt jag kan minnas introducerade vi detta förhör alldeles strax efter vi klargjort för oss själva och omvärlden att vi var ett par, någon gång i slutet av 2001. Sedan dess har vi, med varierande frekvens, hållt på. Skulle våra önskningar genom åren skrivits ner hade de med största sannolikhet fungerat som en avslöjande tidskapsel. Så var till exempel Annika, 22, helt på det klara med att åtminstone under en period arbeta heltid med hästar. Samtidigt skulle Martin, 24, bestämt praktisera på den världsberömda kaliforniska ljudstudion Skywalker Sound.

Sedan, vartefter åren gick, reviderades kravlistan. Tävlingsresultat, utbildningar och ett eget hus har alla passerat revy under kvällsliga förhör, samtliga inledda med ett "Du.... Vad ska du ha gjort innan din begravning? Egentligen?"

I går, när vi senast utförde denna framtidsorientering, märktes dock minst sagt tydligt att vi båda obarmhärtigt passerat trettio-strecket. Jag har sällan, eller aldrig, hört oss båda hålla punkten barnalstring så högt på listan. "Trädgårdsplanering" hade även den för bara ett par år sedan känts märkligt malplacerad. Icke desto mindre är de idag båda synnerligen närvarande.

Somliga projekt innehar dock inte samma stämpel av Svenssonsk förort över sig. Så ska till exempel Martin definitivt, och så snart som möjligt, åse både sibiriska tigrar och svalbardska isbjörnar (enligt honom själv, alltså. Lyckligtvis är han beslutsmässigt underordnad en chef hemmavid, som är av den bestämda uppfattningen att det räcker med en invalid i hushållet.). Även jag har emellertid ett par medlemmar ur den tropiska faunan som jag mer än gärna skulle förära ett besök, som dessutom besitter den icke oviktiga goda smaken att äta vegetariskt. Orangutanger och elefanter, närmare bestämt.

Som sagt. Högt och lågt. Exotiska och vardagliga. Beständiga och utbytbara. Och framför allt: roliga drömmar att ha!


Till sist: jag är smärtsamt medveten om att klockan redan hunnit bli tisdag, varför det här inlägget redan borde ha legat på den här sidan ett dygn eller så. Jag vet, och ni vet. Dessvärre tog STIL:s hemsida föga hänsyn till detta faktum i går kväll, när den på ett tämligen burdust vis slängde ut mig var gång jag försökte klicka in texten. Jag svär mig fri, med andra ord. Trots det: förlåt!
]]><![CDATA[2010-01-21 - På hjul - men vilka?]]> Alltså: en rullstol. En stol som rullar. Som namnet antyder bör en sådan anordning ha någon form av sits, och hjul. Eventuellt även ett ryggstöd. Men sedan då?

Hemma hos mig slåss tre olika rullstolar om utrymme och uppmärksamhet. Egentligen skulle de inte behöva hysa något som helst agg mot varandra över huvud taget, eftersom de tre fyller diametralt olika syften. Den första, som onekligen används mest frekvent, är vanliga rullen. Denna har även mest varierande arbetsuppgifter i det att den bär mig vartän min vardag kan tänkas föra oss. Således har vi tillsammans besökt såväl skola, jobb, tunnelbanor, Nya Zeeland, Skottland, Holland, krogar, bio... Ja, ni förstår ju. Den andra kallas kort och gott stallrullen, med en hemmadomän som antyds av namnet. Vi kamperar ihop på alla platser med hästanknytning: i stall, ridhus, på tävlingar, dressyrkurser och – inte minst på sistone – på hästsjukhus. Slutligen den tredje, som i ärlighetens namn oftast får samla damm i ett hörn av garaget: HD-rullen. Utformad som en jättelik, relaxad komfortstol med en svängradie på vad som minst måste vara tio meter är den icke desto mindre rätt behaglig att slumra i på altanen en solig eftermiddag.

Till dessa tre kan givetvis duschstolen läggas, även den med ett namn som tydligt beskriver dess verksamhet. Tvivelsutan har alla dessa stolar, sina olikheter till trots, en vital funktion i min vardag.

Nu har det dock hänt sig att min vanliga rulle börja sjunga på sista versen. Eller vers och vers förresten. Snarare har den passerat tonartshöjningen i sista refrängen. Det var flera månader sedan de idag så bekanta skramlen först gav sig tillkänna, och det vänstra tippskyddet kräver både komplimanger och handpåläggning för att över huvud taget överväga att fälla sig in eller ut. Hur motsträvigt det än må kännas när ett förhållande är på väg att rinna ut i sanden har även jag till slut tvingats inse att slutet nalkas vårt liv tillsammans.

Följaktligen har jag och Carl, min sjukgymnast, slagit våra träskallar ihop för att med en ny stol ytterligare optimera de fysiska förutsättningarna för min sittställning. Och det är en diger kravlista vi har att ställa på den stackars intet ont anande stol som söker jobb som min vardagsrulle. Han pratar bäckenposition, framåtroterade skulderblad och bålstöd. Även jag hyser givetvis stora förväntningar på dessa, men är samtidigt intresserad av sådant som svängradie, design och färg. Dessa viljor ska inte bara förenas, utan sedan även uppfyllas. För betänk; att denna stol ska vara mitt hem under hela dagen!

Därför ägnade vi hela eftermiddagen i går åt att, tillsammans med en genomsympatisk och relativt luttrad professionell rullstolsutprovare, ta det första steget i vad som lär bli en flerdelad process för att hitta mig en ny arbetskamrat. Under några svettiga timmar var vi djupt inbegripna i samtal om rambockning, länkhjul, hjulaxlar och sittdjup. På typiskt Challe Tvärvigg-maner blev jag dessutom inte så lite bestört över det faktum att min gamla hederliga, schweiziska Küschall tycks bli utbytt mot en amerikansk Quickie Argon Ti. Ovant kändes det. Fötterna hamnade flera centimeter längre fram än vad jag är van vid. Och jag tappade säkert två centimeter i höjd. Som en likbil, låg och utdragen, såg jag mig själv i spegeln.

Efter en del lirkande från min omgivnings sida kunde dock även jag se vissa fördelar med alla nymodigheter. Icke desto mindre har redan ett fax gått i väg till Tyskland, som begär specialtillverkning av en stol med särskild förskjutning av titanrören...

Till sist: det viktigaste av allt. Den blir RÖD!
]]><![CDATA[2010-01-19 - Är du arg är du inget offer]]>Det blir tätt mellan inläggen nu, men Svd:s Rebecka Åhlund skriver idag en krönika om programserien Välviljans Apartheid som jag inte kan låta stå oemotsagd. Det är inte helt okomplicerat att svara på kritik mot något man själv har deltagit i. Att hon tycker att ”indignationen pustade tungt ur varje formulering” eller att debatten inte bjöd på något nytt kan jag ta. Det jag däremot inte kan acceptera är att hon viftar bort hela sakfrågan med ett slentrianmässigt offerperspektiv.

 

Det är mycket jag inte har någon koll på här i livet, men medias bild av människor med funktionsnedsättningar är jag väl bekant med. Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att försöka motverka den mediala offerbilden. Från insamligen till Kronprinsessan Victoria till CP-magasinet finns det en röd tråd; människor med funktionsnedsättningar är inga offer.

 

Men (och detta är ett viktigt men), däremot är vi medborgare som är utsatta för ett förtryck. För när diskminering sker dagligen och makthavare på alla nivåer är medvetna om denna diskriminering, men trots det inte gör tillräckligt för att motverka den, då övergår diskrimineringen i ett förtryck.

 

För att motverka förtryck så måste man agera, protestera, vägra finna sig i sakernas tillstånd och kämpa emot. När man sätter en offerstämpel i pannan på oss som gör det har man samma attityd som de i USA på 60-talet som accepterade afrikan-amerikaner så länge de sjöng och dansade, men blev irriterade och uttråkade när de framförde krav på lika rättigheter.

 

På Tv 4 går en ny säsong av "En annan del av Köping". Där kan man se glada och trevliga funkisar på bästa sändningstid. Men det måste finnas forum i mediebruset där vår uppgift inte enbart är att showa för mainstreampubliken. Där våra frågor, vår kamp och vår utsatthet i dagens samhälle speglas utan att vi förväntas vara glada. Där vi får vara arga, upprörda och indignerade utan att bli kollektivt offerstämplade.

 

Om inte det forumet får finnas i P1, så vet jag inte var det ska finnas. Precis som "Köping" passar bra in i de kommersiella kanalernas tablåer, så behövs det seriösa vinklingar om seriösa frågor i landets mest seriösa mediekanal. Lyssnar man på P1 under en dag så märker man hur många orättvisor, katastrofer och problematiska frågeställningar som tas upp. Ändå börjar en professionell radiolyssnare att skruva på sig när det är människor med funktionsnedsättningar som berättar om sina problem. Det känns tydligen inte tillräckligt fräscht.

 

Men sakfrågan är faktiskt viktigare än mediedramaturgin. För det är människors liv det handlar om. Rebecka Åhlund vill få sina fördomar omskakade och ifrågasatta. Men vår uppgift är inte att ifrågasätta andras fördomar. Vi lever våra liv. Vi vill ha samma frihet  som alla andra medborgare att forma vårt liv såsom som vi önskar. Men många av oss har inte den friheten eller får den ständigt ifrågasatt. Om detta måste vi få prata, annars blir vi bara apor på ett zoo. Det om något är vad välviljans apartheid handlar om.

 

 ]]><![CDATA[2010-01-18 - Back in business]]> Jag kan inte annat än instämma med Gert Fylking. Äntligen!

I min tvättstuga samsas just nu: min skrangliga stallrulle, ett par nerdrägglade jeans, en värmefläkt med vad som mycket väl kan vara all världens ridhusdamm i samt en dunjacka som jag bestämt har för mig en gång i tiden var ljusbeige, men som nu antar en klar nyans av lergrått/bajsbrunt. Med andra ord är ordningen, om än sent omsider, återställd!

Under de senaste sex veckorna har jag nämligen tvingats uthärda en nästintill omänsklig dos hästabstinens. Med både en Paroll som linkat på tre ben och ytterligare en elevhäst borta ur träningsmatchen (i hennes fall på grund av kolik) har omfattningen av hästar i mitt liv inskränkt sig till TV-bilder från Solvalla under de sista minuterna av nyheterna. Denna ofrivilliga avhållsamhet ledde mig nu på slutet nära nog till att rulla ut i garaget och längtansfullt snuffa på gamla ryktborstar. Illa, alltså.

Så vad göra? Ogenerat parasitera på andras hästar, blev svaret. Och i det här fallet har jag det synnerligen lyckligt förspänt. Under min tid på Strömsholm blev jag nämligen kompis med en oförskämt talangfull kille, som vid tillfället jobbade som en av anläggningens dressyrlärare. Vid min ofrivilliga avramling var han tongivande, både i att svepa filtar runt min medvetslösa gestalt och trösta skärrade omkringstående. Sedan den dagen står vi varandra nära. Utomordentligt, faktiskt.

I dag har han byggt upp en egen anläggning en bit utanför Stockholm, där han sysslar med försäljning, träning och utbildning av både ryttare och hästar. Med ett nästintill pardonlöst sikte på OS 2012 sitter han på hästryggen i runda slängar 25 timmar varje dygn, vilket gör att de tillfällen vi kan ses är något begränsade. Men icke desto mindre kläcker han ibland ur sig listiga saker. Som när han via telefon i torsdags propsade på att jag skulle komma och hälsa på honom den här helgen, just som jag hade tänkt beklaga mitt livs tillfälliga brist på kusar.



Både socialt umgänge och mjuka mular? I sanning två flugor på smällen! Således spenderades hela min lördag i ännu ett välbekant ridhus, med för januari tre markanta fördelar: isolering, ett eluttag tillräckligt kraftfullt för att fixa även högsta läget på min värmefläkt och – inte minst – en i sargen inbyggd kaffemaskin!



Under sådana premisser trivs även jag, trots att termometern envisas med att visa åtskilliga minusgrader. Lägger man till det dessutom extremt skicklig ridning, en stundtals rätt retsam jargong och en Molly (a.k.a fransk bulldog) på kelhumör får detta summeras till en alltigenom lyckad lördag. Eller vad säger ni om de här bilderna?



Foto: Martin Taesler
]]><![CDATA[2010-01-18 - En rasande debattör sörjer funkismusiker]]>Jag satt på kontoret och funderade på debatten som jag deltog i häromdagen i radioserien Välviljans Apartheid. Plötsligt ringde telefonen. En journalist undrade vad jag tyckte om att Torbjörn Tännsjö hade fått ett pris från tidskriften Dagens Medicin. Jag sa vad jag tyckte om det och journalisten skrev sin artikel. Jag blev lite full i skratt när jag dagen därpå läste rubriken; "Debattpris till Tännsjö får hans kritiker att rasa". Jag har aldrig rasat mot något annat än golvet (vilket jag i och för sig har gjort tusentals gånger) och har alltid varit förundrad över alla dessa upprörda människor som rasar mot allt möjligt. Vilka är de? Jag borde naturligtvis förstått att "vara kritisk" har ersatts med det mer känslostyrda och okontrollerade "rasar" i en värld där det nomala är att tralla och tramsa med. Och ja, i en sådan värld är jag stolt över att jag nu har sällat mig till de rasandes skara. 

 

För mig som har en passion för funktionsnedsatta musiker har det varit en ledsam månad. Förra veckan dog Teddy Pendergrass. På sjuttiotalet var han en pionjär som banade väg för discon med sin pampiga phillysoul. Sedan 1982 har han varit rullstolsburen. Han fortsatte spela in musik och uppträda fram till slutet av nittiotalet. På juldagen dog Vic Chesnutt, singersongwriter som också satt i stol. Det sägs att han tog livet av sig. Tännsjö skulle kanske ta det som en intäkt för individens fria val att minska sitt lidande. Men läser man lite till om Chesnutts sista år så ser man att det präglades av ett liv på existensminimum och en kamp mot det usla amerikanska försäkringssystemet. Är det något vi kan lära oss av Vic Chesnutts död så är det att sluta tala om lidande och dödshjälp och börja tala om livssituation och strukturer.    

 ]]><![CDATA[2010-01-14 - Landet i fjärran... På evigt gröna ängars ö!]]> Fortfarande vitt, vitt, vitt... Med obligatoriska inslag av grått och brunt. Sådan är alltså fortfarande världen som vi känner till den, så fort vi vågar oss på att sticka ut minsta nästipp utanför husknuten. Och då har ändå snart halva januari-helvetet passerat. Den där globala uppvärmningen måste rimligen ha missat Sverige på kartan när den bestämde sig för att blåsa varma pustar över världen. Alternativt vilar skulden för snöinfernot hos John Pohlman, vars pension från TV-nyheternas väderkarta definitivt bidragit till att antalet soltimmar drastiskt reducerats. Med John = parasoll. Utan John = paraply. Basta.

Så. Denna morgon (för att ytterligare vältra mig i känslor som av somliga torde beskrivas som... Ja, grämelse. Och destruktivitet, faktiskt.) har jag ägnat åt att längtansfullt bläddra igenom de digra fotoalbum som är våra samlade minnen från ett par Nya Zeelandsresor. Och var jag beskt sinnad förut, har nu hela jag antagit formen av en omogen grapefrukt. För jösses Amalia, vad jag vill tillbaka! Jag kräver inga förberedelser, eller ens en väl genomtänkt packning. Kör fram planet bara! Jag åker i morgon!

Nåväl. I akut brist på pengar, semester och flygbiljetter skapade jag en högst egenkomponerad lista över de sex punkter som ännu mer än alla andra sticker ut och gör Nya Zeeland till vinterns paradis på jorden. Funderar ni över nästa semesterresmål kan den vara värd en titt! Och även för er andra kommer den här:

6. Vulkanerna
Många, många är de mullrande berg som landet är uppbyggt kring. Flera av dem är även i dag i högsta grad levande (näst efter Island är Nya Zeeland faktiskt det mest vulkaniskt aktiva landet på jorden). Ett par är dessutom ständigt snöbeklädda, vilket inte är så lite häftigt att rulla/knalla runt på endast iförd kortbyxor.



5. Regnskogen
Mmm... I fullständigt oefterhärmliga nationalparker tornar urgamla träd upp sig tätt, tätt intill varandra. All växtlighet på Nya Zeeland är extremt prunkande, och ger åskådaren en känsla av att någon gått in på all världens Plantagen/Hortus/växthus och införskaffat en fröpåse av varje sort för att sedan strö ut dem på måfå över öarna. Barr-, löv- och diverse exotiska träd samsas om allt ledigt utrymme. Med ens känns svenska Mulle minst sagt något tillintetgjord.



4. Fåren
Landets 4 miljoner invånare är i förkrossande minoritet – Nya Zeeland är i första hand hem till drygt 50 miljoner tussiga, ulliga får. Att köra bil i dryga halvtimmen utan att på den tiden se ett enda hus bereder inga problem. Att tillryggalägga samma sträcka utan att ackompanjeras av vita, bräkande bollar är däremot en omöjlighet. I städerna, på landet, över kullarna... Överallt är lamm, tackor och baggar.



3. Chokladtårtan
Åh herrejisses. Var inte någon av ovanstående punkter tillräcklig för att motivera dig till en färd tvärs över hela jordklotet är nu stunden inne även för dig att börja resespara. På ett litet, relativt undanskymt kafé i Wellington jobbar nämligen Penny. Förutom att vara en oerhört generös kvinna, som de flesta nya zeeländare, så sitter hon på receptet till TÅRTAN – en cirka 20 centimeter hög skapelse, dränkt i såväl chokladsås som hjärtinfarktssymtom. Bara denna är i sig värd två dygns flygresa. Lovar.



2. Värmen
Till denna punkt är motivering nästan överflödig.



Det är dessutom synnerligen fiffigt att landet avnjuter sin högsommar just när det är som mörkast, kallast och allmänt jävligast här hemma. En liten brasklapp dock: just över Nya Zeeland är ozonskiktet som allra tunnast, vilket till och med kan föranleda brännskador så djupa att de ger sårskorpor... Har jag hört, alltså.



1. Naturen!
Även alla de landets delar som inte består av så remarkabla fenomen som vulkaner och regnskog är helt och hållet makalösa. Kullar, plantor, stup och vattenfall väntar var man än ser. Denna prakt ger en total förståelse för invånarnas fruktan för okända frön eller växter som kan svärta ner deras sagolika panorama. Och, i synnerligen hård konkurrens med allt annat, är denna omgivning det ovillkorligen starkaste skälet till ett besök på Nya Zeeland.



Sugen? I så fall ses vi där!


Samtliga bilder: Martin Taesler
]]><![CDATA[2010-01-11 - Satans järnvägar]]>en resenär som skulle åka på fest i Uppsala. Väl framme på stationen så fungerade inte rullstolsliften. Resenärens assistent ville då lyfta ner rullstolen men det FICK hon inte för tågpersonalen. Resenären var helt enkelt  tvungen att åka tillbaka igen. SJ:s ordförande Ulf Adelsson säger "att det är sånt som händer". Händer det även att resenärer som inte använder stol kan bli nekade att stiga av tåget när de kommit fram, Ulf?.

I flera månader har rullstolsliftarna på X2000 tågen inte fungerat. Det är visst någon form av underhåll som pågår. För någon månad sedan så diskuterade SJ, enligt hörsägen, att man skulle ta bort liftarna helt och hållet på intercitytågen. Man menade att på de flesta sträckor kör X2000tåg som man åka med istället (ni de som har liftar som inte funkar). På sträckor där det inte finns några X2000 så tyckte man att vi ska åka färdtjänst istället.

Ska det behöva vara såhär? På Tiotalet? Naturligtvis inte. Det är bara för banverket att säga att de som ska köra tåg på deras räls måste garantera att alla resenärer kan åka med alla tåg. Kan inte SJ uppfylla detta så finns det många andra företag som vill köra tåg i Sverige och de kommer säkert att göra allt för att tillgodose sådana krav.

Banverket kommer dock inte att säga detta. Inte bara för att de inte begriper vad diskriminering är, utan också för att de lika dåliga som SJ när det gäller deras egna ansvarsområden.
I lördags skulle Stils jurist, Karin Delen, gå på Brynäsmatch i Gävle. Då funkade inte hissen ifrån perongen så hon fick sitta ute i kylan i över en halvtimme. Läs mer om hela äventyret här.

Det märkliga är att man inte behöver ha en funktionsnedsättning för att vara djupt frustrerad på SJ och banverket. Hela befolkningen verkar dela vår upprördhet. Över tåg som inte fungerar, tåg som inte kommer i tid, stationer som är undermåliga osv. Så varför är det såhär?  Är SJ och banverket hemligt sponsrade av oljeindustrin? Eller finns det någon annan drivkraft till att två så stora aktörer gång på gång laddar revolvern och skjuter sig i båda fötterna?        ]]><![CDATA[2010-01-11 - Jonatan... Jag ser ljuset!]]> I går ägde en stor tilldragelse rum.

En händelse som, förutom att den påverkade vårt hem nästan i sina grundvalar, även hade en fundamental inverkan på mitt såväl fysiska som psykiska välmående. Jag är på gång igen! Jag ser framtiden med tillförsikt! Jag gillar läget!

För även om denna begivenhet går av stapeln vid ungefär samma tillfälle exakt varje år, hindrar den mig inte från att kvillra som en liten vårfågel varje gång. Med ens drömmer jag mig bort till en tid av krokusar, vinterjacksinhängande, mjukglassar på gräsmattan (i dessa fantasier har givetvis nyårslöften om att skära ner på kalorierna inget att göra) och uppdykandet av ystra föl i hästhagar.

Så vad är det då som får mina kromosomer att utföra uppsluppna tandemhopp? Det ska ni allt bli varse. Från och med i går är nämligen vårt hus avpyntat! Tomtar, glitter och julbockar (till och med vår egenhändigt inhandlade julälg) är numera förpassade till den kartong längst inne i ett hörn på vinden som skall vara deras hem ända till sisådär andra advent nästa gång. Och hur mysigt det än är att omsorgsfullt plocka upp sakerna ur sina lådor, linda av silkepappret och med deras hjälp skapa ett riktigt Bullerbybetonat julhem, är jag varje gång lika belåten när det äntligen är dags att deportera iväg dem igen. Inte nog med att jag och min rullstol nu slipper åka slalom mellan granbarrsansamlingar och ducka för nejlikeapelsiner – i mitt tycke är denna tomtebegravning årets första, riktiga vårtecken. Nu är det bara sisådär 79 dagar tills vi på riktigt kan sägas ha inträtt i en grönare, varmare årstid. Och ytterligare ungefär 50 tills även jag kan låta min mössa få sommarvila. Nedräkningen har med andra ord börjat!

I sanning något att fira alltså. Och med säkerhet skulle jag fortsätta rabbla på om detta ett bra tag till, hade ni inte enträget kommit med propåer om hur det avlöpte i fredags.

Fredags ja. Kliniken! Jo bara bra, tackar som frågar. Paroll var sin vana trogen mer intresserad av godishinken i hörnet av undersökningsrummet än av veterinärens läskiga kortisonspruta, även om den senare innebar både en del blodsutgjutelse och ett stort, präktigt bandage. Hovledsinflammationen som var upprinnelsen till detta besök verkar dessutom lyckligtvis vara på tillbakagång. Därför kunde vi ganska snabbt ta vårt pick och pack, ställa tillbaka Paroll i transporten och påbörja vår hemfärd mot Stockholm igen.

Ja... Hade kunnat, i alla fall. Om bilen hade startat, vill säga. Men det gjorde den med bestämdhet inte, trots att Anna alltmer desperat lirkade med kopplingen. Nähä.

Det var bara till att ödmjukast be personalen på hästsjukhuset om att få låna en box att ställa in Paroll i igen. Samtidigt fick Tommy, Annas pojkvän, avsluta det han hade på jobbet för att i stället påbörja en utflykt till Strömsholm med avsikt att evakuera oss strandsatta där. Dessbättre var vi utrustade både med hö och hemgjord matsäck, varför samtliga i sällskapet åtminstone höll sig ordentligt mätta tills hans bejublade ankomst.

Hur som helst. Hem kom vi, låt vara drygt fem timmar senare än beräknat. Och nu dröjer det hela tre veckor tills nästa återbesök. Då vi, vilket redan beslutats om, tänker nyttja en annan dragbil... Och göra dubbel uppsättning mackor!
]]><![CDATA[2010-01-07 - Snillen spekulerar]]> Det hela verkade som en så bra idé.

På fredag, alltså i morgon, får jag och Martin avnjuta ett nöje av tveksamt slag. Vår väckarklocka har nämligen för avsikt att skrälla så hiskeligt, okristligt tidigt som kvart över fyra på morgonen. En sådan vanvettig uppgång är i min värld godtagbar endast förutsatt att syftet med den är en tidig flygplansavgång från Arlanda med destination sol och varma vindar. Alternativt en dressyrtävling under årets ljusa månader.

Sådana muntra utsvävningar är det dock inte tal om den här gången. I stället är det dags för ännu en utflykt till... Fanfar... Just det, kliniken. Klockan tio ska Paroll (med sitt obligatoriska följe bestående av Linda, Anna, mig och Martin) infinna sig på Hästsjukhuset på Strömsholm. Eftersom ombyte förnöjer är det dock en ny liten krämpa han har lyckats ådra sig denna vinter. Hovledsinflammation, närmare bestämt. Den kräver kortisonbehandling och handpåläggning av veterinär, varför vi måste genomföra vårt sedvanliga morgonrace bestående av uppgång, packning, utfärd till stallet, frukostservering till Paroll, påkoppling av trailer på bilen, lastning av hästen och slutligen tripp till Strömsholm. En bonus i sammanhanget är givetvis alla minusgrader i kombination med det myckna snöandet, som med lite tur kommer att medföra både fastfrusna handtag på släpet och och slirigt väglag. Glamour, någon? :-)

Men för att göra en lång utsvävning något kortare: redan i går började jag och Martin försöka utverka en strategi för att försöka undgå så mycket trötthet på fredag som bara möjligt. En viktig detalj i sammanhanget är att vi just nu spenderar flera timmar varje kväll med att plöja DVD-boxen av TV-serien Six feet under (för vilken gång i ordningen vet jag inte). Och i går hade vi, med undantag av bara fyra avsnitt, tagit oss till finalen av säsong tre.

Vår plan var självklar i all sin genialitet. Vi skulle givetvis hålla oss vakna för att kunna se säsongen igenom, vilket när vi väl var klara skulle rendera blott fyra timmars effektiv tupplur. Trots det var vår absoluta avsikt att skutta upp ur sängen tidigt morgonen därpå (alltså i morse), för att kanalisera allt vårt sömnbehov till kommande natt. Alltså är tanken att vi ska göra kväll extra tidigt i dag, och därmed hinna sova igen en hel del lagom till imorgon. Och sålunda, utvilade och förnöjda, slå upp våra blå lagom till klockringningen fyra på morgonkvisten.

Den första delen av metoden vållade inga som helst problem. Six feet under var precis lika fängslande den här natten som alla före den, och ingen av oss ville hellre släcka lampan än att fortsätta titta. Att klockan gick tog vi knappt någon notis om.

Men: så kom morgonen. Och med ens var all briljans som bortblåst. För herregud vad tröttigt det blev när tiden var kommen för väckning! Endast att öppna ögonlocken tillräckligt för att släppa in en millimetertunn strimma ljus var fullständigt övermäktigt. Jag är numera ett levande bevis på att det går alldeles utmärkt att snarka sig genom en hel dusch, inklusive hårtvätt. För att inte tala om att dra på sig jeans och mascara. Medvetslös, sa Bull.

Lyckligtvis är det bara några timmar tills det är dags för sänggående igen. Med bara ett DVD-avsnitt den här kvällen. Max två...
]]><![CDATA[2010-01-03 - Poem till en julklapp]]> Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer
(Alf Henrikson)

Mm. Fina ord, ofta yttrade i samband med begravningar och minnesrunor. Faktiskt så frekvent att Alf Henriksons strof nästintill blivit monopoliserad av sorgliga tilldragelser, att det praktiskt taget anses förbjudet att recitera den vid händelser som är mer lyckosamma.

Det är synd. För nog kan upprymda inträffanden vara minst lika revolutionerande som dystra. Tänk er ett barns ankomst till världen, ett underskrivet fredsavtal eller den efterlängtade nyckeln till drömboendet. Visst är dessa minst lika omvälvande som ett dödsfall?

Dessutom. I det här forumet vill jag med bestämdhet hävda min rätt att yvas över saliga inträffanden i mitt liv, även om de måhända inte är världsomspännande. Och en av årets julklappar var sannerligen av en alldeles förtjusande, betagande art. Därför får herr Henrikson vackert finna sig i att illustrera mina känslor inför även ett ting som av utomstående, oförstående människor skulle avfärdas som... Tja, banalt.

Men, till att börja med: ett par ord om mitt havererade temperatursystem. Jag har (otvivelaktigt vid ett flertal tillfällen) skrivit här om min benägenhet att bli alltför nedkyld, och det alltför fort. Helt enkelt fryser jag JÄVLA SATAN I GATAN HELVETE en stor del av året. Och det må så vara att den här vinterns rikliga nederbörd både är rolig för pulkaåkande barn och en skön bekräftelse på att klimatförändringarna ännu inte helt slagit ut världens ekosystem – jag förhåller mig extremt kallsinnig. Har de inte lovat i flera år nu att jorden ska bli varmare? Va?

I alla fall. Därför får alla som på något sätt kommer i kontakt med mig göra sig bekanta med diverse uppvärmningsanordningar, såväl hemsnickrade som fabriksgjorda. Vetekuddar som ska köras i mikron, värmedynor och varma påsar att stoppa i vantarna (och för den del, kan jag rekommendera, under mössan!) är exempel på sådant som kan inhandlas av vem som helst. För ett par år sedan lyckades Martin installera datafläktar i en reguljär kupévärmare, som därmed förvandlades till en någorlunda tystgående värmefläkt. Jag betvivlar starkt att någon av er stött på mig den här årstiden utan denna min surrande kärlek i knät. Utan den bara lever jag inte.

Så långt allt väl. Fläkten kommer dock med två ofrånkomliga bieffekter. Den ena (som alla ni förlamade där ute kan skriva under på) är en klart ökad risk för brännskador när man kombinerar känselbortfall med extrem värmetillförsel. Och efter jag-vet-inte-hur-många ärr jag lyckats åsamka mig själv på bland annat fingrar och knän börjar min familj onekligen få nog.

Den andra är, åtminstone i mitt tycke, faktiskt allvarligare. Mitt röstsystem till datorn får nämligen fullständig spunk av det dova surrande som kupévärmaren ovillkorligen ger ifrån sig, alla tystnadssträvande specialarrangemang till trots. Om jag så mycket som försöker smyga igång fläkten på ens den lägsta effekten protesterar datamikrofonen direkt. "Ljudet kan inte definieras" står det ilsket högst upp på bildskärmen. Och ännu värre, om jag inte hinner stänga av den i tid: "Lyssnar inte". Nähä.

Eftersom jag trots allt är helt beroende av att kunna uttrycka mig via datorn har mitt röstsystems ovilja till samarbete vållat en hel del bryderier hemma. Och det är här min julklapp, och därmed Alf Henrikson, kommer in i bilden.

Min mamma gav mig nämligen inget mindre än en värmefilt. En hänförande, makalös historia, större än jag själv och av mjukt, nallebrunt, gosigt tyg. Och så med det viktigaste av allt: en elsladd. Underverket har nämligen inbyggda värmeslingor!

I denna pläd har jag nu suttit ihopkrupen hela 10-talet. Helst med den uppdragen över hela huvudet, så att min uppenbarelse starkt påminner om ET när han blir skjutsad i cykelkorgen.

Det känns närmast överflödigt att påpeka att filten inte ger ett ljud ifrån sig. Följdaktligen kan jag både sitta insvept i den och pladdra ut nya alster på datorn samtidigt. Är inte detta världsomvälvande – ja då vet inte jag!
]]><![CDATA[2009-12-31 - Nyårskrönika: Några ord om året som gick och om året som kommer]]> Så är ett nytt år till ända och ännu ett decennium är slut. Jag läser i tidningen om en pjäs på Uppsala Statsteater som handlar om något som hände för tio år sedan. Den världsberömde dramatiken Lars Norén kommer till Kumla för att sätta upp en pjäs med tre fångar. Först ska de sätta upp en redan skriven pjäs, men Norén blir så drabbad av mötet med de tre fångarna att han skriver en pjäs om deras möte istället, där fångarna spelar sig själva. Pjäsen får namnet ”7:3” och möts av ett ramaskri när den har premiär vintern 1999. Två av fångarna är nämligen ideologiskt övertygade nazister och nu använder de scenen till att öppet proklamera sitt nazistiska budskap. Föreställningen turnerar runt hela våren och avslutas i total katastrof när en av fångarna efter den sista föreställningen är delaktig i dubbelmordet på två poliser.


Det finns mycket att säga om pjäsen ”sju:tre”. I höst har det kommit en hel bok i ämnet. Pjäsen på Uppsala Statsteater, ”7:3 återbesöket”, beskrivs i Aftonbladet som rena lustmordet på geniet Lars Norén, hans naiva aningslöshet och självupptagenhet. Jag borde uppskatta detta, jag gillar när man sablar ner auktoriteter, men jag känner bara en besk smak i munnen. Hur självupptagen och naiv Norén än var, så kan man inte komma ifrån att han med projektet ville vidga teatern, öppna scenen för nya människor och erfarenheter. 

 

Det skulle aldrig gjorts en förlöjligande pjäs om Norén om han hade fortsatt skriva de borgliga relationsdramer som han slog igenom med på åttiotalet. Det görs inga pjäser om  dramatendivor som behandlar omgivningen som skit, ingen gör narr av att vi alltid får se samma skådespelare i varenda svensk film. Nej, ska man göra en föreställning där man hånar geniet, så ska den handla om ett av de få projekt de senaste åren som velat öppna upp och förändra teatern.

 

Det gick åt helvete den gången. Och skulle Norén ha någon skuld i de mord som begicks så skulle naturligtvis allt hamna i ett annat ljus. Nu menar de som har insyn i  händelseförloppet att han inte har det. Teaterprojektet havererade till följd av att han missbedömde dem han arbetade med och deras vilja att förändra sina liv. Det var ett misslyckat försök till förändring och det finns inget som är så enkelt som att kritisera ett engagemang som gått snett. 

 

Detta år har man försökt rädda det badhus som fanns där jag bor. Det har varit en kamp mot politiker som inte lyssnat, för att rädda ett hundraårigt hus som har blivit en del av statsdelens själ. Det har varit en kamp som pågått dygnet runt för de ungdomar, småbarnsföräldrar, pensionärer och andra eldsjälar som har deltagit i kampen. I början av december revs badhuset. 

 

Kampen för att bevara badhuset har stötts av många, men många har också kritiserat och förlöjligat kampen. Man har ifrågasatt om det inte finns viktigare saker att engagera sig i än bevarandet av ett gammalt badhus. Typ världssvälten, aidskatastrofen eller klimatförändringarna. Det som brukar vara signifikant för den som kritiserar engagemang är att han eller hon sällan själv är engagerad i något. 

 

Det finns inget som är lättare än att ifrågasätta ett engagemang och ett arbete för en förändring, vad det än gäller. ”De gör fel saker, de gör det på fel sätt, varför gör de inte så här istället?”  Att ifrågasätta alla dem som inte gör något alls är däremot inte accepterat, och ursäkterna för att inte engagera sig är oändliga. ”Jag har jobb, jag har familj, jag orkar inte, jag är för gammal, jag har annat att tänka på”.        

 

För ett år sedan började jag arbeta på Stil. Det var inte vad jag tänkt mig. Jag höll egentligen på med andra saker och jag var rätt trött på arbeta med det som brukar kallas ”handikappolitik”, men som egentligen handlar om mänskliga och medborgerliga rättigheter. Men assistanslagstiftningen, som vi känner den, var under hot och något behövde göras. Vi är många som har har gjort ett jättejobb. Förhoppningsvis lyckas vi avstyra de flesta konstigheter som rättighetslagstiftningen, som ingen politiker verkar förstå till fullo, utsätts för. Men om vi inte hade gjort något, vad hade hänt då? Även om vi inte når hela vägen, ja även om vi misslyckas, så är det viktigaste att vi faktiskt försökte.

 

Om du inte tillhör dem som är nöjd med hur allt är i ditt liv och din omvärld, om du vill ändra på något; gör det. Det finns ingen ursäkt för att inte försöka. Du kan alltid göra något och det finns inget som säger att man måste göra allt själv, det är oftast lättast att göra saker tillsammans. Försök. Ok?

 

 

 

Årets album (av de jag har hört): Rosanne Cash The List 

Johnny Cash dotter fick en lista på hundra låtar av sin pappa, som han tyckte att hon borde känna till. Trettiofem år senare spelar hon in tolv av dem och ger ut dem på cd. Det är inga nyheter om man är någorlunda bevandrad i den amerikanska folk-och countrytraditionen. Man kan tro att med sådana låtar kan man inte misslyckas, men det kan man visst det. Det krävs något extra för att göra dessa klassiker rättvisa. Att det blev en av årets bästa skivor är en bedrift.

 

Årets konsert: Rodney Crowell på Södra teatern

Och i den kallaste februari värmde Rosannes exman oss med en fantastisk konsert som kändes som en lågmäld hyllning till människovärdet.

 

Årets Film: Paria

Jag vet, jag är i allra högsta grad inblandad i denna film, men det är Adryan Lindens show, silat genom filmaren Jona Elfdahls temperament. En halvtimmes monolog om vårt förakt för fysisk svaghet och vår rädsla för sjukdom och lidande. Att se denna film tävla med nonsensfilmer på Göteborgs filmfestival var ett av de här årets märkligaste ögonblick. Strax på en dvd nära dig.

 

Årets spelfilm (Av de jag sett): Milk

Sean Penn är mycket bra som San Francisco politikern Milk som lyfte homosexuellas rättigheter på sjuttiotalet och som blev så betydelsefull för att homosexuella skulle känna stolthet över vilka de var.  Filmen lyfter en bortglömd nutidshistoria några år innan AIDS-katastrofen.

 

Årets återutgivning:The Beatles Monobox.

Boxen som skiljer agnarna från vetet. Beatlesplattorna som de ska låta, till det facila priset av två tusen kronor. 

 

Årets låt : Bob Dylan ”Must be santa” 

Dylan sluter cirklar. Min flickvän tycker att Dylans nya julskiva är hans bästa platta. Riktigt så långt sträcker inte jag mig, men att Bob Dylan för min fyraåriga dotter är han som sjunger ”Must be santa” (eller ”Post på Santa” som hon säger), en röjig polka som hon vill höra om och om igen, känns bara bra. 

 

Årets sporthjälte: Robin Söderling

Jag gillar gruskungen Rafael Nadal och finalen mot Roger Federer i förra årets Wimbeldon är den mest fantastiska match jag har sett, alla kategorier. Därför kändes det så stort när Söderling kämpade ner honom där han har varit oslagbar, på gruset i Paris.   

 

Årets läsning:John Ajvide Lindkvist 

Det sägs att många deckarförfattare skriver för att säga något om samhället, men analyserna i de flesta deckare stannar på ytan. John Ajvide använder skräckgenren för att säga något viktigt. Om mobbning, utanförskap, rädslan för det vi uppfattar som annorlunda och kärleken till ett barn. 

 

Årets saknad: Lennart Persson

Under mina år i Malmö var det till Lennart och hans skivbutik man gick om man ville lyssna på bra musik eller bara få tillbaka tron på livet. Att jag aldrig mer kommer att höra hans alltid lika glada ”Hallååå”, som mötte mig när jag rullade in hans butik, är det som smärtar mig mest i år.

 

Årets nya medborgare: Min dotter Maj

]]><![CDATA[2009-12-31 - Det var det!]]> Hasselbackspotatisen är skivad, kycklingen står i ugnen, svartvinbärsgelén har just lagts upp i serveringsskålen och kylskåpet väntar ivrigt på att få dela med sig av allehanda kaloristinna praliner och annat som måste ätas upp dessa sista, skälvande timmar på 00-talet, innan det nya årets innerliga löften om en sundare kostföring hunnit få verkställighet. Kort sagt är timmen hög för en summering av detta års mest framstående bedrifter.

Så vad vill jag särskilt framhålla/minnas av 2009? Tja, följande (utan inbördes ordning):
- Familjen Taeslers grandiosa utträde ur vår något studentikosa tvårumstrångboddhet, och samtida intåg i villaförortens medelklass-Svenssonmall.
- Min slutliga uppgörelse med den verklighetsfrånvända bubbla som stavas universitetsvärlden, vilken resulterade i det hett efterlängtade diplom som svart på vitt bevisar att jag ÄR något. Journalist, as a matter of fact.
- Ett av mig tränat dressyrekipage i form av Linda och Paroll, som under året både debuterat i en högre svårighetsgrad samt erhållit allt högre poäng för snart sagt varje tävling de ställt upp i.

Inget av ovanstående kommer som någon överraskning för dem av er som följt den här bloggen någorlunda frekvent. Uppmärksamma läsare kan dessutom lägga till en slutlig övergång till vuxenvärlden i form av min trettioårsdag, ett extraknäck som förlossningspersonal på betryggande avstånd från själva tilldragelsen och, inte minst, startskottet för regelbundna alster om mitt liv och leverne på den här adressen.

För er observation av de sistnämnda är jag evigt tacksam. Därför kan jag inte annat än att ta detta tillfälle i akt att utbrista i ett både hjärtligt och uppriktigt TACK för alla kommentarer, mail och komplimanger under 2009!

Det är med stor tillförsikt jag ser fram emot att inleda ett nytt decennium tillsammans med er. Har ni idéer eller åsikter om vad jag borde ta upp här, är ni mer än välkomna att höra av er. Alla uppslag mottages tacksamt...

Tills dess finns dock inte så mycket mer att säga än det obligatoriska: GOTT NYTT ÅR!
]]><![CDATA[2009-12-28 - Spräng(fyll)d anka]]> Same procedure as last year? As every year, James...

I dag räknar vi till den 28 december. Detta är tillika dag nummer fem av konstant illamående och yrsel, liksom vareviga år vid den här tiden. Redan vid det första, slumriga tillkvicknandet på morgonen har jag alltsedan julafton (för jodå, en hel del praliner slank ner redan vid paketinslagningen dan före Dan) känt att både min magsäck och mitt samvete omöjligen kan ta emot mer än max en clementin fördelad över resten av hela julhelgen. Och likafullt har varje kväll från min sida resulterat i ett närmast maniskt plockande i allehanda Aladdinaskar, knäckskålar och kakfat. Varpå jag med kausal konsekvens även mött följande morgon med lika delar uppsvälldhet och innerliga löften om en ny livsstil.

Värst i detta sorgliga glufsande är den förströdda inställning jag har till tuggeriet. För det är knappast så att jag egentligen är så värst sugen på ytterligare en pralin. Snarare gör min latenta kräkfärdighet att jag helst av allt skulle förbinda mig till sträng fasta, åtminstone till oktober eller så. Alternativt föra en kosthållning endast bestående av vindruvor. Men så står ju chokladkartongen där, alldeles inom räckhåll... Och närmast befaller mig att fortsätta äta. Åtminstone bara en till. Ja, ni vet ju.

Eller gör ni? Tjejer: er är jag inte det minsta oroad för. Att choklad, och kakor också för den delen, är ett biologiskt behov grundmurat minst från dinosauriernas tid vet var och en av oss som fick rosa sockor på BB. Följdaktligen ligger antalet uppätna kalorier varje jul utanför vår viljemässiga kontroll. Basta.

Men killar? Förstår ni verkligen kontentan av denna grundbult i den kvinnliga konstitutionen? Jag tvivlar. Åtminstone Martin ser på mig både klentroget och skeptiskt varje gång jag beklagar mig över att även nästa år innehåller en bikinisäsong, bara för att i nästa sekund trycka in en gräddnougat i ena kinden och en trillingnöt i den andra. Med mjuk stämma ber han mig att ta det lite f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t, att jag vid det här laget vet exakt hur dåligt jag mår, och hur ilsken jag är, efter ett par timmars svullerisejour. Varpå jag i sann julefridsanda fräser tillbaka att jag minsann är en vuxen människa, som äter hur mycket snask jag vill. Resten av kvällen förflyter från min sida naturligtvis i en trumpen tystnad. Åtminstone fram till läggdags, då min lika sanna julångest gör att Martin gubevars får stryka mig över håret och lova att jag kommer vara lika fin även när det behövs en lyftkran för att frakta mig ut ur huset.

Kvällen därpå? Likadan. Och nästa. Och nästa...

Resten av julen var i alla fall finfin, tackar som frågar. Som vanligt bestod min bästa julklapp av att jag ännu ett år fick ha både mormor, 90, och morfar, snart 87, närvarande under hela julafton. Varje år för jag stränga konversationer med tomten om att jag minsann inte accepterar något mindre på min önskelista än att få fira helgen med samma personer som jag alltid gjort. Hittills har jag fått min vilja igenom! Och jag räknar kallt med att vinna denna förhandling åtminstone tio år till.

Hur såg er jul ut? Skriv och berätta!


Om inte annat blev helgen minst sagt vit...
Foto: Martin Taesler]]><![CDATA[2009-12-24 - Bloggarens julbön]]> Jag hade gärna velat ge en särskild treat,
till er som denna dag hittat hit.

Som trotsat Kalle, lämnat tomten därhän,
gett en muta till barnen ur portmonnän

för att på bloggen här kika in,
och se hur den julafton ser ut som är min.

Jag tackar ödmjukast för er uppmärksamhet,
men på en viktig punkt går ni faktiskt bet.

För ärligt talat? Vad gör ni här?
När ni kan vara med släkten så kär.

Visst kan en titt på mitt liv vara kul
Men det passar sig inte när det är jul.

Så hör vad jag säger! Gå ut härifrån.
Läsa bloggar på jul är ett helgerån!

]]><![CDATA[2009-12-21 - Dra in... Släpp ut. Dra in... Släpp ut.]]> Inte utan en viss förnöjsamhet kan jag konstatera att åtminstone Anne, Emma och Ragni tog sitt förnuft till fånga efter min senaste anmaning. Guldstjärna till er! Som naturlig konsekvens är ni därför härmed befriade från ett nogsamt studerande av följande inlägg – om ni, så här tre dagar före julafton, måhända föredrar att använda tiden till julklappsinköp, rimsmideri eller liknande.

För er andra stundar dock en minst sagt grundlig genomläsning av texten nedan. Eftersom jag inte kan tolka er tystnad som annat än en omättlig hunger efter blod, möda och lidande, har jag gjort mitt bästa för att bemöta er lystnad. Håll till godo! :-)

Trots de besvär som den vållade var respiratorn min bästa vän på NIVA. I en värld när jag många gånger inte visste om jag skulle överleva dagen, när mina värden var lika kontrollerade som poppande majskorn och jag ständigt möttes av nya biverkningar av mina mediciner stod respiratorn för en konstant trygghet. Det mesta andra gick förr eller senare snett, men inte den. Med en självklar automatik såg den till att jag både andades jämnt och med precis lagom syremängd. Den stod till och med för en självpåklädd barnvaktsroll på nätterna, när jag ofta glömde att andas i sömnen. Vips pep den för att larma, varpå jag vaknade och började dra in luft av mig själv igen. Och, framför allt: jag visste att det var min respirator som höll mig vid liv. Själv hade jag inte lyckats knäcka andningsgåtan på egen hand, och det var tveksamt om jag någonsin skulle göra det.

Därför blev jag minst sagt bestört när personalen började prata om att jag skulle "träna ur" respiratorn. Även om man betvivlade att jag skulle kunna bli helt fri från en maskinell hjälp att andas i vardagen, skulle ett sista försök genomföras. Tidigare försök att låta mig andas på egen hand hade alla resulterat i att min hals snabbt hade svullnat igen, med akuta kortisonbehandlingar som följd. Av någon anledning såg dock läkarna en möjlighet att det eventuellt skulle gå vägen den här gången. Min familj var givetvis själaglad över chansen att jag möjligen skulle slippa spendera mina dagar fjättrad till en bynglig apparat, med därtill hörande slemsugningar och svårigheter att prata. Själv var jag som sagt skräckslagen. När allt annat gick fel var alltså min livsuppehållande respirator det enda halmstrå jag hade att hålla mig i på det gungfly som var min verklighet. Och den ville de stänga av!

Jag var alltså inte särskilt motiverad inför dessa kommande andningsövningar. När jag aldrig hade någon framtidsutsikt längre än en timme, var det svårt att förstå vinsten med att kunna koppla loss mig från slangar och nålar. Träningarna i att andas själv var för mig ingen strävan efter att nå ett oberoende, bara en extra pina medan de pågick.

I alla fall skulle de genomföras. I början bestod träningen av att jag kopplades ur respiratorn fem minuter en gång varannan timme, och under den tiden skulle andas precis som alla vanliga människor. Problemet var dock att jag hade glömt hur man gör! Magens guppande in-ut, in-ut gick inte längre av sig själv. Jag försökte tänka intensivt på att hitta en rytm: dra in luft i lungorna - släppa ut den igen. Dra in luft i lungorna - släppa ut den igen. Men luften kom aldrig längre bak än till svalget. Jag mindes inte hur man får ner den genom halsen ner till lungorna. Medan jag kämpade febrilt för att inte kvävas stod dock folk runt omkring och log uppmuntrande. Jag kände att de hånade mig. Såg ingen att jag höll på att dö? I vild panik mimade jag så fort jag kunde till sköterskan att jag inte fick luft, att jag höll på att kvävas. Men hon bara tittade lugnt på mig och konstaterade att jag skötte mig fint, att om jag bara vågade slappna av och lita på att jag faktiskt kom ihåg hur man andades skulle resten går av sig själv. Slappna av! Lätt för henne att säga, som inte var den som kände hur plastpåsen runt huvudet snörptes åt.

De första dagarna gick andningsträningen trögt. Mina fem övningsminuter förkortades inte sällan till fyra eller till och med tre, och genomförde jag ett par sådana intervaller på en dag fick personalen vara nöjd med det. Men, efter detta inledande motstånd var det som om hin håle flög i mig. Jag kunde fortfarande inte se nyttan med att bli fri från respiratorn (eftersom jag ändå bara låg i sängen kunde jag väl lika gärna ha kvar den?), men nu uppfattade jag snarare träningen som en mental utmaning. Användbar eller inte, ville de nu ha mig att utföra att den här uppgiften vägrade jag att misslyckas med den. Envishet visste jag var en framträdande egenskap hos mig själv, så jag tvivlade inte på min egen kämparförmåga. Däremot var jag nu tvungen att verkligen fokusera på en enskild uppgift. Eftersom jag fortfarande var så mentalt orkeslös (och fysiskt också, för den delen) förstod jag att jag behövde mobilisera all min kraft på denna andning. Mitt enorma tvivel inför framtiden, min feber, min förlamning... De fick bli sekundära nu. Hela min vardag började kretsa kring möjligheten att täppa till hålet i halsen.

De följande träningarna utan respirator var precis lika obehagliga som förut. Jag kippade desperat efter luft, och upplevde bokstavligen att jag såg döden i vitögat. Skillnaden var att jag tvingade mig själv att ignorera mina egna känslor. Om personalen sa att jag skötte mig bra, om syremätaren visade på god cirkulation, fick jag acceptera att min egen erfarenhet var ett hjärnspöke. Därför fortsatte jag krampaktigt med mitt mantra: dra in luft - släpp ut den igen, trots att jag innerst inne betvivlade att luften verkligen nådde ner till lungorna.

Och så, efter ett par dagar, kom min kropp plötsligt ihåg vad den hade kunnat under hela min tidigare levnad. Inandningarna ramlade på automatiskt, utan att jag hela tiden koncentrerade mig på om jag skulle dra in eller ut magen. Flera stunder kunde jag faktiskt tänka på annat, och syret fortsatte åka ner i halsen utan att jag behövde vara där och se till det. Jag andades själv!

]]><![CDATA[2009-12-21 - God (h)jul]]> Vi ses!]]><![CDATA[2009-12-17 - Ett organ kort?]]> Alltså. Jag är helt på det klara med att jag inte kan (och i ärlighetens namn inte heller vill) avtvinga er, mina läsare, några rader i kommentarsfältet varje gång jag postat ett nytt inlägg här. Därför är jag ödmjukt tacksam för att så många av er ändå tar er tid att ge mig någon typ av feedback, och så ofta. Jag har tidigare skrivit – och det står jag fast vid – att det är era meddelanden som gör hela bloggupplevelsen mödan värd.

Men, som sagt: det vore förmätet av mig att räkna med ett antal kommentarer varje måndag och torsdag. Och jag har full förståelse om er tid upptas av en hel del annat än min blogg (även om jag håller det för högst osannolikt). Därför kan jag, hur frestande det än må vara, inte kalla det för en katastrof när det senaste inlägget inte erhållit en endaste liten svarsrad, när texten "Det finns 0 st kommentarer" lyser som i eldskrift. Egentligen.

Men vilket inlägg var det egentligen ni försummade? Något vardagligt? Frånstötande? Tragiskt? Knappast. Snarare var det ljuvliga, näpna, bedårande norfolkterriers som utsattes för en sådan grym ignorans av er! Och de ingår i en tendens som kan förtydligas. Det inlägg som hittills mottagit mest respons är det om min döda häst, tragiskt så det förslår. Näst mest det som skrevs yrande i feberdimmor, som handlar om något så nesligt som en förkylning. Men glada texter? Knappt nämnvärda hos er. Även i denna blogg gäller tydligen kvällstidningsjournalistikskriterier om att det krävs en negativ nyhet för att den ska vara värd att publicera. För se när listan görs längre:

Gurgla i respirator? Föranleder flera kommentarer.
Utförlig beskrivning av hur roligt det är när Linda tävlar, och dessutom vinner? Nästan ingen respons.
Jag trillar av och bryter nacken? Jodå, fyra svar på den.
Men när jag är på vippen att lyckas bli inslagsproducent? En ensam liten rad skramlar i kommentarsfältet.

Av ren självbevarelsedrift väljer jag dock att tolka detta positivt. Alltså är det en ren slump att existentiella bekymmer med att få assistenter lockat till mer reaktioner hos er än gemytliga sängkammarintervjuer med Ingvar Oldsberg. Och att den ena händelsen föranledde en livskris och den andra endast glada fniss har ingenting med saken att göra.

Men ändå kan jag inte låta bli att undra. Noffarna!


Den här kunde ni alltså motstå...

Den enda som kan avvisa dem måste vara riddar Kato, eller någon med likaledes ett hjärta av sten. Därför måste jag – om än med viss oro i rösten – fråga:

Bultar det verkligen innanför tröjorna på er?

Foto: Martin Taesler]]><![CDATA[2009-12-14 - Främmande fyrbeningar]]> Hur går talesättet? Att man lär så länge man lever?

Just en dos av det uttrycket vill jag påstå att jag fått mig till godo den här helgen – om lärdomen räknas när den inbegriper ens eget beteende. Åtminstone fick jag tillfälle att se mig och min värld lite utifrån. Och det gav, obönhörligen, en fördjupad insikt i hur oinvigda antagligen uppfattar mitt hästliv fyllt av dressyrtävlingar, exteriörbedömningar och allmän terminologi. För att inte tala om en ökad sympati för varför jag och mina likar kan betraktas som både insnöade och oförstående...

Jag och Martin har nämligen ganska länge umgåtts med tanken på att skaffa hundvalp. Eftersom min ekonomi strängeligen förbjuder mig att ha häst just nu, känns en hund som ett både roligt och praktiskt genomförbart alternativ. Bland hästfolk är en medföljande hund snarast standard, och vår nuvarande materiella situation – med villa och därtill hörande trädgård – gör att vi känner oss tämligen säkra på att kunna erbjuda ett nöjsamt liv för en jycke.


Skulle passa förträffligt i vårt hus!

Därför kändes det som ett utmärkt tillfälle att passa på att besöka den stora hundmässan som gick av stapeln i Älvsjö lördag-söndag. Ras är bestämd sedan länge – allt annat än en norfolkterrier är otänkbart hemma hos oss – varför vi långt ifrån åkte dit på måfå. Snarare var det utställningen för just denna robusta vovve som fick oss att överge sovmorgon, te och mackor i sängen och frukost-TV. Vårt mål var att både se norfolk in action och förhoppningsvis kunna prata med presumtiva uppfödare av vår kommande familjemedlem.

För det vill jag på en gång ha sagt: jag kan inte tillnärmelsevis så mycket om hundar som om hästar. Medan jag ägnat så när två och ett halvt decennium åt de senare, har hundar kommit i min väg mycket mer sporadiskt. I min ungdoms dagar jobbade jag på ett ridläger där ägarinnan även födde upp schäfrar till blivande polishundar, så en del lydnadsträning har jag på CV:t. Men, i mångt och mycket förlitar jag och Martin oss på dels en inneboende känsla för grunddisciplin, som umgänge med 700 kilo tunga djur ofrånkomligen ger, och dels en vilja att ta till oss kunskap från mer insatta människor.


Sån här lydnad är det vi drömmer om...

Så, för att göra en lång historia kort: vid utställningsringen satt vi. Och fram och tillbaka sprang noffe efter noffe. Domaren hade precis samma granskande uppsyn som vi blivit vana vid från otaliga år av ryttartävlingar, och publiken hade likadana ihopfällbara stolar som vi själva brukar ha med oss. Det mesta var med andra ord sig likt från hur det ser ut när Linda och Paroll är på banan. Med ett avgörande undantag.


Inför domarens granskande öga...


...och sen kuta på rad!

Vi förstod inte vad de sa! Överallt hörde vi initierade mumlanden om benställningar, färger och svansföringar. Själva såg vi bara bedårande söta små hundar, vars enda synbara skillnad var att de sprang lite olika fort på mattan (och att en stannade för att lägga en hög mitt framför domaren). Helt uppenbart ansågs den ena mycket finare än den andra. Men hur det avgjordes hade vi inte en aning om!

Med ens insåg jag hur alla stackars vanliga människor måste uppfatta kommentarer vi själva slänger oss med, som att en häst "går på bogarna", "är överbyggd bak" eller att en ryttare "understödjer bakbensaktiviteten". Fullständigt självklara iakttagelser för oss, men som måste te sig som hebreiska om man inte rör sig i hästvärlden. Och den här gången, bland hundfolk, var det vi som stod med dumstruten på.


Idoga förberedelser - men inför vad?

Som tur var fick vi fatt i en jättetrevlig kvinna som driver en av Sveriges större kennlar för just norfolkterriers. Hon svarade snällt på våra tusen och en frågor (trots att hon var mitt uppe i tävlandet av flera hundar), och gav oss dessutom sin mailadress om vi skulle undra något mer. Och om vi gör!

Samtliga bilder: Martin Taesler]]><![CDATA[2009-12-10 - Slangandning och dess följder]]> Vid en genomläsning av förra inlägget noterar jag att jag nämnde urträning ur respiratorn som en av de bedrifter jag mest applåderar mig själv för i samband med skadan och dess efterdyningar. För det är klart, att ett påtvingat symbiotiskt förhållande med en bynglig maskin inte är något att sträva efter. Det kan även gemene man lätt förstå.

Däremot genererar en respirator även en del andra mankemang, som jag i god upplysningsanda inte vill undanhålla er. Så, därför kommer de här. Mina tre mest slående upplevelser av att under drygt en månads tid sitta fast i en slang för att kunna andas.

1. Grimaserandet

Ett av mina respiratorbekymmer var att den precis gick förbi mina stämband inne i halsen. Detta gjorde att jag kunde prata oupphörligt, men utan att ett ljud kom över läpparna. I början mimade jag i samma hastighet och ungefär lika artikulerat som jag tidigare hade pratat, med resultatet att ingen förstod vad jag ville ha sagt. Detta gjorde mig, av naturliga skäl, oerhört frustrerad. Eftersom jag inte kunde visa med kroppen vad jag ville, var jag helt beroende av att på något annat sätt kunna meddela mig till min omgivning. Behovet förstärktes av att jag varken förstod varför jag låg på sjukhus eller vad som föranledde min vistelse där – de väldiga medicindoser jag var itutad påverkade inte minst mitt närminne.

Och tyvärr. Ju mindre min familj förstod av vad jag ville ha fram, desto argare blev jag – med enda konsekvens att jag pratade ännu fortare och mer obegripligt än innan. Alla bad försiktigt att jag skulle prata l-å-n-g-s-a-m-t och e-t-t o-r-d i t-a-g-e-t. Själv sköt jag blixtar med ögonen. Det hela var oerhört orättvist. Räckte det inte med att jag låg förlamad utan att kunna andas? Jag skulle tydligen dessutom se till så att folk förstod vad jag sa. Kunde ingen tänka sig att anstränga sig ens lite själv?

Med lite träning lärde jag mig dock hur jag skulle röra läpparna för att bli förstådd. Dessutom vande sig mina anhöriga, och många i personalen, vid mitt sätt att prata. Efter ett par veckor hade missförstånden minskat rejält.

2. Slemsugning

Den ja. En personlig favorit till segern i kategorin "Det absolut vidrigaste du kan tänka dig". En respirator triggar nämligen automatiskt luftrören, så att det bildas massor av tjockt, trögflytande slem vid lungorna. Självklart orsakar det stora svårigheter att andas. Jag kan tänka mig att känslan är ganska lik den när man håller på att drunkna, och lungorna börjar ta in vatten. I det här fallet är det dock slem och inte vatten som hindrar syret från att passera fritt i halsen.

Givetvis måste detta åtgärdas för att undvika att patienten kvävs. Därför tar sköterskan ett långt, ihåligt plaströr och fäster det till en maskin med baksug, inte olik en dammsugare. Detta rör förs sedan ner genom det hål i patientens hals som skapats för att fästa respiratorn i, men som vid dessa tillfällen får gapa öppet. Själv är jag lyckligt ovetande om vilka medicinska termer som beskriver hur långt ner i kroppen röret kommer, men känslan sa mig bestämt att det minst vidrör svanskotan. Därefter suger maskinen bort allt slem som fastnat i luftrören den här gången.

Upplevelsen av denna session är en blandning av 1) illamående – hålet i halsen sitter nämligen precis i höjd med kräkreflexen, vilket gör att pinnen som suger rent slemmet kommer åt den hela tiden, 2) smärta – det säger sig själv att kroppen inte uppskattar att man kör ner ett långt plaströr inuti den och vispar runt och 3) äckel - man har alltså ett hål i halsen som någon är inne och rotar i medan man själv är fullt vaken. Detta ackompanjeras dessutom av ett högt, gurglande ljud när det trögflytande slemmet åker in i maskinen.

Inte desto mindre bad jag personalen om att utföra sådana slemsugningar många gånger varje dag, varje gång jag började kippa efter andan. Hur jävlig tillvaron på intensiven än tedde sig tog uppenbarligen min överlevnadsinstinkt över. Det var annars onekligen frestande att bara ge upp, lägga mig tillbaka och låta infoga mig i mitt sjukdomstillstånd. Att ge mig hän till feber, blodbrist och slem. Skit samma om jag kvävs! Intensiven var knappast en tillvaro jag skulle saknat i alla fall. Men, så lätt vill jag tydligen inte låta mig själv slippa undan. Även om jag vid det här laget inte kunde föreställa mig en framtid, var jag fast besluten att möta en kris i taget. Slemmet, och därmed andnöden, var minst sagt en sådan kris.

3. Nattläte

Dock kvarstod ett problem. Och det var inte alldeles obetydligt. På nätterna, när salen lystes upp endast av de för personalen nödvändiga nattlamporna, behövde jag kunna påkalla uppmärksamhet. Jag hade anhöriga hos mig hela dagarna, så då fanns det alltid någon som kunde vidarebefordra mina önskemål till dem som var ansvariga för mig och min sänggranne. Men på natten var jag ensam. Om jag då behövde vända på mig, ta en värktablett eller suga rent slem i halsen måste jag kunna få någon att lägga märke till mig. Det bekymret upptog mycket av min tankeverksamhet, och skapade oro varje gång den sista anhöriga (oftast Martin) åkte hem och lämnade mig ensam.

Under en vecka ägnade jag åtminstone ett par timmar varje natt åt att försöka knäcka den här nöten. Jag försökte hacka tänder, alternativt klicka med tungan tillräckligt ljudligt för att det skulle höras till medicindisken ungefär tre meter längre bort. Dessvärre räckte ljudet knappt till ett par decimeter från min huvudända. Håkan, en underskötare på NIVA, ansträngde sig också för att hitta ett sätt för mig att göra mig hörd.

Men: som så många gånger tidigare hjälpte erfarenheterna från stallvärlden mig att lösa ett praktiskt bekymmer. När jag som vanligt låg och försökte framkalla ljud med munnen kom det plötsligt till mig. Jag kunde ju smacka! Inte på det sätt som många tänker sig, när man trycker ihop munnen och så öppnar den hastigt så att läpparna framkallar ett snärtigt och fuktigt smack. I stället den variant där man trycker tungan både upp i gommen och mot ena sidans kindtänder och på så sätt åstadkommer ett klickande ljud. Precis som när man vill få hästen som går bredvid sig att raska på lite grann. I min nattliga sjukhussal, där ju de enda ljuden bestod av pipen från övervakningsmonitorerna, hördes dessa klick tydligt. Redan samma natt lyckades jag tillkalla personal på egen hand inte mindre än tre gånger. Det var en stor sten som hade fallit från mina förlamade axlar. Nu kände jag mig genast mycket tryggare när taklampan släcktes.

]]><![CDATA[2009-12-07 - Dagen efter Dagen]]> Egentligen är detta skandal.

Trots att jag en stor del av kvällen i går, och nästintill oavbrutet i dag, har bankat på dörren till mitt medvetande om att bloggen pockar på ett nytt inlägg har klockan hunnit bli 21.17 utan att något sådant ens påbörjats. Och, tro mig, anledningen till denna passivitet är INTE en alltför uppblåst lättvindighet från min sida. Mina texter tar jag på fullaste allvar!

Snarare har jag... Faktiskt ingen godtagbar anledning alls. Jag misstänker dock att författandet av den fördömda debattartikeln, som jag raljerat om de senaste 27 inläggen, dränerat mig på all form av kreativitet. Tack och lov kunde jag i dag knyta ihop säcken och maila texten till berörd redaktör. Och börja andas igen...

En stor del av i dag har dessutom gått åt till att jäsa/smälta/processa den oförskämda mängd kalorier jag satte i mig under hela gårdagen. Såväl saffransbullar, chokladtårta, saltlakrits som småkakor fick passera det bottenlösa gap som var mitt. Från tidig morgon till sen kväll ömsom tuggade jag frenetiskt, ömsom torkade bort tillräckligt med svett i pannan för att kunna hugga in på nästa bit.

Någon särskild anledning till detta frosseri? Jodå. I går, förstår ni, var min dag. Den 6 december markerar för alltid födelsen av mitt nya, rullande liv, och är därför – för mig – avsevärt viktigare än en avlägsen namnsdag eller allmän flaggdag. Utan händelserna det datumet 2003 hade min tillvaro sett ljusår annorlunda ut än den gör idag. Bättre eller sämre vet jag inte. Men väsensskild.

Så. Eftersom jag är alldeles ypperligt nöjd med dagens livsvillkor, måste denna dag givetvis firas! Jag är dessutom inte så lite nöjd med att jag både lyckades överleva (trots inledande tveksamhet), ta mig ur den förkastliga respiratorn (mot alla odds) och skrapa fram lite rörlighet i båda överarmarna (vilket knappt ens min sjukgymnast trodde på). Men hyllas hur? Avkräva familj och vänner presenter en dag extra om året känns en smula girigt. Och åka på utflykt är inte mitt förstahandsval när klockan står på december.

Lösningen blev en innovation vars skarpsinnighet jag tror att de flesta tjejer kan skriva under på. Nämligen... Allmänna kaloridagen!

Sedan 2004 har den 6 december helt gått i svullandets tecken. Mina närmaste vet att varken sjukdom, naturkatastrof eller bombhot går att anföra som giltigt frånvaroskäl denna dag. På eftermiddagen ställs det nämligen till med ett kafferep utan dess like hemma hos mig eller någon familjemedlem. I år bland annat åtföljd av Annas hemlagade kolesterolbomb, innehållande såväl choklad, smör, grädde som pepparmyntolja. För att inte tala om Annes LJUVLIGA saffransbullar. Ju fler onyttigheter, desto bättre. Lägligt nog går denna tilldragelse av stapeln ett halvår innan nästa bikinisäsong, så all form av ångest undanbedes bestämt. Det är tuggmusklerna och inget annat som ska träna!

Obönhörligt följs dock denna dag av den 7 december. Som, erkänner jag villigt, ständigt åtföljs av lika delar illamående, genans och löften om bot och bättring. Lagom till nästa års november brukar dock ångesten ha avklingat. I alla fall tillräckligt för att börja inventera tårtboken...


]]><![CDATA[2009-12-06 - Sighsten, vi och de andra]]>Denna vecka, närmare bestämt den tredje december, firade vi den internationella handikappdagen. Själv var jag på riksdagen och SHIA:s seminarium om FN-konventionen. För att lyfta blicken, för att få nya infallsvinklar, för att slippa allt medicinskt bjäfs som kladdar ner våra frågor på hemmaplan, och för att slå ett slag för den internationella solidariteten.

 

Shuaib Chalklan, FN:s särskilde rapportör i funktionshinderfrågor, inledde. Shauib är från Sydafrika och aktiv i DPSA, deras stora funktionhinderorganisation. DPSA som har varit en så stor inspirationskälla för mig. För deras stolthet, för deras självklara kamp mot diskriminering, för att de så tydligt ser funktionhindret som ett koncept. För att de inte delar upp sig efter diagnoser utan fokuserar på vilket samhälle de vill ha. För att de har bedrivit så framgångsrikt lobbyarbete att de har medlemmar som driver deras frågor både på regeringsnivå och i parlamentet.

 

Sydafrika som land är också ett fördöme på många sätt. Diskrimineringsfrågorna har stått i fokus sedan ANC fick makten 1994 och där har - hör och häpna - funktionshinderperspektivet funnits med från början.

 

Men det finns dystra inslag även här. Förre presidenten Thabo Mbeki vägrade ta AIDS-katastrofen på allvar och motarbetade bromsmediciner. Detta gjorde att ungefär 365 000 personer dog för tidigt.

 

Två dagar innan internationella handikappdagen, alltså den första december, var det WORLD AIDS DAY, och för två veckor sedan var det också tjugo år sedan  Sighsten Herrgård dog, mannen som gav AIDS ett ansikte i Sverige. Johan Hilton skriver i Expressen klargörande om de första åren med AIDS-katastrofen. Om hur många inte brydde sig om den så länge man trodde att det bara berörde homosexuella män, och om vilken insats Sixten gjorde.

 

Jag minns själv rubriken ”Jag har AIDS” och den hårda, stolta blicken som mötte mig som tioåring. 

Sighsten Herrgård kämpade inte i första hand för sin överlevnad, han visste att det var kört för honom.  Han kämpade för sin och sina bröder och systrars värdighet. För så var det då, för bara tjugo år sedan. Många tyckte att bögarna hade sig själva att skylla. AIDS var något man skulle skämmas för, inte något man bar med stolthet. Sighsten Herrgård ändrade på det där. Han är en förbild och en ständig påminnelse om hur farligt det är att dela upp sig i vi och dom. När vi börjar betrakta människor som ”de andra”, ”de som inte är som vi”  så skapas också den kyliga distans och brist på empati som på åttiotalet gjorde att experter på fullt allvar tyckte att man skulle skicka HIV-positiva till isoleringsläger i Norrland. 

 

Mycket har hänt sedan dess. Bögar är inte längre samhällets paria. Vi glömmer gärna de åsikter, de rädslor och det hat som hade fritt spelrum i vårt samhälle för bara tjugo år sedan. AIDS är överhuvudtaget inget som man pratar om i Sverige längre. De flesta HIV-positiva i Sverige kan leva ett liv som vilka som helst tack vare bromsmediciner. HIV har blivit en funktionsnedsättning bland andra. Det är på andra sidan jordklotet folk dör, men det bryr vi oss inte så mycket om. Det görs inga radiohjälpskampanjer med AIDS i fokus, för de drar in så lite pengar. ”De andra” finns fortfarande kvar. De bor bara längre bort. Något som känns viktigt att påminna sig om den vecka då vi firat den INTERNATIONELLA handikappdagen. 

]]><![CDATA[2009-12-03 - Rapport från slagfältet]]> I dag finns det bara en sak att säga. Prisad vare Alvedonen!

Det var i lördags det kom krypande. Halsontet. Det låg på lurpass under natten, för att rulla ihop sig till en stor taggig boll mitt i mitt svalg lagom tills jag vaknade. Med kraftfull beslutsamhet, flera liter honungspreppat te och en hel karta Strepsils mint lyckades jag dock motattackera innan det hunnit utvecklas till något som bäst kan jämföras med ett rivjärn varje gång man sväljer. Segern var min!

Ända till söndagskvällen. Då inte bara återkom svalgsvulsten – den hade dessutom förstärkt truppen med sina allierade Feber och Ledvärk. Och med måhända Napoleonskt övermod trodde jag att motdraget En hel natts sömn skulle vara tillräckligt. Ack så fel, säger jag bara.

För det må så vara att jag har blivit vaccinerad mot självaste svininfluensan, men uppenbarligen har det inte hindrat en liten kulting från att flytta in hos mig. Alternativt har jag råkat på den exotiska diagnosen bondförkylning. Oavsett vilket har nu hela veckan ackompanjerats av värktabletter, duntofflor samt det undergörande läkemedlet lösgodis. Däremot: inget ont som inte har något gott med sig. Med god hjälp av min ofantliga ömklighet fick jag Martin att laga en alldeles infernaliskt god tomatsoppa, så full av mozzarella och parmesan att den knappt är flytande. Till det bakade Anna ett lantbröd proppat med bitar av paprika och fetaost. Med andra ord har jag allvarliga planer på att förlänga mitt sjukdomstillstånd med en vecka till – minst! :-)

I alla fall. Med en febertermometer och två påsar Läkerol Giants i handskfacket åkte jag i tisdags till Tierp. Inför kommunens assistansanvändare, anhöriga och assistenter höll jag ett litet anförande om mina egna erfarenheter och upplevelser av hur det är att vara beroende av andra dygnet runt. Åhörarna var av båda könen, i alla åldrar och med sinsemellan helt olika diagnoser och behov. Det utvecklades till ett ganska personligt samtal, som jag hoppades åtminstone var någorlunda till belåtenhet. Särskilt med tanke på att jag ägnade en hel del koncentration åt att inte hosta i mikrofonen kändes dock framförandet, milt uttryckt, inte som något av det bästa jag gjort.

Men!

Precis när jag var på väg ut genom dörren för att åka hem blev jag stoppad av en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon ville tacka mig personligen, och berätta vilken inspiration och lyskraft hon fått av att höra mig tala. Hennes egen funktionsnedsättning (en förvärvad skada för ett antal år sedan) var omgärdad av tragiska faktorer, men tack vare mig (!) hade hon nu fått ny kraft att strukturera upp sitt liv. Dessutom kände hon att mina ord hade varit en nyttig väckarklocka för hennes assistenter, att de nu förhoppningsvis fick en insikt i vilken avgörande betydelse de har i hennes liv.

Med ens var resan värd alla snytpapper i världen. Även om jag inte vet exakt vad, hade någonting jag sagt slagit rot hos den här kvinnan. Någonting fick henne att sitta lite rakare i ryggen, att hävda sin rätt med lite starkare röst. Och det var fantastiskt att uppleva!

För egen del blev det dock marsch hem till sjuksängen igen. Någon som vill överta en minigris?
]]><![CDATA[2009-11-30 - A blast from the past]]> När Usain Bolt vid friidrotts-VM i Berlin i somras fullständigt slaktade herrarnas världsrekord på hundra meter tänkte de flesta att nu måste måttet ändå vara rågat. 9,58 sekunder ansågs övermäktigt för vilken idrottsman som helst att slå. Oavsett träningsmetoder, gynnsamma gener eller en alldeles vansinnig vinnarskalle. Möjligen att vi kunde få se något liknande ett par sekel framåt i tiden, men under vår egen livstid torde en jämförbar tid vara otänkbar.

Trodde de ja! Föga anade biologiprofessorer och sportkommentatorer att det skulle ta mindre än ett halvår innan Bolts tempo snarast skulle framstå som sköldpaddan i jämförelse med haren. Hjälplöst på efterkälken alltså. Än mer förvånande skulle de blivit, hade man berättat att det nya hastighetsfenomen som tagit till och med ljud- och ljusvallen med storm är tjej, utan någon som helst sprinterfarenhet, iförd tjock dunjacka – och nästintill totalförlamad!

Joho då. Den speed varmed jag navigerar mig genom tillvaron kanske inte ger några medaljer, men framstår (åtminstone för mig själv) som alldeles häpnadsväckande. Någon gång i somras nämnde jag hur min egen effektivitetsgrad ökar och är beroende av många saker att göra. Och nu har den i sanning fått att bita i.

Men det var så sant. Ägnade jag inte hela förra inlägget åt att redogöra för ett schema som gav lika delar frustration/inspiration/panik?

Visst gjorde jag det. Och därmed vore det minst sagt förmätet att utnyttja måndagsutrymmet till samma knot. Undan med det alltså, och istället fram med den enskilda händelse som mitt i denna späckade helg lyst allra starkast. Men först en kort bakgrund:

I mina tidiga tonår var jag, liksom en hel drös med andra tjejer (och en och annan kille) ridskolefrälst. I gryning som kvällsmörker, solsken som snöstorm, sju dagar i veckan cyklade jag de 1,5 milen – enkel resa – för att borsta lurviga ponnyer, med drömsk blick titta när de stora och duktiga tjejerna red och, framför allt, för att träffa kompisar med precis samma fanatiska läggning som jag. Ridskolan var den fritidsgård där vi hängde, skrattade, utbytte hemlisar och stöttade varandra i alla lägen.

Två personer stod ut lite extra i denna avgränsade värld. Jannica var den ena. Ett år äldre än jag, skötare på ridskolehästarna Maffi och Kameliadamen och med en lång, eldröd, limptjock hårsvans som hängde ner på ryggen. Den där tofsen var jag intill döden avundsjuk på i alla år. (Och det var förresten inte det enda. Jannica både flätade hästarna otvivelaktigt snyggast, och red en hel del bättre än vi andra också.) I vilket fall var vi oskiljaktiga som knäcken i pappret på julafton. Var vi någon gång inte i stallet, hade vi videokväll hemma hos någon av oss. Som fjortonåring lyckades jag övertala mamma att tillsammans med Jannica och två tjejer till åka själva till Göteborg och titta på tävlingarna i Scandinavium i fyra dagar. Och så vidare.

Jessica hette den andra personen. När jag var 13 år kom hon som ny ridlärare till min grupp, och knappt hann hon installera sig på nya jobbet innan jag utsåg henne till idol och förebild. Jessica var jättetuff, slängd i käften och red ljusår bättre än vi andra ens kunde drömma om. Flera av småtjejerna i stallet var ganska ordentligt rädda för hennes kraftfulla framtoning. För egen del var det hon som fick mig att förstå vad ridning egentligen går ut på, och i smyg drömde jag om att någon gång bli lika häftig och duktig som hon. Ganska höga förväntningar på någon som inte var mer än tonåring själv (Jessica var vid den här tiden inte mer än 18, 19 år), kan man tycka. Men i min värld var hon stor. Vuxen, rent av.

Efter några förlovade år tog våra liv olika vägar, och både Jannica och Jessica försvann ur min tillvaro. Men, genom en lycklig slump stavad Facebook – vi lever ju som sagt på 2000-talet – återupptogs kontakten mellan oss igen. Och självklart måste vi ses!

En logistisk käpp i hjulet var att de båda i dag bor i Halland respektive Småland, medan jag blivit kvar i Stockholm. Såsom varande hästmänniskor finns det dock en helg om året de med säkerhet vallfärdar hit. Nämligen under Stockholm International Horse Show, bland hästfolk rätt och slätt kallad Globenhelgen. Vad kunde passa bättre än att träffas då?

Sagt och gjort, i fredags ställde vi till med kladdkakefika hemma hos mig. Och under flera, flera timmar hördes i mitt grannskap ett tjatter utan dess like. Vi slängde oss vilt mellan samtalsämnen som rörde såväl gamla minnen, folk från förr och hästar till dagens utbildningar, karriärer och barn. Inte en sekund var tyst, inte ett ögonblick kändes onaturligt. De 13 år som förflutit sedan vi sågs senast kunde lika gärna varit 13 timmar. Möjligen med undantag för våra utseenden, som obarmhärtigt åldrats sedan ridskoletiden. :-) Fullständigt fantastiskt var det i alla fall!


]]><![CDATA[2009-11-26 - Skriet från soffhörnan]]> I måndags lovade jag att ämnet för den dagens blogginlägg skulle få en fortsättning i dag. Och redan på tisdagen var min avsikt att sätta mig och skriva ned vad som skulle bli en mustig, innehållsrik och personlig krönika över mina vidare assistansäventyr. Visserligen har jag tidigare skrivit om hur mina ambitioner att vara ute i något annat än sista sekunden alltid brukar komma på skam, men ändå. Tanken var god.

Problemet var bara att jag knappt hann mer än blinka, så var klockan torsdag förmiddag igen. Utan ens ett påbörjat blogginlägg, och i ärlighetens namn utan möjlighet att anslå så mycket tid som mitt utlovade ämne skulle behöva. Den kommande veckan är helt enkelt, som min kusin brukar uttrycka det, shit up!

För att vara slutet av november är detta en något ovanlig sits, till och med för mig. Min årscykel brukar annars till stor del likna björnarnas: hetsätning hela hösten (även om min diet snarare består av lösgodis än nötter) för att framåt vinterns inträde krypa till kojs och inte lyfta en tass förrän tidigast i april. Ett lyckat alternativ, som jag mer än gärna tagit till bara ekonomin tillåtit, är givetvis att likt flyttfåglarna helt enkelt pipa i väg till angenämare breddgrader. Den här hösten, som innehållit både ett nybyggt hus, en bil i akut behov av verkstad och en Försäkringskassa som inte tycks jobba ihjäl sig för att jag ska få mina utlovade pengar, erbjöd dock inte några som helst möjligheter till en utlandsresa. Och innan växthuseffekten ökat Sveriges vintertemperatur med sisådär 20-25 grader tänker jag baske mig hävda min rätt att spendera december i en soffa framför en videofilm.

Dessa tankar hade varit både goda och väl, hade bara min almanacka haft en något mer luftig framtoning. Men just de kommande sju dagarna har lyckats klumpa ihop sig på ett alldeles ljuvligt litet vis.

Så vad är det då som tar mina dagar i anspråk från och med i dag? Tja, lite av varje. Bloggen, givetvis. 0 frilansjobb som blev 1 som blev 2. En debattartikel till ett politiskt magasin, baserad på ett beslut i riksdagen som togs i går. Socialt besök i morgon från två viktiga, viktiga personer jag inte träffat på jag vet inte hur länge. Utlovad mammaledighetsfika på lördag. Dressyrtävling på världscupnivå i Globen på söndag (även ni som är patenterat ointresserade kan knappast ha undgått att det är hästfest i Stockholm hela helgen). Dop för lilla Ellen direkt efter dressyren, som jag därmed måste smita ifrån en timme i förväg. Inhandling av doppresent, som rimligen bör ha skett innan själva tilldragelsen. Förberedelse av föredraget till Tierp, som ska hållas på tisdag. Påbörjad inskolning av ny assistent, som tar både sin tid och energi i anspråk. Ny ridelev, som ska lära kännas och få ett träningsprogram. Krigsförklaring mot dammråttor, grus och gammal disk, som attackerat och spridit ut sig över vårt hem.

I maj, juni eller juli hade jag knappast reagerat över en sådan kalender. Snarast jag van vid ungefär den här mängden fasta punkter. Men i november! Jag grymtar högljutt varje gång mina stackars, hårt prövade assistenter försöker dra upp mig ur sängen. Lyckosamt nog har de vid det här laget lärt sig att ignorera mina missnöjda läten.

Och då har jag ändå inte nämnt det viktigaste. Paroll är frisk igen! Det var drygt en månad sedan han lyckades ådra sig en muskelbristning, med därtill följande veterinärundersökning och medicinering. Men, vid ett återbesök på kliniken förra veckan konstaterades han åter ohalt och fin. Med andra ord är det nu upp till mig och Linda att återerövra alla muskler och all kondition som den här tidens konvalescens har norpat. Och visst är det här är en tidstjuv av rang – om man tänker efter. Men det gör man inte! :-)


Hos kiropraktorn. Hovar uppåt sträck!
Foto: Martin Taesler

Hursomhelst. Där har ni en, måhända tafflig men ändock, förklaring till varför dagens text blev både något ostrukturerad och en smula pladdrig. Om intresse finns lovar jag att återgå till ett mer seriöst tonfall. Så småningom!
]]><![CDATA[2009-11-23 - Tre äpplen hög - max.]]> I veckan fick jag en inbjudan från Tierps kommun om att komma dit och föreläsa om mina erfarenheter av att vara assistansanvändare. Och det är klart, med sex år i bagaget som fysiskt beroende av andra människor för min överlevnad (fem om man undantar min inledande 11-månaderstillvaro på sjukhus) borde jag rimligen ha samlat på mig åtminstone ett par anekdoter och reflektioner att dela med mig av. Enligt mitt läkarintyg är jag heller inte mindre än 86-procentigt förlamad, vilket ofrånkomligen redan från början gjorde mig tvungen att ha personer omkring mig dygnet runt.

Så. Vad innebär detta? Innan jag själv skadade mig, när jag var 24, hade jag egentligen aldrig kommit i kontakt med yrket personlig assistent. Därför hade jag varken några insikter, åsikter – eller för den delen fördomar – om vad detta med att ha assistans betyder. Rent konkret förstod jag dock att assistenten skulle bistå mig med alla praktiska göromål: på- och avklädning, måltider, förflyttningar och liknande. Okej.

Redan de första dagarna hemma från sjukhuset insåg jag däremot de enorma utmaningar som föreligger med att ha en "främmande" människa hemma hos sig hela dagarna. Jag och Martin hade varit tillsammans i tre år. Var våra privata stunder nu ett minne blott? Skulle assistenten vara med och titta på om vi ville hångla? Hur skulle jag bete mig om jag blev ledsen för något/ville skicka ett hemligt SMS/inte orkade gå upp direkt när assistenten kom på morgonen?

Framför allt var jag livrädd för att be om någonting som inte var absolut nödvändigt. Jag var snarast tacksam över att en person behagade komma hem till mig varje morgon (att personen ifråga faktiskt fick betalt reflekterade jag aldrig över), och det gjorde att jag aktade mig noga för att utkräva för mycket av henne. Därför drog jag snabbt upp en gränslinje mellan vad jag kunde understå mig att ta emot assistans med, och det som jag nu trodde var mig evigt förlorat. Måltider – okej, utan att äta dör man. Smink – kunde jag knappast förvänta mig. Toalettbesök – var en ofrånkomlig del av jobbet, det insåg till och med jag. Rätta till jackan så den sitter snyggt – var även det ett orimligt krav. Även med kläder på sned skulle jag överleva, vilket inte rättfärdigade mig att be assistenten att fixa till dem. Med facit i hand kan jag se mig själv som så vansinnigt hospitaliserad efter ett år i slutenvården, att dagarna främst gick åt till att känna mig som en belastning för alla som måste ta hand om mig.

Till min enorma lycka fick jag dock redan från början en assistent som såg igenom mina inre behov. När jag själv var alltför mentalt liten för att orka ta kommandot över alla sådana små detaljer som skulle höja min självkänsla och omvandla mig från bara människa till en person, tog hon helt enkelt över taktpinnen. Detta skedde främst på två sätt:

Till att börja med tyckte hon aldrig synd om mig. Inte när jag svimmade i stallet av kyla. Inte när jag låg och yrade i min 15:e urinvägsinfektion. Inte när jag längtansfullt tittade på bilder från innan skadan. Och det var en sådan befrielse! Alla snedlagda huvuden och medlidsamma blickar jag hittills fått hade effektivt fått mig att för minska mina egna mentala och intellektuella kvaliteter. Helt enkelt hade jag känt mig som en mindre, lägre stående människa, bara för att min fysiska framtoning var så annorlunda. Sådana känslor kom nu helt på skam. Ingen undanflykt i världen var tillräcklig för att jag inte skulle göra precis samma saker som alla andra. Kanske på ett lite annorlunda, mer omständligt sätt. Men ändå!

Det andra var att hjälpa mig ta tillbaka domäner som för mig då, som 25-åring, var avgörande för min egen bild av mig själv. En morgon kunde hon fråga om jag inte ville plocka ögonbrynen. En annan på vilket sätt jag egentligen ville ha min polokrage vikt. Eller vilket håll jag tyckte det var snyggast att ha snedbenan åt.

Vips! Ju fler detaljer som skedde på mitt sätt, desto mer växte jag. Och blev gladare. Och större. Och kaxigare. :-) Även om det mesta av detta var rent ytliga, utseendemässiga småsaker, gav de mig tillbaka känslan av hur det var att vara Annika. Jag började minnas vem jag var innan sjukhusåret. Hur jag vill göra saker, på mitt sätt. Och när hon inte längre jobbade kvar, hade jag en mycket större aning om hur jag själv kunde dirigera min tillvaro.

Det var mina första, stapplande steg tillbaka till ett "normalt" liv. Något år senare inträffade ytterligare en viktig händelse på min assistansfront, som i lika stor grad format mig till den jag är i dag. Om ni vill, kan ni läsa mer om det på torsdag.
]]><![CDATA[2009-11-22 - Diskriminering sker där, inte här.]]>Måndag och tisdag denna regniga vecka var jag på ”equality-summit”, en återkommande EU-konferens om diskriminering. Egentligen är jag trött på att sitta och lyssna på alla dessa vackra ord från eldsjälar, ord som lägger sig som en kompakt novemberdimma runt själva sakfrågan, men man kan alltid göra intressanta iakttagelser. T.ex. hörde jag ordet ”disability” användas betydligt oftare än på liknande konferenser jag har varit på tidigare. Nu är det inget snack om att vi får tillhöra kretsen som anses vara utsatta för diskriminering. Jag antar att man ska se det som ett framsteg. 

 

Annars fanns det inte mycket att glädjas åt. Lika imponerad som jag var av simultantolkarnas snabbhet och skicklighet, lika förvånad blev jag över Nyamko Sabunis defensiva stil. Jag som trodde att hon ville förändra i alla fall lite, för någon diskriminerad grupp (jag är väl medveten om att hon inte är speciellt intresserad av ”min” grupp, så jag hade inga förväntningar i den riktningen) - men hon lät  ungefär som Göran Persson brukade låta. ”Inte behöver vi göra något i Sverige”, typ. Det var ungefär samma  upplevelse som att se en hockeymatch med Brynäs denna höst. De gör inte direkt bort sig eftersom de spelar bra defensivt. Å andra sidan gör de inga mål, och gör man inga mål så vinner man inga matcher. Och att vinna några segrar på detta område verkade Sabuni märkligt ointresserad av. 

 

 Bristen på självkritik märktes redan i Sabunis inledningstal där de flesta exemplen på diskriminering hämtades från olika länder i Afrika. En expert på diskrimineringsfrågor (fråga mig inte varifrån, det var så många experter som passerade revy dessa dagar, och de sa nästan samma sak allihop) fick efteråt frågan vad hon tyckte om talet. Hon svarade att det visserligen var diskrimineringen i EU-länderna man skulle diskutera på denna konferens, men det var intressant att höra hur det var i andra delar av världen också. Det tyckte jag var lite roligt

 

I den avslutande diskussionen på tisdagen tog Sabuni i alla fall upp en brännhet

 diskrimineringsfråga som rörde Sverige; skolmaten. Sabuni sa att man skulle prata med elevråden på skolorna ifall skolmaten var dålig. På frågan om vad EU ska göra när det gäller diskriminering så svarade hon att EU kunde samla ihop statistik, men att det annars låg på de enskilda staterna att motverka diskriminering. Jag läste i veckan angående den nya kommisionären, folkpartisten Cecilia Malmström, att Folkpartiet är ett federalistiskt parti som vill att EU ska ha mer makt. Detta verkar inte ha nått folkpartisten Sabuni.

 

Det var uppfriskande att höra exempel på vad som görs i de EU-länder som tar frågan på större allvar. Exempelvis vilka insatser Italien satte in efter att man ratificerat FN-konventionen för människor med funktionsnedsättningar. I Sverige tycker vi inte att vi behöver göra något efter att vi ratificerat konventionen. Jo föresten, man kan alltid skära i och begränsa de rättigheter vi redan har. Skolminister Jan Björklund tycker dessutom att behövs mer resurser till specialskolor för funkisar. Vill vi påpeka att detta faktiskt strider emot FN-konventionen så kan vi ju alltid prata med elevråden på respektive skola.  

]]><![CDATA[2009-11-19 - Återträff med glans]]> Hösten 2007 började ett nytt system rörande all högskole- och universitetsverksamhet i Sverige att gälla, kallat Bologna-processen. För att studenter ska kunna tillskansa sig studier i olika länder inom EU, och fortfarande ha någon nytta av betygen när de väl är hemma igen, är alla utbildningar nu indelade i antingen grundnivå (upp till en fil. kand.) eller avancerad nivå (påbyggnad på den förra, leder till en masterexamen).

Så. JMK, Journalisthögskolan, startade därför ett tvåårigt program som leder till en masterexamen i journalistik. Behöriga att söka var studenter med en tidigare fil. kand. i valfria universitetsämnen. Till ansökan skulle, förutom betygen på kurserna i examen, intyg om tidigare journalistisk erfarenhet bifogas. Och så det viktigaste av allt: en 500 ord lång motivering till varför just man själv fann sig lämpad att gå utbildningen.

Sagt och gjort. Efter en ångestladdad sommar satt vi, 18 förhoppningsfulla, samlade i JMK:s aula på uppropsdagen. Alla hade vi lyckats passera nålsögat och som första årskull bli antagna till programmet. Vi startade då en fyra terminer lång resa tillsammans genom ett myller av svett, ingresser, frilansskattesatser, deadlineångest och, kanske framför allt, en gemensam nervositet inför framtiden. Våra lärare, inbjudna föreläsande journalister och mentorer försatte nämligen inga tillfällen att pränta in i oss vilken hård verklighet som väntade utanför skolans fyra väggar när vi var klara. Närmast likt Hollywood-auditions målades journalist-Stockholm upp som en skoningslös tillvaro av hänsynslösa redaktörer, ständiga refuseringar och ett nästintill fnaskande för att ens få sätta en fot på någon redaktion. Min praktik, på Stockholm City förra sommaren (medan den fortfarande hade sexdagarsutgivning), bekräftade till viss del en – visserligen på ytan vänlig – stämning av hårda nypor och konkurrens i smyg mellan tidningens reportrar.

I alla fall. Under årens gång skedde onekligen ett visst manfall från klassen. Men, en hel del av oss lyckades i juni i år norpa åt sig det eftertraktansvärda diplom som förkunnar att studenten har erhållit "en Fil. Masterexamen i journalistik vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms Universitet". Lycka! Men sen då?

Efter att till största delen har hört av varandra via statusuppdateringar på Facebook i ett halvår, beslöt vi oss i tisdags för att samla ihop så många som möjligt från gamla klassen och se efter vad det blivit av oss. Klockan 17 var vi därför nio gamla journaliststudenter som möttes på Vurma på Birger Jarlsgatan inne i stan.

Och se! Förutom att det rent socialt var trevligt att återse bekanta ansikten, var det inte utan en pösande stolthet över varandra vi avnjöt våra kanelbullar. Samtliga hade, på ett eller annat sätt, erhållit journalistiska uppdrag under hösten. Samtliga var publicerade i någon tidning/hade genomfört radioreportage/stod i eftertexterna till något TV-program. Samtliga ägnade sig åt den verksamhet vi genomgått en eftertraktad, krävande yrkesutbildning för!

Allesamman instämde i att vi nog är alldeles enastående ändå. Visst hade vi alla även skrivit ett nästintill ändlöst antal jobbansökningar som inte utmynnat i något, och visst vet de flesta av oss numera vad ett närmast ryggradslöst bedjande om att sälja in frilansmaterial vill säga. Men ändå. Vi är journalister – på riktigt!
]]><![CDATA[2009-11-16 - Martin gästbloggar]]> Nu har tiden kommit för det som i Alex Schulmans vällästa blogg ”Att vara Charlie Schulmans pappa” plötsligt dök upp. Det vill säga en gästbloggare! Ni som läser Alex Schulman med någorlunda regelbundenhet missade säkert inte när hans älskade Amanda plötsligt dök upp och redogjorde för lite av sin syn på saker och ting. Och nu har alltså stunden kommit för samma sak att hända här: Martins gästblogg.

Vem är då jag? Det känns som en lång historia, så jag väljer att sammanfatta den med att det är jag som är gift med Annika sedan drygt tre år tillbaka. Det är dessutom jag som tar de flesta av bilderna som syns i den här bloggen, då fotograferande är det jag sysslar med allra helst. Då jag inte umgås med min älskade fru, det vill säga...

Nu skulle det här inlägget kunna handla om hur man lever med någon med en hög ryggmärgsskada. Men jag kan helt ärligt säga att jag skulle stå helt handfallen inför uppgiften! Egentligen borde jag så klart veta en hel del om det, eftersom jag och Annika varit tillsammans i åtta år, varav snart sex av dessa spenderats med denna ovälkomna gäst/åkomma/idioti i familjen. Men att beskriva ett typiskt liv för en anhörig till en gravt funktionshindrad förutsätter att man lever som "sådana" gör. Och det är där det spricker. Jag upplever ingen sådan tillvaro. Och det beror på en enda egenskap hos min fru. Nämligen en intill orimlighetens gräns ofantlig envishet.

Denna envishet är den ensamt avgörande ingrediensen i vårt underbara liv tillsammans. Redan från dag ett efter att Annika kommit hem från tiden på sjukhus och rehab, bestämde hon sig för att helt komma tillbaka till sitt gamla liv. Och det låter ju som en standardfras som kunnat uttalas av vem som helst inom ”vårdkedjan för ryggmärgsskadade”. Men det räcker inte för att beskriva målen som jag fått vara med att dela. ALLTING i vårt liv är som en riktig Svensson-parodi av bästa sort, och vi njuter av varje dag i vår förortsidyll. Att få vara precis lika vanliga som alla andra vardagsgråa människor är nämligen det vi trivs bäst med, och strävar efter i allt vi gör. Det är en av de viktigaste poängerna vi präntar in i skallen på nya assistenter och som alla som får en inblick i vårt hus lägger märke till. Annika har tackat nej till hundratals förslag på hjälpmedel och anpassningar, som säkert skulle kunna göra vardagen mer lättarbetad och smidig, men som ofelbart också ett steg i taget förvandlar vårt hem till en vårdinrättning. Det duger icke!

Annika använder inte färdtjänst, spelar inte rullstolsbasket och sitter inte i permobil – trots att läkarna sagt att hon borde. Hon fryser, blir trött och får ont både här och där, för att hon kämpar med sin vanlighet från att hon vaknar tills hon somnar. Men allt detta är resultatet väl värt: att få vara helt vanlig. Som vilken 30-åring som helst. Och bränslet i detta är hela tiden hennes aldrig sinande envishet.

Utan denna (stundtals sjukt irriterande, måste jag nog få tillägga!) tjurskallighet hade vi aldrig bott i vårt hus, fått se Nya Zeeland både en och två gånger, gått ner för 138 trappsteg i en medeltida borg i Skottland bara för att Annika älskar gamla fängelsehålor, åkt konstiga tåg, bussar och bilar och upplevt tusen andra saker som normalt inte anses tillgängliga, anpassade eller lämpliga för ”handikappade”. Och det älskar jag hennes envishet för. Och resten också, förstås!
]]><![CDATA[2009-11-15 - Grattis Lars!]]> 

Första gången jag stötte på Lars Lindbergs namn var när jag läste en artikel i tidskriften Moderna Tider om ADA-lagstiftningen som han hade varit i USA och studerat. Han skrev att vi borde ha en liknande lag i Sverige, en lag som bland annat klassade otillgänglighet som diskriminering. Året var 1997 och jag var ny inom handikappolitiken men kände ändå: ”Yes! Detta måste vara framtiden”. 

I nästa nummer fick Lars svar från några samhällsdebattörer som skrev att en sådan lagstiftning skulle vara stötande mot dem som upplevt riktig diskriminering, t.ex. afrikan-amerikaner. Sådana var tiderna då. Man blev inte så förvånad. Att människor med funktionsnedsättningar blev diskriminerade var en kontroversiell åsikt; också bland våra egna bröder och systrar. Det lät ju så negativt.

 

Senare samma år träffade jag Lars på LSU:s (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationers) årsmöte, som hölls i en sal i riksdagshuset. Han representerade Unga Hörselskadade, jag Unga Rörelsehindrade. Vi tog upp att LSU:s lokaler inte var tillgängliga och fick till svar en mumlande ursäkt. Härom dagen satt jag i denna sal igen, denna gång på en öppen utfrågning för riksdagsmännen om funiskars plats i scenrummet. Och även om det inte var många personer med egen erfarenhet representerade så tänkte jag på hur omöjlig denna debatt skulle ha varit i riksdagen för tolv år sedan.

 

Lars började sedan arbeta på regeringskansliet, nära socialminister Lars Engkvist, och han gjorde ett hästjobb för att handlingsplanen för den moderna handikappolitiken; ”Från patient till medborgare” skulle komma till och klubbas igenom. Idag har den fått något av ett löjets skimmer över sig för att så lite har hänt, men när den kom kändes det väldigt stort, som om frågan äntligen togs på allvar. Sedan är det ett problem i Sverige att vi gärna klubbar igenom handlingsplaner och ratificerar konventioner med många fina ord, men sedan aldrig skjuter till de resurser som behövs för att de fina orden ska bli verklighet. Det är också synd att Lars inte fick gå hela vägen och fullfölja det som han skissade på i den där artikeln i Moderna Tider; en svensk motsvarighet till ADA-lagstiftningen.

 

Men nu har vi fått ett nytt redskap i vår hand. Ett redskap som, om det används på rätt sätt, kan bli ett mycket viktigt vapen i vår kamp, nämligen den nya FN-konventionen för människor med funktionsnedsättningar. Det gäller bara att vi siktar rätt och inte skjuter oss själva i knäna. Lars har varit i USA igen och bland annat följt Obamas presidentvalskampanj. Han har kommit tillbaka med hundratals idéer om hur man kan arbeta med den nya konventionen. Tyvärr var inte den traditionella handikapprörelsen intresserad. I HSO, där egen erfarenhet och kunskaper om funktionshinderpolitik inte är några meriter, så förlorade han tidigare i år valet om ordförandeplatsen.

 

Vid sådana tillfällen tappar jag tron på handikapprörelsen, men som tur är finns det alternativ. Det är med stor glädje som jag kan gratulera Lars Lindberg till Stilpriset 2009.  

 ]]><![CDATA[2009-11-12 - Hur man handikappanpassar... en häst!]]>
Detta förtjänar att sägas först: ett stort TACK för alla kommentarer, mail och meddelanden efter förra inlägget! Men jag förvånas inte nämnvärt av att ni har egna kärlekshistorier som format, och i vissa fall även förändrat, era liv. Alla hästgalningar förstår naturligtvis lyckan över en snorig mule mot kinden, som – av naturliga skäl – kan te sig mer obegriplig för er andra. Å andra sidan är jag övertygad om att leriga tassavtryck på finbyxorna eller en skvätt hundkiss i gympadojorna kan ge samma ohöljda endorfinrus. Och tur är väl det!

Nåväl. Jag fick ett par frågor om hur det rent praktiskt gick till att göra mig till ryttare igen. För det är klart, att det fordrar ett visst förarbete att sätta mig på en hästrygg i dag. Till viss del av mig, men framför allt av hästen. Som tur är har jag efter tio veckor på ICA-kuriren blivit något av en expert på konsumentupplysningsartiklar. Därför följer den här: gör-det-själv-guiden Att handikappanpassa din häst!

Steg ett i detta rörde dock enbart mig och min förmåga att hålla mig kvar på hästen när jag väl kommit upp. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är min bålstabilitet och förmåga att hålla mig upprätt lika med noll, varför jag behövde någon typ av korsett eller "pjäxa" för att inte trilla av.

Sagt och gjort, Mats och Hans (min sjukgymnast respektive ortopedtekniker) gjorde först en gjutform av nästan hela min kropp, från knäna upp till axlarna. Denna fylldes sedan med flytande gips, varpå Hans skapade ett tvådelat skruvstäd för mig att sitta fast i. Konstruktionen tillåter bakstycket att sitta fast i sadeln hela tiden, medan framstycket knäpps fast efter att jag kommit på plats.

Innan det kunde bli rida av behövde jag givetvis fråga Diego efter hans åsikt om denna något otympliga anordning:


På den här bilden sitter alltså bara bakstycket på.

Den här sadeln låter en del! Men Diego, som tolererade den mest obalanserade nybörjare utan att blinka, kunde inte bry sig mindre. So far, so good!

Nästa steg var att göra honom bekant med lyftanordningen, som jag skulle hissas upp i för att sedan sänkas ner på hans rygg. Till en början fick han snuffa på det fladdriga skynke ryttaren använder att åka i.



En vanlig häst skulle ha betraktat tygstycket som en anfallande tiger allraminst. Diego litade motvilligt på våra försäkringar att det inte skulle äta upp honom, men i ärlighetens namn förstod inte heller han riktigt varför vi måste stå i närheten av den där otäcka saken.

Som tur är har en kompis till mig (som förresten också heter Annika, som också varit med om en ridolycka, som också är ryggmärgsskadad, som också bor söder om stan... Gissa hur många gånger vi blivit sammanblandade?) ridit på det här sättet i åratal. Så, vi lät helt enkelt Diego titta på när hon sänkte ner sig på sin häst.



Vår nästa plan var att han själv skulle kunna först gå, och sedan till och med stanna under lyften (som alltså surrar och fladdrar så det står härliga till).



Även det tog en del tragglande, men när han behärskade det någorlunda var det dags att presentera honom för människan som skulle sitta i det där tygstycket.


Och se! Människan hade godis! Med ens log lyckan igen.

Som om inte dessa förskräckelser vore nog började dock Annika hissa sig upp och ner...



... och sedan, i ett obevakat ögonblick, sänkte hon sig neråt allt närmre hans rygg. Detta skedde givetvis inte i en handvändning, men efter ett antal timmar (och ännu fler morötter!) tycktes Diego plötsligt gilla läget att bli handikapphäst.

När det senare var det dags för premiäråktur för mig, också barbacka hängande i skynket, uppförde han sig som han alltid gjort när nybörjare kravlat sig upp. Nästintill sov alltså.

Och så kom examensdagen! Efter en hel del ansträngning, och en massa support från vår omgivning, kände både jag och Diego oss redo för att fortsätta ridäventyret på egen hand. Med andra ord lät jag mig själv hissas upp...



... och Diego verkade faktiskt inte helt missnöjd över att ha tillbaka sin mamma på ryggen igen. Och då var det ändå två och ett halvt år sen sist!

Sen, förstår ni, bar det av. Med vinden vinande i håret och tårar sprutande ur ögonen dundrade vi fram i en maklig skritt. För säkerhets skull med många halt-pauser, när jag höll på att kräkas av åksjuka. :-) Men ändå. Tillbaka till häst var jag!
 

]]><![CDATA[2009-11-08 - My Number One]]> Minns ni den? "You are the one, you´re my number one..."

Det var 2005 som Helena Paparizou tog sig ända till Eurovisionschlagerns första plats med en dänga som fullständigt kom att penetrera radiostationerna hela sommaren. Alla hörde den, alla sjöng med. De flesta av oss minns den från bilradion, dansgolvet eller som bakgrundsskval i köpcentret.

Ingen ridsportsentusiast kan lyssna på den utan att bli varm i magen. Det var nämligen den här låten som Jan Brink, Sveriges fixstjärna i dressyr, under flera år red sina tävlingsuppvisningar till. I perfekt takt till grekisk disko dansade hans häst, Briar, runt i manegen innan ekipaget slutligen gick i pension för knappt ett år sedan. Säg "My number one" till vilken hästnörd som helst och han eller hon blir fuktig i ögonen.

För mig råder det dock ingen tvekan om vem som är verklighetens Nummer 1. Och fastän det i december är tre år sedan han lämnade jordelivet, finns det ingen – varken förr eller senare – som kommer ens i närheten av att kunna mäta sig med honom. Därför tänker jag ägna hela det här inlägget åt att berätta för er om Diego. My own number one.



Våra vägar korsades den dag jag kom för att börja arbeta på Strömsholm, en av Sveriges två riksanläggningar inom ridsporten. Förutom att ha till arbete att rida andras hästar blev jag tilldelad en äldre, erfaren utbildningshäst, som jag skulle ha som min egen för att kunna träna och utveckla min egen ridning på. Min chef, en före detta OS-ryttare, berättade innan jag hade sett honom att han var 16 år och utbildad ända upp till Grand Prix, dressyrens högsta klass. Och, tillade hon:
- Han är ful som stryk... Men har ett hjärta av guld!

Det där med fulheten kom jag att bestrida häftigt så länge Diego levde. Visst var han något mindre graciös och atletisk än sina lika lärda hästkollegor. Lite kortare ben, lite längre rygg än vad man skulle önska. Men vad gjorde väl det?

Hans hjärta var nämligen inte bara av guld. Det var minst sagt enormt, och bultade för vem som än kom i hans väg. Alla fick klappa. Så fort jag närmade mig hans box hördes ett dovt kuttrande där inifrån, som en kanariefågel med basröst. Det var Diego som mjukt gnäggade välkommen. Vi brukade ofta skämta om att han var den som skulle dö först ifall alla hästar skulle släppas ut att leva ett liv i det vilda igen. Helt utan känsla för att någon kunde vara farlig eller ovänlig hade han antagligen nyfiket velat bekanta sig med alla hungriga, hästätande rovdjur...

När jag vaknade upp på sjukhuset efter en två veckor lång sömn var det Diego jag frågade efter först. Och under hela min sjukhusvistelse var saknaden efter honom min främsta drivkraft för att vilja komma ut därifrån.

Därför höll jag närmast på att få dåndimpen när jag, cirka åtta månader efter olyckan och fortfarande inneliggande på rehab, fick ett samtal från ovannämnda chef. Hon hade nämligen helt frankt knallat upp till anläggningens VD och klargjort att Diego var min häst – och så skulle förbli! Därför ringde hon för att berätta att det bara var för mig att skynda på det där med tillfrisknande, så jag kunde komma och hämta hem min bästa vän...

Så blev Diego 08:a. Och under två och ett halvt ljuvliga, slitsamma och sagolika år kamperade vi ihop, han och jag. Under den tiden hann han både med att vara läromästare till en av mina hästintresserade assistenter, tävlingshäst i dressyr till en ryttarkollega och gudabenådad handikapphäst till mig själv. Det är överflödigt att tillägga att han skötte alla sina uppgifter exemplariskt. Samt att jag varje dag under dessa år möttes av en kuttrande hälsning när jag rullade in i stallet på morgonen. Och, precis som på Strömsholm älskades Diego av alla som kom i hans väg. Såväl stallpersonalen, min extremt hästovana mamma som Martin fick se sina hjärtan smälta inför min genomsnälla, glada och hypersociala häst.



Den 19 december 2006 fick dock drömmen som var vårt liv ett abrupt slut. En grym bakterie ledde till akut tarmvred, och efter en hel natt av fasansfulla plågor, en efterhand allt mer uppgiven veterinär och tillräckligt med tårar för att kunna sänka en ö i havet fick Diego klockan fyra på morgonen slutligen befrias från sitt lidande.

I mitt liv är han emellertid lika närvarande i dag som den där första dagen på Strömsholm. Hans sadel, täcken och borstar ligger visserligen prydligt nerpackade i mitt garage. I hans box bor i dag en annan, främmande häst. Men i mina tankar, i mitt hjärta, finns han alltid på plats. Och inte en dag går utan att jag och Martin pratar länge om vår glada, tillgivna familjemedlem. För mig är Diego densamma som han alltid kommer vara. My number one.


]]><![CDATA[2009-11-08 - Det är friskt att vara sjuk]]> 

Den här bloggen har handlat en hel del om rätten att arbeta. Det är inte så konstigt. Det pratas väldigt mycket om att alla ska arbeta numera, samtidigt som nya bedömningar och förslag gör att jag och många andra kommer att få mycket svårare att kunna arbeta i framtiden. Senast denna vecka hörde jag om en person som har fått säga upp sig p.g.a. att man dragit ner på dennes assistans. Det är fruktansvärt. Vedervärdigt! Jag saknar ord. 

 

Den historia som vi funkisar har haft när det gäller arbetsmarknaden är inte rolig Arbetslösheten är och har alltid varit enorm för personer med rörelsehinder. För några år sedan hade vi en situation där människor mot sin vilja förtidspensionerades för att arbetslöshetssiffrorna skulle gå ner.

Samtidigt finns där en annan verklighet som jag inte har skrivit så mycket om. En verklighet där man inte längre får eller kan vara sjuk. 

 

Jag har nu varit dålig, krasslig, sjuk, svag, eller vad man nu vill kalla det, i två veckor. Fast jag vet också att det inte bara är viruset som spökar. Jag känner igen symptomen när kroppen plötsligt tappar kraft. Det brukar inträffa ungefär samtidigt som vi övergå till vintertid så nu ligger jag här och fruktar den annalkande vintern. 

 

Självklart är det frustrerande. Men så kommer en annan känsla smygande. En känsla som jag först inte vill låtsas om. En känsla av ”skärp dig! Ligg inte där och var en belastning.” ”Upp med dig och gör nytta”. Den känslan är inte ok. Den ska inte finnas i mitt huvud. Ändå finns den där som en irriterande klåda.

 

Du är vad du gör. Ju mer du bidrar med, desto mer är du värd. Ingen säger så rakt ut, men det är lätt att man börjar tänka så i ett samhälle där den arbetande människan är normen. Min arbetskapacitet varierar mycket och de perioder av livet då jag inte har kunnat jobba 100 %, börjar jag alltid ifrågsätta mig själv. Det spelar ingen roll om jag har jobbat 80%, 50%, 20% eller 5%. Jag börjar alltid fundera över hur mycket de övriga procenten är värda. Det är en märklig form av destruktivitet, men den har sin orsak.

 

Minns ni den svenska sloganen för det europeiska handikapp-året 2003; ”100% människa”. Som att det behövde påpekas. Jag har aldrig känt mig som 20% giraff. När det som är självklart sägs som om det vore en nyhet, så blir man misstänksam. Finns det någon som inte tycker att jag är 100% människa?

 

I Sverige idag är det inte lätt att vara sjuk. Precis som man i Danmark har gått från att vara främlingsfientliga i smyg till att bli det öppet, i takt med att ledande politiker anammar rasisternas synsätt, har Sverige gått från att ge subtila signaler till att öppet misstro och nästan förfölja sjuka. I Danmark är det invandrarna som är fuskare. I Sverige är det de sjukskrivna. 

 

Jag aldrig låtit kroppen sätta gränser för vad jag vill göra. Men samtidigt kan jag inte bara acceptera att gå in på en arena som inte alls är anpassad för mig. Lika lite som jag accepterar att bli hindrad av en trappa, lika lite borde jag acceptera att bli fysisiskt sönderkörd av ett arbetstempo som inte är skapat för mig. Det är svårt, men ibland måste man våga ta sig rätten att skriva sina egna regler.  

 

Men för att komma dit så får man börja med att jobba med sig själv. Jag älskar min kropp, de begränsningar som den har har gjort mig till den jag är. Jag kan göra allt jag vill, men då måste jag också få tid till återhämtning. Viljan att passa in i normen som jag omges av är naturlig men leder helt fel. Jag vill inte ha något med den normen att göra, för den skapades av människor som inte har en aning om hur det är att leva med en kropp som är min. Det jag vill är att skapa en ny norm som utgår från att alla är lika för att vi alla är olika. Allt detta vet jag. Jag måste bara påminna mig själv ibland.      

]]><![CDATA[2009-11-05 - Mot medelåldern]]> Knappt hade jag hunnit skicka iväg det förra inlägget, om vad jag gjort sen sist, innan en ilsken kommentar uppenbarade sig från Emma. "Men hallå! Du har ju fyllt halvvägs till 60 också!"

Och det har jag ju. Otvivelaktigt. Länge trodde jag att övergången till mitt livs fjärde decennium skulle föregås av minimal ångest och identitetskris. När Martin för ett par år sedan passerade 30-strecket mottog han det snarast med en smula stolthet över att äntligen kunna kalla sig vuxen på riktigt. Dessutom kände han en viss lättnad över att kunna bocka av en "borde"-lista bestående av utbildning, bostad och annat som en Svensson enligt Mall 1A ska ha hunnit med medan han/hon är 20-nånting.

Min egen förteckning över avklarade projekt var inte kortare den. Som bonus hade jag dessutom grejat ett bröllop redan vid 26 års ålder, och tryckt i mig ohälsosamt många universitetspoäng under ett helt decennium. Att bli 30 innebar alltså ingen fara på taket. Tänkte jag.

Därför var känslan i maggropen när jag vaknade den där ödesdigra lördagen något... Otippad. Huset glänste av rengöringsmedel, finkläderna var framlagda och cateringmaten färdig för Martin att åka och hämta. Allt var med andra ord klart för mitt trettioårskalas att börja. Och båda vi gillar att ta hem folk på fest.

Ändå sitter jag denna morgon fast i en känsla av att jag är på väg att lämna något viktigt. Att de senaste tio åren erbjudit massor av möjligheter, vars dörrar obönhörligt är på väg att smälla igen mitt framför näsan. Jag, som alltid varit en hemmaråtta av rang, känner hur klaustrofobin eskalerar inom mig. Tänk om jag vill valla får på Nya Zeeland ett år! Köra kust till kust i USA! För en 23-åring är ett sådant tilltag helt naturligt. Men att sticka utomlands när man fyllt 30?

Sekund för sekund fantiserar hjärnan ihop ett oändligt antal äventyr och påfund som samtliga endast står till buds för generationen unga vuxna, och som jag efter denna dag är för evigt utestängd från. Inget back-packande i Asien. Inget ströpluggande på verklighetsfrånvända humanistiska kurser av typen Antik landskapsarkeologi i Medelhavsområdet eller Barndomens kulturhistoria. Från och med i dag finns bara jobba jobba jobba döden.

Denna plötsliga insikt är nästan mer än jag kan hantera där på sängkanten. Jag börjar svettas, får svårt att andas och känner (så lam jag är) hur magen knyter sig. I ett desperat ögonblick börjar jag nästan längta efter Pippi Långstrumps krumelurpiller. JAG VILL INTE BLIVA STUR!

Men så kommer lugnet. Lika snabbt som hysterin brutit fram, lika snabbt bedarrar den igen. För hur många platser det än finns i världen, är jag idag precis där jag vill vara. I ett falurött hus, med mannen jag älskar och med ett diplom från yrkesutbildningen jag velat gå sen jag var sex år gammal. Dessutom med nästintill dagliga utflykter till ett stall inte långt hemifrån. Varför skulle jag vilja därifrån?

Nya Zeeland tänker jag förresten återkomma till inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag och Martin har långt framskridna planer på att besöka orangutangerna på Borneo, så jag kommer kunna bocka av åtminstone en del av Asien. Och ni som läste bloggen i somras är ju redan insatta i vilken relation jag och och USA har till varandra.

Därtill kommer jag på ett helt gäng rättfärdiganden som min nya ålder för med sig. Jag kan utan omsvep erkänna att jag hellre sitter hemma framför Idol på fredagkvällen än huttrar i en iskall krogkö. Istället för hippa magtröjor döljer jag glatt mina magvalkar i en bekväm munkjacka. På min stereo spelar jag precis den musik jag tycker om, utan hänsyn till veckans topplistor. Och så vidare. Det här att bli 30 är på det stora hela inget annat än en själslig avslappning.

Därför är det ett förnöjsamt födelsedagsbarn som mottar kalasets gäster och därtill hörande gratulationer. Till råga på allt behagar höstsolen värma trivsamt, så flera eftermiddagstimmar spenderas ute på altanen och gräsmattan. Även när klockan börjar närma sig senare är den enda fadäsen att Zoe, den enda fyrbenta gästen, har lyckats sätta i sig en halv Västerbottenpaj själv – med en hel del magknip som följd.


Mycket vill ha mer... (paj)

Röj? Dans på borden? Fest in på småtimmarna?

Nja, inte direkt. Hade varit trevligt, absolut. Men dagen därpå var det tävling igen... :-)


]]><![CDATA[2009-11-04 - Tips från sängkanten]]>Jag har varit sängliggande och sjuk i över en vecka. I morse trodde jag att jag var någorlunda frisk igen och gick ut för att äta lunch. Det höll på att ta knäcken på mig. Jag har legat i sägen hela eftermiddagen och brottats med frågeställningen "är jag sjuk? /är jag frisk? /är jag sjuk? Enligt de nya moderaterna finns inga sådana gråzoner. Man är bara sjuk om man är döende, typ. Och jag som antagligen inte ens har svinet utan bara ett vanligt klassiskt virus.

 

Vissa saker verkar dock de nya moderaterna ha förstått. Jag ger er tipset även om risken finns att min blogg (som är mer opartisk än Sveriges Television) lyfter fram moderaterna provocerande ofta efter min Hökmark-kramning för några veckor sedan (men skrev jag inte om Laila Freivalds förra gången, va? va?). Hillevi Engström skriver bra i Aftonbladet om rätten till att vara hemma med sitt barn efter att en pappa har blivit nekad hjälp för att kunna vara pappaledig.

 

Glädjande att vissa politiker har börjat förstå. Jag anar att Engströms insikt i frågan grundar sig i Stils seminarium om assistansen i september. Ett seminarium som handlade mycket om möjligheten att vara förälder och där Hillevi Engström var en av deltagarna. Klicka här så får ni se klipp därifrån.  

]]><![CDATA[2009-11-02 - Detta har hänt]]> Till att börja med: vad kul att du kom tillbaka! Tack!

De senaste veckorna har jag, på olika håll, stött ihop med inte mindre än fyra personer som tillhör vitt skilda delar av mitt förflutna. Någon krock var rent fysisk – en gammal jobbarkompis var på vippen att landa i mitt knä när jag i Formel 1-mässig stil susade fram mellan brödhyllorna på Ica. Andra har jag, som en sann medborgare av 2000-talet, fått kontakt med på Internet. En tjej jag spenderade otaliga timmar bakom godisdisken på Filmstaden Sergel med för ett antal år sedan har förvandlats till framgångsrik copywriter, vilket jag definitivt tänker höra mer om när vi som bestämt ska ses över varsin kanelbulle. I slutet av november får jag besök av både en gammal ridlärare och en tonårsbästis, som jag inte träffat på 13 år men som båda haft ett enormt inflytande över mitt liv. Mer om detta kommer garanterat senare.

I alla fall. Den här typen av händelser följer alltid ett väldigt likartat mönster. Vissa frågor går helt enkelt inte att undvika, varken att ställa eller att svara på. Nämligen:

"Vad gör du?" (Mycket allmän fråga. Syftar till att ge frågeställaren en allmän orientering om läget; inte minst hur lyckad personen som svarar blivit sen sist.)
"Träffar du några från ..?" (Handlar både om att få grepp om personens umgängeskrets och, förhoppningsvis, skvaller om gemensamma bekanta.)
"Bor du kvar i ..?" (Ställs bara om man haft en någorlunda privat relation när det begav sig.)
"Är du fortfarande tillsammans med .. ?" (Än mer delikat än frågan ovanför. Kräver nästan att man träffat personens pojk-/flickvän vid åtminstone ett par tillfällen.)

Givetvis ges konversationen en extra krydda när en av parterna utan förvarning sitter relativt stilla i en rullstol, med en främmande människa som puttar på, och avvärjande suckar: "Äsch... Jag har brutit nacken bara..." när den intet ont anande andra personen frågar vad som har hänt. :-) Å andra sidan är djungeltelegrafen snabbare än det hastigaste bredband i världen, så – särskilt nu för tiden – är det sällan jag stöter på någon som inte redan är informerad om läget.

Nåja. Det jag, via en möjligen alltför omständlig, inledning vill ha sagt är att jag funderat en hel del på hur detta nystartsblogginlägg borde formuleras. Även om vi inte varit ifrån varandra mer än ett par månader känns situationen en smula ringrostig. Vad bör jag berätta från min bortavaro? I korthet:

- Mitt varande på ICA-kuriren tog slut för en dryg vecka sedan.
- Linda har haft en både intensiv och framgångsrik tävlingssäsong, som krönts av ett par segrar och flera pallplatser. En sällsynt lyckad dag såg ut så här:


Stenhård koncentration på uppvärmningen...


... ledde till vinst, prisrosett och segertäcke!

- Huset är färdigmålat! Joho minsann. Jag och Martin är stolta som nyblivna föräldrar (allra minst). Naturligtvis finns det bildbevis på telningen:


I dagsljus...


... och la residence by night.

Det var de stora dragen. Så! Nu känns det som att jag är tillbaka i bloggmatchen.

Nu kör vi!

(Samtliga kort: Martin Taesler)
]]><![CDATA[2009-10-23 - Laila kom tillbaka!]]>veckans bisarraste nyhet. FN-organet World Food Program har flugit in barn från Ghana till G8-mötet i Rom, för att de ska bli matade med gröt av toppolitikernas fruar. Man tror sig ha blivit förflyttad till 1840-talet. Är det ett skämt? En konstnärlig installation? Kunde de inte fått lite bättre käk?

Jag känner plötsligt hur jag börjar längta efter förre utrikesministern Laila Freivalds. Jag tänker på när hon kom ut från sin nyinköpta bostadsrätt och började skälla ut journalisterna som trängdes utanför hennes dörr. De ville ha svar på varför hon, som under alla år som politiker hade arbetat mot ombildningar av hyresrätter, nu hade köpt sin ombildade lägenhet. Laila spände ögonen i journalisterna och säger: "Har ni ingen skam i kroppen, ni borde skämmas". Sedan pekar hon på alla journalisterna i tur och ordning och fortsätter: "Du, du, du och du. Skäms!" Kan man inte flyga ner Freivalds till G8 mötet för ett kort gästspel? Det skulle verkligen behövas.]]><![CDATA[2009-10-22 - Kommer strax!]]> Råkat klicka på den här länken av misstag? Åtminstone utgår jag från att det var oavsiktligt du kom hit, eftersom aktiviteten på den här bloggen varit noll och ingen i ett par månader.

Men det ska det bli ändring på! Den 2 november, för att vara mer exakt. Då rullar jag nämligen i gång med en ny text. Tågordningen kommer vara densamma som tidigare – måndagar och torsdagar kan du förvänta dig nya inlägg på den här adressen av varierande längd, betydelse och seriositet. :-)

Välkommen tillbaka!
]]><![CDATA[2009-10-08 - Reflektioner från Strasbourg del 2 - Möte med parlamentarikerna eller Franksson hjärta Hökmark = sant]]>Så röstade Irland ja till Lissabonfördraget till slut, skam den som ger sig. Nu väntar man bara på ett ja ifrån Polen och ett högst ovilligt Tjeckien. Lissabonfördraget kommer bland annat att innebära att EU-parlamentet får mer makt. Under Freedom Drive i Strasbourg fick vi nöjet att träffa parlamentariker från alla representerade partier från Sverige, utom Piratpartiet och Centerpartiet. Vi förde fram våra krav; bland annat att rätten till personlig assistans ska finnas i varje medlemsstat. Att nedläggningarna av de förhatliga institutionerna som håller våra systrar och bröder runt om i Europa inspärrade, eller rättare sagt fängslade, måste påbörjas och att arbetet med att stärka diskrimineringsdirektiven måste fortsätta.

 

Så hur var de då, parlamentarikerna?  De dröp av välvilja. Carl Schlyter från Miljöpartiet utmärkte sig lite genom att vara befriande ärlig om vad han tyckte att EU skulle göra och inte göra. Miljöpartiet vill ju inte att EU ska ha så mycket makt. De flesta var lite nervösa, antagligen av att möta så många funkisar på en och samma gång. Utom Alf Svensson från KD som körde på i samma säkra stil som han alltid gör. Han predikade bra, men ur hans mun kom mest bara luft med en doft av söt sirap. Den stilen funkar uppenbarligen i tv men jag är tveksam till om den gör honom till en bra politiker. Politik handlar ju inte om hur man talar, utan vad man gör. 

 

Mest engagerad var utan tvekan Eva-Britt Svensson från Vänsterpartiet. Hon brann så att tårarna rann. Vilket var bra. Ärligt engagemang är alltid bra och viktigt. Ändå kunde jag inte bli att tänka på om tårarna rinner även när hon möter andra påtryckningsgrupper, exempelvis bönderna från LRF? Vid det laget hade vi mötts av väldigt mycket välvilja. Även om jag vet att Eva-Britt har nära erfarenheter av de frågor vi driver så var jag vid det laget så trött på inkännande politiker att jag fick lust att utbrista -  Vi vill inte ha välvilja och medkänsla, vi vill bara har våra rättigheter”. Det var i  ljuset av detta som det kändes så befriande att träffa Gunnar Hökmark.

 

Jag skrattade lite när Kerstin Selin från JAG berättade att Hökmark från moderaterna skrivit att han ”självklart” skulle komma. Jag har alltid tyckt att det är något komiskt med de gamla hederliga moderaterna. Min pappa är aktiv moderat, så jag har träffat många uppblåsta moderater genom åren och jag får alltid lust att sticka hål på dem. Hökmark brukar framstå som en klichébild av de ”gamla moderaterna”.

 

 När jag jobbade med CP-magasinet så hade vi ett inslag där vi  skulle utse ”världens största mongo”. Vinnare av denna ärofyllda titel blev en vän som kan representera de flesta diskrimineringsgrunder. En lesbisk kvinna med funktionsnedsättning och utländsk bakgrund. Som tvåa ville vi ha motsatsen. Alltså en heterosexuell, vit medelålders man utan kända lyten. Vi hade genast två kandidater,  Per Nuder och Gunnar Hökmark. Valet föll på Gunnar Hökmark som lite oförstående fick svara på frågan hur det kändes att komma tvåa i tävlingen  ”Världens Största Mongo”. 

 

Fylld med förutfattade meningar fick jag då till slut träffa Gunnar Hökmark i egen hög person. Den vi mötte var inte den arroganta person jag sett på tv, utan en person som svarade öppet, ärligt och tydligt på våra frågor. Inget fluffigt, inkännande politikersnack. På min fråga om hur han ställde sig till att de föreslagna nedskärningarna i assistansen kommer att göra det svårare för en viss grupp att ta sig in på arbetsmarknaden, och hur detta förslag rimmar med Moderaternas ambition att få fler från in marginaliserade grupper på arbetsmarknaden, svarade han (citerat ur minnet): 

” Det är ingen hemlighet att jag tycker att andra skulle kunna göra många av de saker som staten gör idag. Men det finns vissa inskränkningar och besparingar som jag inte tycker att man ska göra. Jag tycker inte att man ska skära eller spara i assistansen och detta gäller oavsett om man arbetar eller ej.” INGA nedskärningar eller besparingar alltså. Detta budskap kommer från en av de klassiska moderaternas portalfigurer. Vi får hoppas att det når fram till den ”nye moderaten” Anders Borg på finansdepartementet. 

 

Ja, jag vet. Det är lätt att säga sådär. Inför oss. Det kostar inget. Men jag vet när jag blir respektfullt bemött. Hos Hökmark fanns ingen välvilja, ingen inställsamhet, inga vackra ord som inte betydde något. Utan bara en enkel rakhet som kändes befriande efter all fluffighet vi tidigare mött. Den politiker jag, utifrån mina förutfattade meningar, hade förväntat mig minst av hade gett mig mest. Och jag lämnade mötet med den glädje man känner när man inte har fått sina fördomar bekräftade.      

]]><![CDATA[2009-09-27 - Reflektioner från Strasbourg del 1: Spårvagnar här och där ]]>Varje gång jag har varit ute och rest i handikappolitiska sammanhang så har jag blivit väldigt glad. Över kraften, över solidariteten, över den skarpsynthet man möter. När jag sedan kommer hem så känner jag mig alltid sorgsen. Vi har ju så mycket här. Vi har resurser, vi har möjligheter, vi kan skapa stora förändringar. Så varför gör vi inte det? Man kan fundera  tills man blir gråhårig över detta, men jag tror att det beror på att vi saknar de rätta perspektiven här hemma.

 

Sällan har  jag upplevt det så tydligt som när jag nu kom hem från Freedoom drive i Strasbourg, där vi, IL-representanter från hela Europa, träffades för att föra fram våra krav till Europaparlamentet. Jag får inte in alla intryck under resan i en enda text, (i alla fall inte om jag vill att den ska vara någorlunda läsbar) Därför tänkte jag skriva några olika reflektioner ifrån vår resa.  

 

Jag startar med en bild. På tisdagen den 15 september åkte vi åtta rullstolar och permobiler i en och samma spårvagn till Europaparlamentet. Jo ,ni läste rätt: ÅTTA! Och det var inte ens trångt. I Göteborg inhandlade man nyss nya spårvagnar från Italien. De påminner om Stockholms låg-golv bussar och de är lika svåra att ta sig in om man använder rullstol, dvs. det är praktiskt taget omöjligt.

 

 Stil-pristagaren Erik Ljungberg skapade hemsidan Väst-tragik som en protest mot detta. Fast inte bara mot de otillgängliga spårvagnarna, utan det var också en protest mot att man, om man mot förmodan lyckades ta sig in i vagnen, inte fick sitta kvar i sin rullstol under resan. Eriks initiativ blev glädjande nog mycket uppmärksammad. Jag tycker att det är en av de senaste decenniets bästa handikappolitiska insatser. Men jag vill ändå, med Spårvagnarna från Strasbourg i färskt minne, passa på att korrigera Erik lite. Göteborgs spårvagnar är inte bara en tragik för västra götaland, de är en skam för hela Sverige.    

]]><![CDATA[2009-09-20 - Kvack!]]>Sverigedemokrat? Eller på att Kalle Ankas fru (eller om det var Arnes, eller Pauls?) har börjat fylla våra medier med åsikter som doftar 1800-tal? Jag får skriva mer när jag har vilat upp mig lite. Jag kan för närvarande bara rapportera att Beatles skivorna, som väntade på mig här hemma, låter alldeles fantastiska i mono, ett ljudformat som blev antikt för fyrtio år sedan. Har jag blivit lika konservativ som Hägglund och Anka? Ve och fasa!    ]]><![CDATA[2009-09-13 - Till Strasbourg med livet som insats]]>
Det må vara hur det vill med den saken. Jag känner mig olustig, men det blir antagligen kul när vi kommer fram. Om vi kommer fram.]]><![CDATA[2009-09-07 - Kjell har ordet]]>
Ingen tid för vassa formuleringar alltså. Så bra då att Kjell Stjernholm, teaterchef för Moomsteatern, levererar ett så bra inlägg om SVT:s nya dokusåpa "Den stora resan". Jag lämnar därför över veckans inlägg till honom ]]><![CDATA[2009-09-03 - Tack för allt!]]> Så har tiden kommit för den här bloggens sista inlägg.

Och vilken sommar jag lägger bakom mig! Jag vill – ur mitt allra djupaste – tacka alla er som har läst, kommenterat, mailat och kommit med uppmuntrande kommentarer när vi har setts. Ni har gjort hela den här bloggupplevelsen skimrande. Tack snälla!

Se nu till att hösten blir lika färgstark som sommaren nyss varit. Vill någon av er komma i kontakt med mig, nås jag enklast på mailen. Min adress heter annika@promotionpost.se.

Ta hand om er!
]]><![CDATA[2009-08-31 - Dagen D]]> Att träffa nya människor, oavsett om det är i min yrkesroll eller privat, innebär oundvikligen alltid samma sak. Frågan.

Personen i fråga kan komma från en tidningsredaktion, stallvärlden eller helt enkelt vara en kompis kompis. Det har, i det här fallet, ingen betydelse. Under mina snart sex år som invalid har alla förr eller senare undrat samma sak. Nämligen: vad var det som hände?

Hur jag egentligen bar mig åt för att lyckas bryta nacken är en historia som aldrig tycks förlora sitt nyhetsvärde. Därför kommer den här. I min egen, högst subjektiva, version alltså.

Lördagen första helgen i december var snöig. Nere i stallet knorrade jag och Emma ganska duktigt över kylan och den tidiga timmen. Som vanligt hade vi mycket att göra, med ett helt stall att sköta och flera hästar som skulle ridas och tas om hand. Samtidigt var dagarna mycket mer stimulerande med många saker i luften samtidigt, och att ha till arbetsuppgift att rida flera hästar kändes onekligen som ett lyxproblem. Så här såg oftast dagarna ut.

På mitt schema stod bland annat att rida ut Simson i skogen. Det här var egentligen hans vilodag, men eftersom han kunde bli rastlös av att inte göra någonting skulle han få komma ut och skritta en timme. Jag hade avtalat med Kristina, en kompis, att vi skulle ta sällskap. Både hon och jag hade ansvar för varsin häst som var lite nervös och orolig, och även varsin äldre, trygg gentleman. Tanken var att vi alltid såg till att den nervösa hästen skulle få sällskap av den lugna, både för vår och för hästarnas skull. Simson var av naturen ganska stressad, och därför följde Kristina med på gamla, snälla Jonatan. Som vi alltid gjorde.

Eftersom hästarna snarare skulle få lunka en skogspromenad än arbetas aktivt fördrev jag och Kristina tiden med att ömsom skvallra om resten om personalen, och ömsom förbanna det aldrig uppehållande snöfallet. Den här ridturen var exakt likadan som så många andra före den, varken mer eller mindre. Möjligen tillhörde den en av de kallare det här året. I alla fall bestämde vi oss för att ta vänster efter bron, rida genom skogen och komma fram vid Österängarna. Som vi brukade.

Och där slutar min egen version av lördagen. Trots att jag i allra högsta grad var delaktig i resten av händelserna den dagen, har jag inget minne av den. Just den här, högst ordinära, dagen på jobbet förvandlades (har jag fått höra i efterhand) till ett inferno som relativt få personer får uppleva av ambulanser, uppjagade människor och oroliga anhöriga. Och tur är väl det. Flera gånger har oanande människor försökt trösta mig med att "du ska inte oroa dig. Minnet kommer säkert tillbaka i sinom tid ska du se." Själv hoppas jag att det aldrig händer! För vad är det att minnas? Det ögonblick jag sitter på en skenande häst, ser träden och snåren komma allt närmare samtidigt som jag säkert förstår att nu går det här åt helvete? Med minnet intakt skulle jag med största sannolikhet vara betydligt oroligare för det mesta i dag än vad jag är. För att inte tala om vilka mardrömmar som skulle sällskapa mig på nätterna. I stället kan jag prata om olyckan med samma känslomässiga engagemang som jag skulle läsa börsnoteringarna. Ganska ointresserat alltså. Eller, ointresserat är kanske fel ord. Självklart är jag nyfiken på vad som hände. Men inte till den grad att jag vill sätta mitt känslomässiga lugn på spel för att minnas.

Om det här visste jag i alla fall ingenting. Däremot drömde jag plötsligt. Jag låg i en sjukhussäng fjättrad vid massor av maskiner, slangar och nålar. Det stod en man (av hans vita rock att döma antog jag att han var läkare) vid min fotända och pratade lugnt och sakligt. Jag förstod inte riktigt vad han menade, men jag uppfattade några ord här och där: "ridolycka", "brutit nacken"... Det hela lät väldigt märkligt. Vem hade varit med om en olycka? Samtidigt uppfattade jag att några i min familj stod runt om läkaren. Vad gjorde dom där?

Som tur var vaknade jag igen, och livet antog sin normala form. Jag var i stallet, mockade, borstade... Men så utan förvarning måste jag ha somnat, för rätt var det var drömde jag igen. Samma dröm som tidigare! Samma säng, läkare, slangar... Eftersom jag visste handlingen den här gången, kunde jag lägga märke till fler detaljer nu. Min familj såg så ledsen ut. Mamma var askgrå i ansiktet. Jag försökte få dem att förstå att det inte var någon fara, att det här bara var en dröm som jag snart skulle vakna ifrån. Men jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte peka, men armarna rörde sig inte. Det var knappt att jag kunde vrida på huvudet.

Den här växlingen mellan dröm och verklighet upprepades ett par gånger till. För varje gång blev drömmen lite längre, och gångerna i stallet kortare. Efter ett tag började jag bli orolig: varför återkom samma dröm gång på gång? Nästa gång jag befann mig i sjukhussängen frågade jag vad jag gjorde där. Nu skulle jag försöka lyssna noggrannare på vad de sade.

Men inte blev jag klokare för det. Det läkaren, mamma och Martin berättade var nämligen att jag ramlat av en häst och att jag hade varit sövd i två veckor. Även om den informationen kändes overklig och obegriplig förstod jag någonstans att det måste finnas en anledning till att jag låg där jag gjorde, som en levande nåldyna ständigt övervakad av personal och maskiner. Det var svårt, men gick faktiskt ganska snart att acceptera. Däremot propsade alla som pratade med mig på att jag hade brutit nacken. Och det gick jag inte på. Alla vet ju att en bruten nacke leder till döden! Alldeles uppenbart var jag inte död. Alltså måste min nacke vara intakt.

Tänkte jag.]]><![CDATA[2009-08-30 - Ett ”Lyx-CP” får en vink om vem han är]]>Jag sitter och väntar på bussen. Den går bara en gång i kvarten och jag har bråttom hem. När jag ser den komma kör jag fram och viftar tydligt med handen, eftersom jag är medveten om att det inte så många som stiger på vid den här hållplatsen. Chauffören svarar med att vifta tydligt, nästan övertydligt tillbaka och kör sedan förbi. Först förstår jag inte alls vad som händer. 

 

”Såg hon mig inte? Men hon vinkade ju?” 

 

Så faller poletten ner, hon måste trott att jag bara hälsade. En logisk förklaring. Så känner jag att ilskan börjar välla fram. Hur skulle hon ha tolkat situationen om jag inte hade haft min rullstol? Är det vanligt att vuxna människor står på hållplatser och vinkar på bussar, inte för att de vill åka med, utan för att de vill hälsa lite artigt? Och så kommer det lätta illamåendet som jag brukar känna  när jag har blivit förtingligad. På en sekund har jag gått från att vara någon till att bli en stereotyp. Gått från att vara Jonas Franksson till att bli ett glatt vinkande CP.

 

En av de scener som folk verkar minnas bäst ifrån CP-magasinet är när Olle Palmlöf kallar mig för ett ”lyx-cp”. Visst är det så, jag är ett ”lyx-cp”. Visserligen har jag perioder när jag knappt kan ta mig upp ur sängen på grund av smärta. Ibland har jag svårt att få vardagen att fungera. Men jag har hittills alltid fått den hjälp jag vill ha och behöver. Jag fick göra ett samhällsprogram utan att ha någon utbildning eller kunskap och fick med mig Stora Journalistpriset på kuppen. (När bonnierkoncernens ordförande Carl-Johan Bonnier frågade mig hur länge jag hade varit i branschen svarade jag som det var ”fyra månader”. För ett ögonblick såg han helt förvirrad ut innan en medarbetare skyndade till hans hjälp och inflikade ”kometkarriär”. ”Ah, just det, kometkarriär” svarade han lyckligt). 

 

Jag hade just börjat spela teater när jag träffade en bekant, en för tillfället arbetslös skådespelare, på en fest. När jag berättade vad jag gjorde så svarade han syrligt ”så bra, du har ju både utbildning och erfarenhet”. Efter 250 spelade föreställningar sen dess har jag nu i alla fall fått lite erfarenhet.

 

Men ingen av dessa resor skulle jag ha fått göra om jag inte haft min CP-skada. Jag hade antagligen inte träffat min fru heller och därmed aldrig fått mina två barn. Mitt liv hade sett totalt annorlunda ut utan mitt funktionshinder, och eftersom mitt liv har varit så bra så kan jag bara dra slutsatsen att CP-skadan är bland det bästa som har hänt mig. Det kan få mig att, i ren solidaritet, vilja propagera för mer syrebrist åt folket.

 

Samtidigt blir jag som tur är ständigt påmind om hur utsatt man är när man lever med en funktionsnedsättning. Tur, därför att jag förstår att jag inte kan slå mig till ro och tänka att jag har gjort tillräckligt. Otillgänglighetens utestängning vänjer man sig vid, liksom i viss utsträckning  sådant som ICA-personalens tillgjorda leenden. Men att en annan människa inte tar en på allvar, eller gör en till ett ting eller en stereotyp, det kommer jag aldrig att vänja mig vid. Därför var också det som hände på hållplatsen i slutänden faktiskt något bra. Det blev en påminnelse om vem jag är, vilka jag tillhör och att jag inte kan sluta slåss. 


]]><![CDATA[2009-08-27 - In Bed with Ingvar]]> I en krönika någonstans läste jag att journalister är de nya filmhjältarna. Micke Blomkvist ställer (förvisso med god hjälp av Lisbeth Salander) samhället på ända i Millennium-triologin. Alla presidentens män är en, om inte särskilt ny men ändock spännande, film om hur Carl Bernstein och Bernard Woodward störtade världens då mäktigaste man – Nixon. Och så vidare. Detta leder oundvikligen gemene man att föreställa sig reportermurvlar som samhällets dolda superhjältar, ständigt redo att med penna och block i handen förgöra korrumperade skurkar.

Den här villfarelsen vill jag givetvis inte bidra till att demontera. Så, låt vara nyexaminerad, har jag redan börjat med högst grävande journalistik på egen hand. Och det vill jag lova, att detta med intervjuande kan leda till högst oanade situationer. Som följande.

ICA-kuriren bad nämligen att jag skulle göra en grej med Ingvar Oldsberg, angående att "Här är ditt liv" snart drar i gång i SVT. Själva jobbet var ganska anspråkslöst – en liten telefonintervju som skulle resultera i en "fråga-svar" -artikel. Sagt och gjort, efter att ha skrivit ihop ett antal frågor och funderingar ringde jag upp.

Och ringde. Och ringde. Hela eftermiddagen ägnade jag åt att jaga stackars Oldsberg, utan framgång. Visserligen hade jag redan från början misstänkt att han var en högst upptagen man, men detta var svårare än jag förväntat mig. Säkert 50 påringningar och inget svar.

Men till slut! När jag för sjuttioelfte gången lät signalerna tuta i örat hörde jag en efterlängtad stämma.

"Ingvar."

Lycka! Särskilt eftersom artikelskrivandet obönhörligt närmade sig deadline. Det visade sig dock att jag hade ropat hej för tidigt. Herr Oldsberg satt nämligen strängt upptagen hela eftermiddagen, men kunde absolut tänka sig att svara på några frågor lite senare. Kunde jag återkomma vid åtta i kväll?

Visst kunde jag det. Jag stuvade ner mitt pick och pack på redaktionen, begav mig hemåt och slängde i mig lite middag i väntan på Samtalet. När klockan började närma sig åtta drog jag, liksom Bernstein och Woodward, fram mitt anteckningsblock. Nu du Ingvar.

Svar på första försöket! Jag kände mig segerviss. Det var uppenbart att jag hade Mr På spåret lindad runt mitt ena lillfinger. Just som jag skulle till att haspla ur mig min första fråga hann han dock avbryta mig.

"Du, det är fortfarande väldigt mycket här. Tror du... Hur sent kan du ringa tror du?"

Så mycket för den utfrågningen! Men skam den som ger sig. Vi kom överens om en tid ett par timmar senare, och min kvällsliga väntan fortsatte. Eftersom jag dessutom planerade att skriva ihop själva artikeln innan jag somnade tog jag min vana trogen med mig laptopen och headsetet till röstsystemet jag använder och gonade ner mig till sängs innan intervjun skulle ske. Borsta tänderna, tvätta bort smink och få av mig kläderna hann jag också.

Så. När Ingvar Oldsberg väl hade tid att genomföra intervjun med mig hade han föga aning om att skjutjärnsreportern på andra sidan luren låg naken och osminkad djupt nersjunken under ett duntäcke. Och om sanningen ska fram tror jag inte heller att det hade låtit påverka honom nämnvärt. För egen del var det dock bestämt det märkligaste samtal jag haft med en offentlig person. Hittills, i alla fall... :-)

Genomtrevlig och -proffsig var han i alla fall. Och när vi avslutade samtalet gjorde han det med ett farbroderligt "Ta hand om dig nu".

Du med, Ingvar.
]]><![CDATA[2009-08-24 - På spaning efter den helg som flytt]]> Extremt få av oss jublar när klockan ringer in måndag morgon. Själv bekänner jag mig villigt till denna högst motvilliga skara av befolkningen. Jag grymtar, suckar högljutt och bönar (dock oftast utan verkan) mina assistenter om ett par minuters extra snoozning. Och värst är det, som sagt, den första dagen på nya veckan.

Just den här morgonen måste jag dessutom tillstå var värre än vanligt. Till viss del berodde detta på att mitt varande på ICA-kuriren innebär en väckarklocka som ringer nästan två timmar tidigare än normalt. Både jag och Martin, som i vanliga fall ligger med våra laptops i sängen åtminstone till efter elva, liknar snarast drogade mullvadar när alarmet tjuter klockan halv sex. Förvirrat försöker vi få tyst på inbrottstjuven/brandstationen/eller vem är det som skriker?! en bra stund innan vi sömndrucket tvingas inse att enda sättet att avvärja skränet är att slänga tassarna över sängkanten. Eftersom jag nu gått in på vecka två av min icakuririska period kändes dock den mentala förberedelsen för en sådan abrupt uppstigning något bättre än för bara några dagar sedan.

Värre blev upp-och-hoppandet i dag av att flera sociala begivenheter har avlöst varandra i helgen. Missförstå mig rätt – jag betraktar hela veckoslutet som extremt lyckat, och jag skulle verkligen inte vilja ha något kalasande ogjort. Icke desto mindre är jag... Ja... Något trött i mössan i dag!

I fredags bjöds det till att börja med på stor fest för Moa, en av mina klasskompisar från JMK. Hon hade tagit tillfället i akt att slå ihop sitt 30-årsfirande med ett hejdundrande examensparty, som inkluderade folk från både när och fjärran.

Fjärran ja. Den för min del något pikanta detaljen med denna skiva var nämligen att den gick av stapeln i... Norrköping. Och till detta kalas skulle alltså jag, Martin, Anna och min klasskompis Sofia ta oss. Resvägen innebar egentligen inga större bekymmer – jag är synnerligen bilburen – om det inte hade varit för att a) den överlägset största majoriteten av Stockholms bilister envisades med att ratta på E4:an söderut just samtidigt som vi skulle åka b) regnet började ösa så att de stackars vindrutetorkarna fick jobba för lönen och c) de få Norrköpingsbor som inte var bjudna på Moas fest hade ordnat ett egen evenemang (med hoppborg och saker) mitt i stadskärnan, med resultatet att de allra flesta vägar man i vanliga fall får framföra fordon på nu var avstängda eller möjligen enkelriktade.

När vi väl kom fram väntade i alla fall en i sanning supertrevlig tillställning med mat, vin, ett inhyrt coverband samt, framför allt, massor av människor på kalashumör – med födelsedagsbarnet i självklar tät. Hela kvällen såg hon ut så här:



Eller så här (flankerad av mig och Sofia):



Lördagen blev av naturliga skäl något tröttig. Hann i alla fall jobba undan en del på en kommande artikel, skicka några mail till folk på SVT och socialfika lite grann.

Men sedan blev det raskt dags för en ny dag. En söndag, närmare bestämt, som (sin vana trogen) inleddes med Falu rödfärg i huvudrollen. För näe, vi är inte klara än...

På kvällen var det dock dags för en hederlig parmiddag, bestående av mig/Martin samt våra vänner Johan/Chinie och Micke/Sam. Ja herrejisses.

Mina stackars, stackars käkar har fortfarande inte återhämtat sig efter den totala urladdning de råkade ut för. Och då är det inte maten jag åsyftar. Snarare var det den totala garvdetonationen de utsattes för under flera timmar som gör att det fortfarande gör ont att tugga. Men oj vad det var värt det! Vansinnigt, vettlöst rolig blev hela kvällen. Om det är sant att ett gott skratt förlänger livet bör jag genast öka mitt pensionssparande. :-)

Somnade ovaggad gjorde jag också. Men mitt i en dröm började något tjuta...

]]><![CDATA[2009-08-22 - Friidrott med hamstrings]]>

Idag blev jag påmind om den första gången en professionell person, jag tror det var en sjukgymnast, försökte förklara vad min CP-skada innebar för kroppen. Jag minns att hon sa att min ”hamster” var för liten. Tack och lov var jag så liten så jag inte tolkade det som att hon i förtäckta ordalag pratade om någon annan kroppsdel. Jag såg helt enkelt framför mig en liten söt hamster som bodde i min kropp och påverkade musklerna. Några år senare förstod jag att hon sagt att mina hamstrings var för små, alltså musklerna på baksidan av låren. 

 

 Jag tänker inte så ofta på mina små hamstrings. Tyvärr, eftersom jag antagligen skulle må lite bättre om jag gav dem mer uppmärksamhet. Idag ägnar sig dock Aftonbladet åt något som bäst kan beskrivas som ren hamstringspornografi. Det handlar förstås om Usain Bolt, mannen som på en vecka har slagit två världsrekord, ett på 100 meter och ett på 200 meter, och som tydligen har helt enorma hamstrings. Hela den idrottsintresserade världen verkar vara i upplösningstillstånd över detta (över rekorden alltså) och Bolt har redan utnämnts till något slags halvgud. Och jag? Jag bryr mig inte alls.

 

Nej, det är inte så att jag hatar idrott. Jag är tvärtom ganska förtjust i sport. Jag längtar redan efter fotbolls VM i Sydafrika, ser fram emot US Open i tennis och slukar alla nyheter om Brynäs försäsong. Men det är något suspekt med friidrott. Det är något med hyllandet av den friska kroppen som lämnar en besk bismak. Det känns som att friidrotten används som ett svepskäl för att hämningslöst få uttrycka sin beundran för den fysiskt starka människan och i en sådan beundrarskara känner jag mig inte hemma. Att jag överhuvudtaget klarar av att läsa rapporteringen från årets VM beror på att svenskarna är så dåliga. 

 

Här borde jag förstås slå ett slag för det som fortfarande kallas handikappidrott, men jag vet nästan ingenting om handikappidrotten. Som tonåring förstod jag att coola rullstolsburna killar håller på med sport, jag gjorde några tappra försök med basketbollen och rullade därifrån med stukat självförtroende. Sen dess har jag hållit distans till allt som har med handikappidrott att göra. Och tills min drömsport alla kategorier introduceras, formel 1 med permobiler som är ombyggda till riktiga formel 1-bilar, kommer det antagligen att förbli så. 

 

Artikeln i Aftonbladet påminde mig dock om att jag har hamstrings, och om det var för att bilden av den lilla hamstern dök upp på näthinnan eller om jag plötsligt förstod att de där musklerna skulle må bra av att sträckas ut, vet jag inte. Men idag stretchade jag mina hamstrings för första gången på  tre år. Så förde detta friidrotts VM något gott med sig trots allt.  

]]><![CDATA[2009-08-20 - Style by Taesler]]> Sofi Fahrman må ursäkta. Ebba von Sydow också. För att inte tala om Blondinbella.

Jag har aldrig varit en av dem som imponerats av de trendiga modebloggerskorna – antagligen beroende på min egen brist på känsla för stil. Jeans och gympadojor får liksom vara min standarduniform oavsett om agendan säger vanlig arbetsdag eller glittrigt kalas. Och shoppingråden och sminktipsen i kvällstidningarna bläddrar jag alltid raskt förbi.

Därför innehåller den här bloggen väldigt lite av fashionistiska varor. I vanliga fall.

Dagen till ära tänker jag dock göra ett undantag och trampa in på de moderiktiga tjejernas territorium. Efter morgonens redaktionsmöte på ICA-kuriren tog jag nämligen en tidig lunch, och passade samtidigt på att besöka min enormt trevliga, skickliga och ack så luttrade frisör Marie. Den stackars kvinnan får bara besök av mig när mitt barr är så genomslitet att mina assistenter inte längre kan reda ut tovorna utan att svära en lång förarglig ramsa. Och den tiden var nu sedan länge kommen. Dessutom hade min hästsvans antagit en så beaktansvärd längd att den hela tiden fastnade mellan mina skulderblad och ryggstödet på rullstolen, vilket föranledde en hel del muttrande från min sida.

Alltså tid för Marie.

Det skall dock sägas, att jag när jag väl hamnat i stolen är en ytterst medgörlig frisörkund. För det mesta går jag med på vadhelst Marie föreslår (även om jag själv anser mig vara fantastiskt våghalsig när jag går med på en knappt urskiljbar uppklippning i nacken). När det gäller längd och form alltså. Färgen har dock varit densamma sedan det år jag fyllde 15. Rött, rött, åter rött. Någon gång med bruna slingor, men mer djärv än så har jag aldrig varit. Marie har vetat om denna omedgörliga inställning till färgbyte, och det var flera år sedan vi över huvud taget pratade om saken.

Tills idag. Då jag, fylld av mognad och självinsikt (åtminstone med en trettioårsdag som närmar sig alltmer) valde en annan hårfärg.

Jojomensan. Min morotsfärgade hjälm är numera utbytt mot ett hasselnötsbrunt svall. Med blonda slingor, till råga på allt. Och jag känner mig fin som snus!
]]><![CDATA[2009-08-16 - Oraklet från Huddinge]]> När en förlossning inte går riktigt enligt planerna har vi människor en hel del knep att ta till. Kejsarsnitt har utförts i århundraden. Sugklocka är i dag inte heller helt ovanligt. Går mamman över tiden med mer än ett par veckor kan hon "sättas igång" för att bebisen ska titta ut. Alla dessa metoder är ganska välkända hos den breda allmänheten.

Nu är det hur som helst dags att göra er bekanta med ett helt nytt tillvägagångssätt. Låt mig högtidligast få presentera... Barnmorska by fear!

I torsdags skrev jag som vanligt mitt förra blogginlägg. I det uppmanade jag som ni vet pyret som kånkades runt av min kompis strängeligen att sluta upp med det där tramseriet att bara ligga still, och i stället komma ut till alla oss längtande människor utanför magen. När jag skulle lägga upp texten på STIL:s hemsida gjorde dock något tekniskt mankemang att datorn bryskt slängde ut mig så fort jag tryckte på "spara inlägg"-knappen. (Det var därför bloggen inte uppdaterades förrän på fredagen.) Eftersom jag gärna ville att min kompis skulle få läsa det jag skrivit skickade jag det istället till henne som ett mail, samtidigt som jag ringde och tipsade om att hon hade texten till godo i förväg. Hon läste omedelbart, och hörde av sig tillbaka direkt efteråt. Vid det här laget var klockan strax före tio på torsdagskvällen.

På fredag morgon får jag ett SMS vid sju på morgonen. Min kompis har då kommit in på förlossningsavdelningen, efter att ha legat i förvärkar hela natten. Efter några nervösa timmar kommer nästa meddelande strax före tre på eftermiddagen. Och då är lilltjejen ute!

Givetvis kan jag inte tolka detta på annat sätt än att det var mitt brev som tog skruv. Det är uppenbart att den unga damen förstod av mitt tonläge att det nog var dags att börja röra på sig. Och, vid närmare eftertanke bör detta faktiskt vara en metod som går att använda även i fortsättningen. För du blivande mamma, vilket föredrar du? En operation där du sprättas upp med kniv för att en doktor ska kunna plocka ut ungen – eller ett enkelt brev som får din knodd att inse allvaret och börja göra slussningsjobbet själv?

Själv ser jag en enorm potentiell marknad. Jordemoder på distans är definitivt ett framtidsyrke. Och, för att återknyta till ännu ett tidigare inlägg – vips försvann mina behov av en SYO!

Nu till en helt annan fråga. Varför ligger måndagens inlägg uppe redan idag?

Helt enkelt tror jag att morgondagen kommer att bli ganska fulltecknad. Jag ska nämligen skriva för ICA-kuriren i tio veckor, och imorgon blir min första dag på en ny redaktion. Så, när jag kommer hem misstänker jag att mitt huvud kommer att vara smockfullt av inloggningssystem, morgonmöten och förslag på ingresser... Vilket knappast är den bästa förutsättningen för att kunna skriva ett någorlunda vettigt blogginlägg. Därför fick det bli måndag lite i förväg den här gången. Håll till godo!
]]><![CDATA[2009-08-14 - Till hyresgästen i min väninnas mage,]]> Hej.

Om Du uppfattar detta brev som en smula bryskt ber jag redan från början att få beklaga. Min avsikt är absolut inte att vår relation ska få en tvär, eller ogin, start.

Icke desto mindre måste jag tyvärr avhysa Dig från din nuvarande bostad med omedelbar verkan. Jag har full förståelse för att hemmet varit Dig till fullaste belåtenhet under de nio månader Du kamperat där. Det är lätt att se alla fördelar en sådan typ av vistelseort medför.

Så har till exempel rumsarean expanderat just i Din tillväxttakt, vilket gör att Du alltid haft precis lagom med utrymme för Dina behov. Där boendet från början knappt var synligt för blotta ögat, har det under månadernas gång förvandlats till ett residens värt en kunglighet. I dag syns Din boning på långt håll, och ingen kan betvivla vilken ansenlig person som huserar där inne. Visserligen har jag redan från början ansett Dig vara alltför anspråkslös i fråga om att planera bostadens utrymme – i ärlighetens namn kan Du väl idag inte ens vända dig om – men å andra sidan flyttade Du ju faktiskt in utan så lite som en resväska, eller annat skrymmande bagage.

Och det är klart: vad skulle Du med packning till? Rumstemperaturen där Du bor är ständigt långt över 30 grader, så några kläder är Du knappast betjänt av. Serveringen är gratis, och rumsservicen så välorganiserad att Du ständigt får tillgång till all näring Du behöver. Eftersom bostaden dessutom är mobil, nås Du av olika intryck och ljud utan att själv behöva ta dig till dem. Resekostnad och pendlingsbekymmer hålls också ständigt till ett minimum. I själva verket ingår privatchaufför vart Du än ska någonstans.

Med detta i beaktande är jag full av sympati för Din ovilja att flytta ut. Det är även lätt att sätta sig in i den oro Du måste känna över framtiden, då Din bostad inte längre finns till förfogande. För det vet ju Du likväl som jag – att när Du väl flyttat ut, erbjuds ingen möjlighet att någonsin få återkomma till samma ställe igen.

Låt mig dock härmed uttrycka några rader av – förhoppningsvis – lugnande uppmuntran, som måhända gör att Din flyttångest dämpas något.

Till att börja med är Ditt utträde ur tillhållet mycket efterlängtat. Givetvis först och främst av mina vänner, som Du kommer att lära känna under benämningen ”mamma” och ”pappa”. Det är förresten denna ”mamma” som är ägare till den fastighet Du just nu huserar i. Ditt första möte med henne blir med största sannolikhet en smula traumatiskt. Jag misstänker att hon kommer att vara både svettig och andfådd när ni träffas. Antagligen kommer hon dessutom att försöka överrösta Dig första gången Du prövar Din lungkapacitet, vilket bidrar till att stämningen er emellan kommer att vara... Ja, något skrikig. Låt dock inte detta färga Din uppfattning om henne. I själva verket finns det ingen som redan håller av Dig så omåttligt som hon (i sällskap med ”pappa”). Jodå, så är det – trots att det är just dessa personer som verkställer Din vräkning. Faktiskt just därför! De tänker på Dig och pratar om Dig oavbrutet, och kan knappt bärga sig tills de får bekanta sig med Dig på riktigt.

Du och jag har mest haft kontakt genom lägenhetsväggen. Det vill säga, jag har lagt örat intill ditt hem och pratat med Dig så högt och tydligt jag förmått. Ibland har Du svarat, oftast genom att trycka en hand eller fot mot det ställe Du hört min röst komma från. Jag har valt att tolka det som en akt av igenkänning från Din sida.

Jag längtar också, förstår Du. Framför allt har jag flera roliga aktiviteter planerade för oss, som faktiskt inte går att genomföra så länge Du bor såpass ointagligt som nu. Visst förstår jag att Du måste finna Dig till rätta i Din nya tillvaro innan vi kan börja ge oss ut på äventyr. Du har ju till exempel hittills inte behövt dela bostad med andra hyresgäster – framför allt inte sådana som genast anser sig ha rätt att bestämma över Dig. För det, förstår Du, kommer ”mamma” och ”pappa” att göra. Kom dock ihåg att de är endast har Ditt bästa för ögonen, varför Du gör bäst i att låta dem hållas.

När Du känner Dig redo har jag dock massor av spännande förslag på utflykter vi kan göra tillsammans. Jag planerar att lära Dig allt jag kan kan om att slicka i sig kaksmet direkt ifrån bunken, mata lurviga ponnyer med morötter och skapa tjusiga sandslott vid vattenbryn.

Allt detta är dock endast genomförbart efter Din omedelbara utflyttning. Jag vill även ta tillfället i akt att påminna om att Ditt hyreskontrakt gällde till blott den 6:e augusti, varför Du just nu besitter boningen på övertid. Därför bör faktiskt detta brev uppfattas som en skarp reprimand. Kom ut nu!

Vänligen,
Annika Taesler
]]><![CDATA[2009-08-14 - Höstpremiär för nygammal blogg]]>

Ok! Dags att kavla upp ärmarna. Börja jobba. Komma tillbaka till verkligheten. En sak vill jag lova er, kära läsare av denna blogg, inför hösten. Att skriva oftare. Det är ett löfte som jag har gett många gånger förut, jag vet.  Finns det något som säger att det kommer att infrias denna gång? Ser man till mitt skrivbord, min kalender och mina hemförhållanden så är svaret: Nej! Alltså måste något göras. Och det jag gör är sänka ribban. Inte alltid skriva långt. Inte alltid skriva om saker som både kräver research och lång formuleringstid. Bli lättare på pennan. Våga släppa något ifrån mig som inte också skulle kunna publiceras i en tidning.

 

Det är tråkigt, jag vet. Jag är perfektionist. Jag vill att det jag skriver ska hålla i år, inte blåsa bort efter någon vecka. Men blogg handlar om hastighet. Att fånga ögonblicket. En blogg där inget händer är ingen blogg utan ett textarkiv. 

 

Så jag släpper garden. Tänker att en reflektion i flykten är bättre en ingen reflektion alls. Det kräver att jag blir modigare. Jag vet inte om jag fixar det. Men Stil arbetar för att man ska växa, så efter ett halvår här vill jag i alla fall försöka ta steget. Bli en snabbloggare.

 

Och ni som vill ha längre saker att bita i kan alltid scrolla ner och se att, jo den där Franksson, han kunde ju formulera sig en gång i tiden. Eller gå in på min kollega Annikas blogg, som skämmer bort er med flera långa inlägg varje vecka. Eller så får ni vänta till oktober eller nåt.

 

För finns tiden, lugnet eller ämnet som inte kan vänta, så kommer jag att skriva som förut. Långt och omständigt. Se det som ett löfte.

 

Nu är det time for action! 


]]><![CDATA[2009-08-10 - Roligt... Nästan jämt!]]> När det gäller hästar vet man bara en sak säkert. Nämligen att det inte går att vara säker på någonting.

I början av sommaren planerade jag, Linda och Anna (som både är min assistent, Lindas syster och Parolls ägare) höstens tävlingstermin. Vi utsåg snabbt helgen 7-9 augusti till en av dess absoluta höjdpunkter. Där de flesta tävlingar bara spänner över en dag, ställde den här arrangören till med en dressyrkamp som skulle vara i dagarna tre. Vi såg framför oss en helg fulltecknad av svett, spänning, tjusiga prisutdelningar – och, icke att förglömma, snask från tävlingscafeterian. :-)

När helgen så närmade sig skisserade vi ett noggrant tidsschema som inkluderade allt från putsning av utrustningen, flätning av hästen till förflyttning av oss själva från stallet till tävlingsplatsen. Läget var fullständigt under kontroll. Trodde vi.

I torsdags var jag därför även med Linda i stallet för att hon skulle få finslipa de sista detaljerna inför en tränares vakande ögon. Banan där hon skulle rida var krattad, Paroll glänste efter en lång rykt och Lindas ridstövlar blänkte i solen. Kameran var med, redo att föreviga stunden.

Och så är hästen halt. Inte lite stel, som han kan bli om han råkat sträcka sig eller stått still för länge. Nej, Paroll har ont. Rejält. När Linda leder honom tillbaka till stallet hoppar han nästintill på tre ben. Det enda som hjälper för stunden är att fylla upp en stor hink med iskallt vatten som han får stoppa ner foten i.

Så där står vi. Med putsade stövlar, tidsschema och nytvättade benlindor. Det är bara det att Paroll (som det ska visa sig) har lyckats skära upp en stor spricka i hoven, som naturligtvis gör djävulusiskt ont varje gång han stödjer på den. Hovslagaren (som vänligt nog svarar i telefon även under sin semester) kan komma och lappa ihop honom, men låter meddela att han inte lär bli smärtfri förrän om flera dagar. En tre-dagars-tävling i det här läget är naturligtvis inte att tänka på.

Det blev till att raskt stoppa undan drömmar om prisrosetter och ärevarv. I stället gav Linda Paroll en lång massage och en extra morot. Jag för min del fick trösta mig med att väckarklockan i helgen kunde ringa betydligt senare än planerat...

Och så får vi längta till kommande bravader!


]]><![CDATA[2009-08-06 - Kometkarriär]]>
I våras fick vi söka praktikplats genom skolan. Enligt instruktionerna skulle vi välja ut fyra redaktioner var att skicka ansökningar till, om att få komma dit och testa på lite journalistiskt grundjobb under tio veckor. På listan över vilka platser som stod till förfogande fick jag bland annat syn på en populärvetenskaplig TV-serie som ska produceras nu under hösten. Roligt, tänkte jag och slängde iväg en ansökan.

Efter några veckor fick jag ett hett efterlängtat telefonsamtal från den ansvariga redaktören, som dock tyvärr inte ringde för att välkomna mig på praktik. Tvärtom kom hon med sorgebud. Med tanke på produktionens alltför tighta budget var hon tvungen att meddela att man inte skulle kunna ta emot någon journaliststudent över huvud taget. Oavsett hur (enligt henne) trevlig ansökan jag hade författat.

Just som min besvikelse på andra sidan telefonluren nästan blev påtaglig gjorde dock samtalet en förbluffande vändning. Redaktören fortsatte nämligen med att fråga om jag möjligen skulle vara intresserad av att komma och träffa henne ändå. Om min person skulle falla dem i smaken, och förutsatt att "ekonomiska möjligheter skulle infinna sig", skulle jag eventuellt kunna få delta i ett sammanträde där man skulle dryfta idéer till TV-programmet. Mot betalning, givetvis.

Sagt och gjort, en regnig dag i juni åkte jag för ett samtal om mitt framtida deltagande i detta referenssammanträde. Nästan genast slogs jag av att stämningen mellan mig och redaktören var högst informell. Vi pratade om ditt och datt som rörde det aktuella ämnet, våra egna erfarenheter av populärvetenskap och hur jag anser att man bäst attraherar en publik. Min bestämda känsla när jag rullade ut genom dörrarna var att de mest hade velat "känna mig på pulsen", för att se om jag hade någon aning om vad vi pratade om över huvud taget.

I alla fall. Under hela juli hörde jag ingenting, men eftersom semesterveckorna (äntligen!) börjar lida mot sitt slut bestämde jag mig i tisdags för att ringa och fråga vad som hade hänt med det där sammanträdet. Skulle det bli något sådant, och ansåg man i så fall mig tillräckligt kompetent för att delta?

Möjligen lät jag mig invaggas i en falsk säkerhet av att redaktören omedelbart kände igen mig endast till namnet, utan det annars obligatoriska "Ja, du vet... Jag som sitter i rullstol". Det dröjde dock inte förrän hon började låta både svävande och beklagande.

Hon: Du vet, det var väldigt många sökande den här gången...
Jag: Mm-m?
Hon: Och nu har vi sållat och sållat bland er. Till slut var ni faktiskt nästan bara två kvar.
Jag: Mmm...
Hon: Men nu är vi alldeles i slutminuterna av att bestämma oss. Och då tror vi nog att vi tänker gå vidare med någon annan.

Snabbt fortsatte hon med de sedvanliga flosklerna om att de absolut behåller mina papper, att det eventuellt kan dyka upp någonting i framtiden och liknande. Mina tankar var dock koncentrerade till en enda fråga.

Jag: Får jag bara fråga... Till vad har ni valt någon annan?
Hon: Ja... Som inslagsproducent.

Tystnad.

Till slut, jag: Eeh... Okej.

När vi hade lagt på slängde jag mig på nästa telefonsamtal, till Martin. Som ljudtekniker på SVT har han örnkoll på alla olika roller i en TV-produktion. Nu var jag bara tvungen att veta. Vad gör egentligen en inslagsproducent?

En hel del, visade det sig. Nämligen allt från att rekrytera ett team, söka tillstånd för inspelningen, vara inspelningsledare på plats, bestämma över redigeringen av inslaget och slutligen ansvara för inslagets ljudbearbetning och att det blir klart för sändning. Och detta var alltså den befattning som jag sånär hade blivit utsedd till. Av att söka praktikplats!

Det var med viss andfådd lättnad jag fick se mig slagen på mållinjen. Samtidigt konstaterade Martin snabbt att risken är stor för att jag nu tror att jag är oövervinnerlig. Själv väntar jag bara på att Vita Huset ska höra av sig för lite konsulthjälp. Kom an bara! :-)
 

]]><![CDATA[2009-08-03 - Killar med koll]]> För ett par dagar sen satte jag mig och läste igenom allt jag har skrivit i bloggen hittills. På en gång upptäckte jag att det är två viktiga människor i mitt liv som jag hittills knappt ens nämnt för er. Nämligen Gustav och Marcus, 7 respektive 4 år.


Här djupt inbegripna i dataspelens förlovade värld...

Egentligen är de mina kusinbarn, vilket låter lagom avlägset och inte särskilt upphetsande. Som någon gudsförgäten tant man träffar pliktskyldigast två gånger om året utan att någonsin få en närmare relation till. Men i just det här fallet har jag och min kusin (möjligen i avsaknad av egna syskon) vuxit upp himla tätt tillsammans, nästintill som systrar, vilket gör att jag betraktar mig mycket mer som en regelrätt moster till Gustav och Marcus än som en oklar ”mammas-kusin-gumma” som dyker upp på släktmiddagar och sedan försvinner igen.

I alla fall. Gustav, som både är äldst och den mer snusförnuftiga av de två, hade hunnit bli ett och ett halvt år när det var dags för mig att bryta nacken. Eftersom jag hade lekt med honom nästan dagligen under hans första levnadsår var det med ett (absolut befogat) missnöje han reagerade på mitt nya orörliga tillstånd. Vad satt jag bara där för? Varför stojade vi inte som förut?

Det dröjde dock inte länge innan han var helt insatt i vilka gränser min ”nya” kropp har att rätta sig efter. Den slutliga analysen kom en sommardag när han precis fyllt fyra år. Hela familjen satt och pratade runt matbordet på vårt landställe. Gustav stod dock tyst bredvid och tittade fundersamt på min rullstol. Efter en stund sa han allvarligt:
- När jag var liten kunde du gå.

Jag nickade.
- Mm, det stämmer.
Gustav fortsatte att titta stint på stolen. Så fortsatte han:
- Då kunde inte du sitta i den där.
Jag förstod vad han menade. Rullen hade blivit ett konstant inslag i vår familj.
- Nej... Men nu kan jag det.
Han sprack upp i ett stort leende.
- Ja. Det är bra!

Efter den dagen har min ryggmärgsskada över huvud taget inte varit ett ämne värt att diskutera, än mindre ta hänsyn till. Vi har varit på fotbollsmatch, haft danstävling, borstat hästar och tryckt i oss glasstrutar som vilka som helst. I Gustavs värld finns det ingen ursäkt för varför jag inte skulle göra precis samma saker som alla andra. Och den enda gång jag själv försökte åberopa mitt handikapp inför honom blev jag snabbt tillrättavisad.

Det hände samma sommar, någon månad efter hans fjärde födelsedag. Jag satt och dåsade i trädgården när Gustav släntrade fram till mig med en stor bekymmersrynka i pannan. I handen höll han två Duplo-klossar som han trots idoga ansträngningar inte fick att sitta ihop, varpå han deklarerade att jag skulle sammanfoga dem åt honom. Med vuxen logik konstaterade jag dock snabbt att uppgiften var mig övermäktig. Det sa jag också till honom.

Gustav lät sig däremot inte övertygas. I stället tjatade han lite.
- Snälla... Hjälpa...
Jag drog ett djupt andetag och iklädde mig min mest tålmodiga stämma.

- Men du. Det vet du ju att jag inte kan röra mina händer, eller hur? Så jag kan faktiskt inte sätta ihop klossarna åt dig.
Nu var det Gustavs tur att sucka. Högljutt. Han betraktade mig som om jag var mindre vetande.
- Men du kan försöka!

Touché! Hur hade jag kunnat agera så tanklöst? Naturligtvis skulle jag försöka få ihop Duplon. Och det gjorde jag också. (Jag kan inte påstå att jag lyckades särskilt väl, men det var faktiskt knappast poängen heller.)

I dag är Gustav en stor kille, som ilar efter både sugrör och värmefläktar när jag ber honom. Dessutom hjälper han mig att svara på frågor från Marcus, som fortfarande tycker (med all rätt) att det är himla märkligt att man inte kan gå när det är nacken som gått sönder. Men frågar man inget får man inga svar, och med Marcus nyfikenhet kommer han snart vara lika insatt i min ryggmärgsskada som storebror. Dramatiskt med en handikappad moster? Näe, knappast va...

Underbara ungar!
]]><![CDATA[2009-07-30 - Lycka!]]> Tidigare skrev jag om att det här med att kunna gå faktiskt inte är något jag tänker på särskilt mycket. Att sitta i stol är absolut lite opraktiskt, men fullt genomförbart. Däremot skulle jag kunna ge nästan obegränsat med pengar för att kunna väcka liv i åtminstone en av mina händer. Jag saknar min handstil! Att kratsa hästhovar! Att äta själv! Väldigt, väldigt mycket i min vardag skulle se diametralt motsatt ut med så lite som två fungerande fingrar.

Å andra sidan är jag gudabenådat tacksam för varenda liten muskel i min kropp som faktiskt kan tänka sig att sprattla på mina kommandon. Och med tanke på att jag faktiskt var totalförlamad direkt efter olyckan, tycker jag nog att min lekamen på det hela taget har återhämtat sig över förväntan. På många plan gick det också förvånansvärt fort att lära sig den nya kroppens gränser. Vänster arm kom tillbaka någon månad efter att jag skadade mig, och jag vande mig på en gång vid att det var den enda kroppsdel jag kunde flytta på.

Vid närmare eftertanke tyckte jag snarast att det var en oerhörd känsla att kunna röra armen precis när jag själv ville, inte när någon annan tog tag i den (som var fallet med benen, höger arm och för den delen hela mig när jag skulle förflyttas). Det kändes lyxigt att kunna bestämma över en hel kroppsdel själv, utan att behöva be någon annan om hjälp. Som om jag hade blivit privilegierad nog att få rå över vänsterarmen på egen hand. Samtidigt konstaterade jag snabbt, och kanske lite krasst, att min nya immobilitet skulle vara bestående. Jag närde inga egentliga romantiska drömmar om att jag skulle vakna upp och kunna springa igen. Över huvud taget funderade jag väldigt sällan över hur det skulle vara att få fler motoriska kroppsfunktioner tillbaka.

Därför blev upplevelsen den där tisdagen i november, knappt ett år efter olyckan, fullständigt omtumlande. Jag hade kommit upp och fått på mig kläder på morgonen, och skulle snart åka hemifrån. Sara, min assistent, hade kört ut mig till vardagsrummet, där jag satt och väntade medan hon bäddade min säng inne i sovrummet. Som vanligt satt jag med båda armarna hängande utmed sidorna. Den här dagen tror jag att jag råkade slumra till en sekund, för rätt som det var höll jag på att tappa balansen. Jag ryckte till instinktivt för att räta upp mig, varpå jag lade upp vänsterarmen i knät. Eftersom jag inte har någon känsel i en stor del av kroppen, tog jag tidigt för vana att slänga en snabb granskande blick över mig själv med jämna mellanrum, så att ingen kroppsdel har råkat göra illa sig eller fastna någonstans. Därför tittade jag nu ner i knät.

Och där låg höger arm! Hur kom den dit? Jag försökte flytta den därifrån, men den låg lika stilla och orörlig som vanligt. Upphetsad och med darrande röst ropade jag på Sara, som kom springande. Jag bad henne genast att ta ner armen från knät igen. Vad hade hänt egentligen? När jag såg den hänga som en ledsen kokt spaghetti efter högra axeln igen tvivlade jag starkt på att miraklet nyss verkligen hade inträffat. Men det fanns det bara ett sätt att få reda på. Alltså blundade jag, drog ett djupt andetag och såg för mitt inre hur höger arm lyftes och flög upp i mitt knä igen. Koncentration.

Där låg den igen! Mitt på låret! Jag hade lyft upp höger arm, alldeles av mig själv! Både jag och Sara började skratta högt.

På kvällen var jag sprickfärdig för att få visa min nya färdighet för Martin och Tina, min kusin. Men som så ofta inför publik låste sig kroppen, och fastän jag tog i så att jag nästan storknade rörde sig armen inte ur fläcken. Trots att de försäkrade att de trodde på mig när jag lovade att det hade lyckats flera gånger bara några timmar tidigare, och att jag säkert hade träningsvärk i min stackars arm som inte rört sig på 11 månader innan i dag, var jag djupt besviken. Hade morgonens prestation bara varit en tillfällig lyckträff? Vågade jag hoppas att en viktig kroppsfunktion hade återkommit, eller skulle jag återgå till mitt ensidiga tillstånd för alltid? På kvällen försökte jag upprepa bedriften att lyfta upp armen i knät flera gånger. Utan resultat.

Men trägen vinner. Trots en viss rädsla för att misslyckas och bli besviken ägnade jag de närmsta två veckorna åt att försöka röra på högra armen med vilje. De första dagarna hände ingenting, men efter ett tag tyckte jag mig se en reaktion varje gång jag drog armen mot mig. Jag var visserligen inte säker på om det verkligen var armen som rörde sig, eller om ryckningen åstadkoms av att min axel guppade upp och ner. Men någonting hände, och det var tillräckligt för att jag skulle fortsätta.

Och så, en dag i december, hade mina nerver äntligen förstått. När jag som vanligt satt och försökte lyfta armen, följde den villigt med och lade sig i knät. Jag upprepade rörelsen flera gånger, och varje gång lyckades jag. En värme spred sig i magen. Jag kan röra båda armarna!
]]><![CDATA[2009-07-27 - När det lackar mot höst...]]> Då var det dags igen.

Nästintill hela året, åtminstone från slutet av oktober och fram till mitten av maj, önskar jag inget hellre än att sommaren ska stå för dörren. Jag längtar hett, både efter sommarens nya glassmaker och framför allt efter all den tid som plötsligt ska finnas till att lapa både sol och glass på. När resten av året tycks rusa runt i det berömda ekorrhjulet känns det som en oöverträffad lyx att få fördriva dagar och veckor med att göra precis vad som faller en in. Och varje vinter gör jag upp långa listor med precis vilka böcker jag bara måste läsa, och filmer jag är tvungen att titta på – nu när almanacksbladen äntligen är tomma.

Föresatserna är lika goda varje år. Och visst har jag även den här sommaren hunnit bocka av en hel del, särskilt på "att läsa"-listan. Främst måste jag hålla Truman Capotes "In cold blood", som snarast känns som allmänbildning att ha tagit sig igenom (och näst intill ett tvång för att över huvud taget få kalla sig journalist). Till min stora glädje motsvarade den dessutom förväntningarna, som ändå var högt ställda. När ångan väl var uppe rullade jag raskt iväg och hyrde "Capote", som baseras på författarens arbete med just "In cold blood", och som kammade hem åtminstone ett par Oscar för några år sedan. Den var lika bra den!

Två bra erfarenheter alltså. Men sen då?

Lagom till slutet av juli händer alltid samma sak. Jag blir uttråkad. Trött på att dagens stora fråga är vad man egentligen ska äta till middag. Vansinnig på att det inte går att få tag på någon enda människa på vilket företag som helst ( "Nej du, Anna Karin är på semester – åter den 10 augusti..."). Gnällig över att semesterbudgeten, som var beräknad att räcka nästan en bit in i september, alltid är på upphällningen innan augusti ens hunnit börja.

Framför allt tror jag att jag faktiskt saknar att vara stressad. Jag har full förståelse för att det kan sticka många i ögonen så här i utbrändhetstider, att jag har mage att längta efter en fullklottrad kalender. Häromdagen fick jag ett jättefint mail från en kompis jag inte pratat med på länge. Hon är både riktigt smart och ambitiös – och sjukskriven för just utmattningsdepression. Och jag lider, verkligen, med henne.

Ändå kan det inte hjälpas. Ju fler saker som måste hinnas med, desto coolare blir jag. Utan en deadline som flåsar mig i nacken har jag svårt att bli sådär snuskigt effektiv som jag vet att jag kan. Den här bloggen är ett utmärkt exempel på det. Varje vecka nu under ledigheten är min absoluta föresats att skriva måndagens inlägg redan före helgen – likväl sitter jag med ångest och skrivkramp klockan två varje måndagseftermiddag. Om det inte vore för att mina fingrar är lama skulle jag antagligen dra av stora hårtussar i ren desperation. Och jag lovar och svär att det här var sista gången, att nu får jag tamejfan skärpa till mig och börja styra upp nästa text redan nu.

Torsdagen blir, som ni förstår, likadan. Nästa måndag också. Och torsdag.

Men när almanackan är som mest fulltecknad, mitt i terminerna. Då! Mina assistenter springer som tappra illrar när jag sätter igång. Det finns ingen hejd på allt som ska bockas av på mina digra listor. Inget projekt är för litet för att tas på fullaste allvar. (Av mig själv, alltså. Martin suckar mest och väntar på att anfallet ska gå över.) Och eftersom jag inte löper själv längre, har jag fått bli en riktig rackare på att delegera.

Direkt nu, ifall någon undrar: nej. Det ger inte alls samma sköna tillfredsställelse i magen att någon annan gör sådant som man tidigare klarade alldeles utmärkt själv, oavsett om det handlar om att borsta hästen, skriva en kom ihåg-lapp eller snyta sig. Men det känns fortfarande finfint när det är klart. Och det är precis som jag vill ha det!

Därför utnyttjade jag helgen till att låta mamma, moster, mormor och morfar springa med våra (fortfarande ouppackade) flyttkartonger fram och tillbaka i huset. Jisses vad fint det blir! Och allt som krävdes i gengäld var lite kaffebröd. Mostern hävdade visserligen med bestämdhet att slavarna i antikens Rom var på rena chartersemestern i jämförelse med arbetslägret i Huddinge, men jag påpekade att blod minsann är tjockare än vatten – och att flyttkartongslyft är himla effektiva mot hängiga överarmar. :-)

Så förflyter min semester. Och om en vecka är det dags för Linda att börja tävla efter sommaruppehållet. Samma datum kommer äntligen min bankperson tillbaka från semestern, så jag kan ta tag i mina bolån. Sen har mitt kusinbarn skolstart. Det berömda hjulet börjar snurra igen. Samtidigt blir dagarna både mörkare och kallare. Och det är flera månader till ljusning...

Dags att börja räkna ner!
]]><![CDATA[2009-07-23 - Efterlyses: livscoach]]> Tre saker har jag gjort – med besked – i livet hittills:

1. Gå i skolan
2. Vara i stallet
3. Ligga på sjukhus

Det sistnämnda har jag definitivt bestämt mig för att sluta upp med helt. Möjligen kan jag tänka mig att gästspela för att slussa ut en knodd eller två, men någon annan avdelning än BB kommer inte på tal för min del. Inget ont om neuro, men oj vad jag hoppas på att aldrig behöva återvända dit!

När det gäller stallet är förhållandet det motsatta. Det där som så många tonårstjejer gör, att de slutar rida för att "börja med killar i stället", var för mig aldrig ett alternativ. Det ena intresset behövde helt enkelt aldrig utesluta det andra... Inte ens en bruten nacke kunde släcka min livslånga passion för hästar. Och även om jag i dag inte sitter upp för en ridtur särskilt ofta själv, finns det absolut ingenting som skulle kunna avhålla mig från allt vad stallivet innebär – inklusive hysteriskt tidiga morgnar och iskalla timmar i lermodd.

De här två är enkla, i all sin polemik. Stallet – alltid. Sjukhus – aldrig.

Men så var det detta med skolan. När jag tog min examen nu i juni lovade jag mig själv högtidligt att aldrig mer sätta min fot i ett klassrum. Särskilt det sista skälvande dygnets pluggande inför en tenta, då man närmast injicerar kaffe för att tvinga ögonen att hålla sig öppna, ska bli gudabenådat skönt att slippa. Eller det ständigt närvarande dåliga samvetet över att man faktiskt alltid kan, och oftast borde, läsa lite till. Allteftersom min 30-årsdag närmar sig ökar också behovet av att slutgiltigt frigöra mig från CSN. Nu ska det minsann bli jobba av!

Tänker jag. Men jobba med vad? Och hur gör man då? Varje gång jag försöker ta tag i detta med att skriva jobbansökningar sköljer en våg av fasa över mig. Inte nog med att jag måste ta reda på vilken sysselsättning jag egentligen vill ha – jag ska dessutom övertyga arbetsgivaren om att jag är den mest lämpliga kandidaten för den. Det i en tid när det går 15 journalister på dussinet. Jag måste helt enkelt hitta den där fantastiska egenskapen som gör att just mitt mail sticker ut i mängden, som får mottagaren att tro att det är präntat i guldskrift. Och det är, som ni vet, lättare sagt än gjort.

Samtidigt är ju detta med att plugga faktiskt hur kul som helst. Tänk att ha till arbete att grotta ner sig i historia, litteratur, konst... Dessutom känns det extremt lyxigt att kunna försörja sig på att lära sig nya saker. Och den här veckan skickas antagningsbeskeden från universitetet ut. Kanske en efteranmälan till höstens kurser skulle vara rätt i alla fall? Eller kommer jag att damma igen i institutionernas korridorer då?

Jag behöver en SYO!




]]><![CDATA[2009-07-20 - Sommarföljetong del 4 (Sista delen!)]]>
Efter vårt – något penibla – möte med det stora landet i väster väntade oss ytterligare ett par depåstopp innan vi skulle nå resans mål. Därför fick jag uppleva pirror, lånestolar och skumt belysta flygplatsväntrum (de särskilda utrymmen på terminalerna där alla invalider härbärgeras för att inte beblandas med vanligt folk) både en och två gånger till.

Snart märkte vi att den amerikanska paranoian kanske inte var så enskilt amerikansk ändå. På alla flygplatser, utan undantag, behövde vi nämligen genomgå nya säkerhetskontroller. För Anna och Martins del innebar detta att lägga ifrån sig allt som eventuellt kunde innehålla någon mikroskopisk del metall (inklusive, till exempel, Annas hårnålar) för att sedan gå igenom larmbågen som, som sagt, pep för minsta plåtbit.

För egen del väntade ett annat tillvägagångssätt. Att rulla igenom en metalldetektor och tro att jag skulle komma undan med det var aldrig något tänkbart alternativ. Det stackars larmet skrek nämligen i högan sky så fort jag över huvud taget närmade mig bågen, vilket jag knappast kunde klandra det för. Med en nacke fullständigt pepprad med järnskrot, och dessutom i en stol nästan helt gjord i titan, måste jag för detektorns del ha framstått som en rullande bombfabrik.

Alltså fick jag i stället vackert rulla fram till närmaste kontrollant, som med hårda nypor företog en regelrätt kroppsvisitering. Och, av någon anledning tycks min oförmåga att åka obemärkt genom larmet alltid göra mig extra suspekt i flygsammanhang. Detta medför att jag i dag har haft Airport Security grävande inuti mina skor, i min byxlinning och till och med i skrevet ett ganska stort antal gånger – dock hittills utan framgång. :-)

Men: efter 50 timmar, 9 aisle chairs, 4 lånestolar, 1 fingeravtrycksmaskin och ett oräkneligt antal Toblerone var vi framme!

Klockan i Auckland visade inte mer än 6 på morgonen, men precis som i högsommar-Sverige stod solen redan högt på himlen. För egen del hade jag dock nog kunnat sälja min egen mormor för en säng och en tandborste. Allt, precis allt vi kunde tänka på var att hämta ut vårt bagage, ta oss till vårt hotell och där fullkomligt stupa i våra sängar. Efter två dygn på flygplan och i monsterrullar lät min nacke dessutom mig med all önskvärd tydlighet förstå att den snart tänkte gå av en gång till om den inte fick vila ögonaböj.

Därför: bagaget. Våra väskor skulle dyka upp på på ett rullband lite längre bort, medan min rullstol var tänkt att anlända med övrig specialpackning till ankomsthallen. Utmattad som jag var gick Martin ensam för att ta reda på alltsamman, medan jag och Anna satt och halvsov vid ett par hårda bänkar i bagagehallen. Vi insåg att det skulle ta honom lite tid att få fram fyra resväskor och en stol, så möjlighet fanns att ta en gudabenådad tupplur under tiden.

Lite tid ja. Men var fanns karln egentligen? När vi kvicknade till igen var Martin nämligen fortfarande försvunnen. Anna reste sig för att se var han kunde tänkas befinna sig, men i samma ögonblick kom han faktiskt gående tillbaka. Med en resväska, inte fyra. Och utan rullstol.

Huvuddelen av vår packning hade nämligen slarvats bort i... Jodå, Los Angeles. Och även om jag inte var överlycklig över utsikten att inte kunna byta om till kläder som inte svettats ner på flygplatser världen över, var det ingenting mot min närmast paniska saknad efter stolen.

Stolen! Säkert 20 telefonsamtal mellan olika flygplatser och -bolag ringdes, varefter alla var tämligen säkra på var min rullstol befann sig. Nämligen någonstans på jordklotet. Ingen, absolut ingen vid någon av våra mellandestinationer hade sett den. Tydligen hade min rulle företagit sig en högst egen jordenruntresa, antagligen med god hjälp av amerikansk terminalpersonal.

Hade vi vant oss vid ett bryskt eller nonchalant bemötande förut, kom våra förväntningar nu helt på skam. Nya zeeländarna vände nämligen fullständigt ut och in på sig själva för att styra upp vårt öde – trots att de inte hade någon som helst skuld i det inträffade. Tyvärr fanns det naturligtvis inte mycket de kunde göra, men de lät mig åtminstone låna med en av flygplatsens lånestolar tills min egen kom till rätta. Det var givetvis en tröst, om än en klen sådan. Den här stolen var nämligen – om möjligt – ännu obekvämare, och större, än den jag visade er på bilden från London. Dessutom hade den begåvats med en två meter hög metallpinne som stod rakt upp i luften, antagligen för att förhindra stöld. Tack och lov (!) hade vår förbeställda hyrbil kraschats kvällen innan, varför vi istället fick låna en gigantisk minibuss – stor nog för att kunna knöla in även jättestolen i.

Min kropp höll dock på att rämna i sina beståndsdelar av att spendera ännu en tid i ett sådant skrälle till stol. Och när min egen rulle tänkte dyka upp hade vi ingen aning om. Något måste göras under tiden.

Så kom Martin att tänka på en sak. Innan vi lämnade Sverige hade vi tagit med oss telefonnumret till Aucklands filial av Invacare, ett internationellt företag som tillhandahåller bland annat rullstolar. Den ursprungliga tanken var att kunna kontakta dem om jag, säg, skulle få punktering och behöva byta däck. Nu var ju dock läget... Ja, lite mer prekärt än så. Fanns det möjligen någon chans att få hyra en hel rullstol?

Visst gjorde det det. Klockan fem på eftermiddagen, fredagen före nyårsafton, valde sex medarbetare på Invacare att, istället för att rusa hem till sina familjer och fira, stanna på jobbet och bygga ihop en helt ny stol till mig. Och någon betalning kom bara inte på fråga. I stället blev vi hembjudna på middag till Sandra Te Hira, en fantastisk kvinna som såg till att jag fick precis allt jag kunde tänkas behöva i handikappväg under min vistelse. Här har ni henne:



Resten av resan gjorde vi allt vi tänkt under våra förberedelser hemma i kylslagna Sverige. Och en hel del därtill. Jag kan inte nog lovorda varken den vidunderliga naturen, den fantastiska maten eller de genuina, fullständigt osannolikt trevliga invånarna.
 


Knappt hann vi hem till Sverige igen, förrän vi bokade en resa till året därpå. Och då började det om: ut till Arlanda.... :-)

Förresten, min egen rullstol? Tja, den dök upp igen efter ett par dagar. Något skamfilad (färgen var helt borta på ett par ställen), men vid gott mod!
 

]]><![CDATA[2009-07-16 - Sommarföljetong del 3 (Terrorister kan också vara lama)]]> Vistelsen i Los Angeles började på samma sätt som den i London. Vänta tills alla andra har gått av – bli påbaxad på pirran – spännas fast – rulla av. Den här tågordningen fick vårt resesällskap in både vana och snits på väldigt fort. Inga problem alltså.

Utanför flygplanskroppen väntade ett järnmonster av (ungefär) 1950 års modell på att vara mitt färdmedel under våra drygt fyra timmar i USA, också det precis som i London. Men nu stod där även Ruby. En enorm, barsk terminalarbeterska som snabbt lät oss förstå att hon inte hade mycket till övers för tidskrävande krymplingar. Trots det var det hon som skulle vara min följeslagare under mellanlandningen. Vi försökte förgäves förklara att Anna faktiskt har till arbete att ta hand om mig, att Rubys närvaro inte var nödvändig. Men tydligen finns det en regel som förbjuder passagerare i rullstol att ta sig runt på flygplatserna själva (för Gud vet vad de då skulle kunna ta sig till!), så jag fick vackert finna mig i att – som i London – bli runtföst av en vilt främmande människa.

Trots att det vid det här laget hade förflutit fem år sedan 9/11 var säkerhetstänket på flygplatsen rigoröst. Bland annat var alla resenärer (alltså även vi som inte skulle stanna i landet, eller ens gå utanför terminalen) tvungna att lämna fingeravtryck. För min del visade sig dock detta vara lättare sagt än gjort. Helt enkelt var mina fingrar för små (!) för att ge utslag i deras maskinella utrustning. Detta debacle var utan tvivel tillräckligt för att amerikanarna skulle klassa mig som misstänkt attentator. Chefer och poliser tillkallades med ens från alla möjliga håll, det kliades i huvuden, tittades förbryllat på fingeravtrycksdosan och drogs i mina – alltför späda, och möjligen våldsbenägna – fingrar.

Att på detta sätt tvingas utsättas för förmännens uppmärksamhet var mer än Ruby kunde tåla. När de andra väl konstaterade att okej, jag kanske inte kommer att kapa ett plan ändå, var hon mer än lovligt irriterad. Och naturligtvis var det mitt fel. Jag som inte ens kunde lämna fingeravtryck ordentligt! Hon suckade högljutt för att markera sitt missnöje.

På samma plats skulle vi även se in i en kamera, för att flygplatsen – för säkerhets skull – skulle kunna registrera synen av våra nunor också. Den här kameran var placerad i normal ögonhöjd för en stående person, det vill säga cirka 160 centimeter över marken. För mig, som satt ner, var det dock stört omöjligt att komma tillräckligt högt upp för att kunna fotograferas av apparaten, hur mycket jag än försökte sträcka på mig. (Just detta med att sträcka på sig var överhuvudtaget inte min bästa gren i lånestolen. Ni kommer väl ihåg bilden från förra inlägget?) Dessutom stod kameran snett bakom mig. Och, eftersom jag trots allt är ruskigt stelopererad i hela nacken, tillät inte all metall i min kropp mig att vända på huvudet så mycket som krävdes.

Hey! Wake up!

Mina fotograferingsproblem blev droppen för Ruby. Innan jag visste ordet av kände jag hur en hård smäll dängde mitt huvud åt sidan. Jag sneglade upp på min följeslagare, som stirrade på mig lika irriterad som minuten innan. I mitt omtöcknade tillstånd (vi hade trots allt varit på resande fot i snart ett dygn) tog det ett tag innan jag till fullo kunde greppa situationen. Men jodå. Hon hade faktiskt slagit till mig.

Än i dag är jag evigt tacksam att Martin inte såg Ruby ta ut sin frustration på mig – i så fall hade nämligen vår smekmånad snarare slutat på Guantanamo-basen än på Nya Zeelands gröna ängar. Det räcker med att säga att planet som så småningom tog oss från Staterna i vår mening inte kunde lyfta fort nog. Och att stämningen hos vårt resesällskap var... Ja, något tilltufsad.

Men efter ett par timmars upprört ältande var det till att lämna paranoida och ohyfsade amerikaner bakom sig. Bara ett par destinationer kvar till vårt slutmål!

Nästa gång, och sista delen: äntligen framme på Nya Zeeland! Nu kan väl ändå ingenting mer hända... Eller?
]]><![CDATA[2009-07-14 - En lattefarsas lästips på Viktoriadagen]]>

Dagen efter Michael Jacksons död föddes min andra dotter. Det har inte blivit mycket tänkt eller skrivet sedan dess. Man hinner inte med mycket mer än att dricka café latte. Utfrån detta faktum myntades det föraktfulla begreppet “lattemorsa”. Säkert av personer som inte har en aning om att det är det enda, som har med en själv att göra, man hinner med när man är barnledig. Fråga mig inte varför, men det är så.

Som nybliven “lattefarsa” bör man bespara andra sina tankar. Jag tror inte att ni är så väldans intresserade av mina funderingar på om jag ska köpa de snart återutgivna Beatlesskivorna i mono eller stereo, eller liknande märkliga tankar som fyller mitt huvud när jag får några minuter för mig själv.

Idag är dock en speciell dag. Kronprinsessans födelsedag. Det var en dag som länge gjorde att jag fick ont i magen. Ont i magen över att tillhöra en stigmatiserad grupp som kunde utnyttjas i sådana här jippon utan att någon reagerade. Jag tänker naturligtvis på Victorias fond. Skulle man kunna tänka sig en motsvarande insamling till någon annan marginaliserad grupp i Sverige? Nej. Jag tycker fortfarande att det är en skam för Sveriges Television att man håller denna insamlig under sina vingar. En gång ringde jag till programchefen på SVT, som då hette Leif Jakobsson, och sa det. Det var när jag blivit så stursk av att bli hyllad för CP-magasinet att jag sket i alla journalisitiska koder och ansåg mig vara osårbar. Det var jag inte. Jag fick feber efter det där samtalet och blev sängliggande i två dagar. Men det känns skönt såhär i efterhand att jag fick det sagt i alla fall. Även om Leif Jakobsson nu är chef för någon konsthall i Finland och väldigt långt från SVT:s korridorer.

Jag får inte lika ont i magen längre. Insamlingen är inte längre lika aggresiv i sin framtoning, inte lika mycket Carola, sentimentala stråkar och små söta barn på hästryggar. Men jag mår ändå inte helt bra. Det är något med det normativa, det nationalromantiska, bilden av det “normala” Sverige som jag inte klarar av. Jag  söker efter moteld och hittar det där jag inte trodde.

Jag förstår om ni är trötta så ni storknar på Michael Jacksons död vid det här laget. Men Jonas Gardells artiklar om Jackson bör ni faktiskt läsa om ni känner att ni behöver något  helt annat än festligheterna på Soliden idag.

Jag har länge varit trött på Gardell. Filmen “Livet är en schlager” tycker jag är en av de sämsta svenska filmerna som gjorts. Och det var Gardell som skrev det fördomsfulla manuset. Jag har varit trött på de hånfulla attacker på vad han anser vara “vanligt folk”, som hans böcker är fyllda med. Jag har nästan glömt att en gång i tiden så var Jonas Gardell väldigt viktig i mitt liv. Som en vis normbrytare ställde han saker och ting på ända. Han luftade instängda rum i våra medvetanden och konfronterade människors fördomar på ett banbrytande sätt.

Jag hade nästan glömt det. Men artiklarna får mig att minnas. Det är Gardell i gammal god form och jag gläds över att han är tillbaka. Det är som att återse en gammal bekant som man har haft en konflikt med och känna att det inte skaver längre, man är bara glad att ses. Läs artiklarna här och här och förundras över att hans pojkvän I samma stund är i full färd med att vattna och göda det normativa samhället som konfrencier för firandet på Soliden. 

]]><![CDATA[2009-07-13 - Sommarföljetong del 2 (Resan fortsätter)]]> När planet väl hade landat i London fick vi vackert sitta kvar på våra platser och vänta till resten av passagerarna hade tagit sig av. Först när kabinen var tom kunde två stora karlar (som, jodå, hade västar med texten AMBULANS på ryggen) komma in med en ny aisle chair för mig att kravla mig ut i.

Så kom vi till gaten, precis utanför flygplanskroppen, där nästa utmaning väntade. Lånestolen.

Min egen rulle var incheckad med vårt övriga bagage, och den skulle jag inte få återse förrän vi var framme vid vår slutdestination. Mellanlandningarna fick jag därför spendera i en av de lånerullstolar som tillhandahålls av flygplatsen. Ja jisses.

Att jag är förlamad i benen, och därför inte kan gå, verkar inte vara särskilt svårt för någon att förstå. Desto knepigare blir det när jag säger att jag inte har några som helst mag- eller ryggmuskler, vilket innebär att jag är hopplöst instabil i hela bålen. Att sätta mig på en pinnstol och förvänta sig att jag ska kunna hålla balansen själv är alltså lönlöst. Därför är (som jag nämnde i ett tidigare inlägg) ryggstödet till min stol formgjutet efter min kropp, ungefär som en fot kan klämmas fast i en riktigt avpassad slalompjäxa. Väl intryckt i min ”vanliga” stol kan jag faktiskt (om jag får säga det själv) upprätthålla en snygg pose riktigt bra. För de av er som inte träffar mig till vardags ser jag + mitt åkdon ut så här: